Charles Vane
Föraktad av sina närmaste
Piraten som var så flitig i sitt plundrande att
Västindiens lagliga handel blev stoppad.
Charles Vane var en av de mest hänsynslösa och kompromisslösa piraterna någonsin. Under sin treåriga karriär plundrade han över trettio fartyg utan hänsyn till hemnation. Vane ignorerade piraternas hederskodex och behandlade sin egen besättning med nästan lika mycket förakt som besättningarna på fiendefartygen.
Spåren från hans tidiga liv är få. Vane anlände förmodligen till Västindien under det spanska tronföljdskriget. 1716 var han sjöman under kapten
Henry Jennings, en brittisk kapare, men när kriget upphörde stod kaparna utan jobb. Efter att den spanska skattflottan sjönk utanför Floridas kust
1715 blev Jennings och hans besättning pirater och gjorde räder mot spanjorerna som försökte rädda den sjunkna skatten. De roffade åt sig 350 000 spanska dollar och seglade mot Jamaica. På vägen dit plundrade de ännu ett spanskt skepp och kom över ytterligare 60 000 spanska dollar. Med sin andel från räderna skaffade sig Vane ett eget skepp som han döpte till Ranger. Under två år var Nassau hans bas från vilken han plundrade handelsskepp tillsammans med en rad andra kända pirater i sammanslutningen The Flying Gang. Varje gång han kom över ett bättre skepp bytte han upp sig, men han behöll alltid det legendariska namnet Ranger.
Den 22 juli 1718 skickades en ny guvernör till Nassau från Storbritannien för att sätta stopp för sjöröveriet. Det var den tidigare sjökaptenen Woodes Rogers som kom med tio skepp, bland annat två krigsskepp från Royal Navy, samt 100 soldater. Charles Vane överraskades när han hade lagt till med sin flotta i Nassaus hamn. De flesta andra piratkaptener kapitulerade genast och accepterade kungens benådning, men Vane skickade ett brev till Rogers och krävde att få behålla sitt byte. Det var förmodlingen bara en avledningsmanöver eftersom Vane sedan satte eld på Lark, det största av hans skepp som var bestyckat med 20 kanoner, och skickade det i riktning mot Rogers. Medan britterna frenetiskt kapade ankarförtöjningarna för att flytta sig ur fiendeskeppets riktning passade Vane på att ge sig ut till havs på en slup med sex kanoner vilka han avfyrade som avskedssalut.
Istället för att ligga lågt började Vane genast att kapa nya skepp och rekrytera fler män för att kunna återinta hamnstaden. Han lade beslag på en slup som han använde som eskortfartyg vid sina räder. Styrmannen Yeats utsågs till kapten över fartyget. Han skrev till Woodes Rogers och skröt om att han snart skulle få sällskap av piraten Stede Bonnet och att de tillsammans skulle anfalla Nassau. Sanningen är emellertid den att han inte var speciellt omtyckt av andra pirater. För de flesta piratbesättningar var en del av attraktionen med piratlivet det någorlunda demokratiska styret ombord. Men Vane styrde enväldigt och behandlade till och med sina
officerare med förakt. Hans besättningar klagade över att han inte delade upp bytet rättvist och han var ofta oförutsägbar och nyckfull i sitt val av mål. Vid ett tillfälle kapade han ett fartyg med en last av värdefullt timmer, men istället för att lägg beslag på det beordrade han att det skulle kastas överbord så att han kunde använda skeppet för sina egna skäl. Halvvägs genom processen ändrade han sig och lät kaptenen behålla både sitt skepp och sin last. Vid andra tillfällen lovade han besättningen på kapade fartyg att de skulle behandlas väl om de kapitulerade utan motstånd men lät sedan döda alla ändå.
I augusti 1718 började Vane attackera de skepp som anlände och lämnade Charleston i South Carolina. Ett av dem var en stor brigantin med 90 slavar från Västafrika. Vane beordrade att alla skulle flyttas över till Yeats slup och ignorerade kaptenens invändningar om att de var för många. Yeats fick till slut nog. Han seglade därifrån en kväll och övergav Ranger. Vane jagade efter, men Yeats flydde längs floden Edisto mot Charleston där han och hans män accepterade kungens benådning genom South Carolinas guvernör. Charles Vane lurade vid flodens utlopp i flera dagar i hopp om att tillfångata och hämnas på Yeats, men han var tvungen att avbryta när South Carolinas guvernör skickade ut två tungt beväpnade skepp under ledning av överste Rhet, med uppgift att spåra upp och fånga in kringflackande pirater.
Strax därpå, i november 1718, försvann allt förtroende för Vanes ledarförmåga. Efter att ha seglat i flera veckor utan att se ett enda skepp fick de äntligen syn på ett lämpligt byte, hissade piratflaggan och väntade sig en snabb överlämning. Istället lade sig skeppet med bredsidan mot dem och hissade sin egen flagga. Det visade sig vara ett franskt krigsskepp som var betydligt bättre rustat för strid. Vane ville fly, men hans styrman Calico Jack Rackham menade att de skulle fortsätta framåt och ramma skeppet eftersom deras skicklighet i strid var överlägsen. Vane menade att de skulle sänkas av kanoneld innan de hann dit. Enligt piratlagen hade kaptenen det sista ordet när det gällde att slåss, jaga eller jagas. Vane
«Vanes skräckinjagande rykte gjorde att han lade beslag på fartyg bara genom att skjuta några varningsskott med kanonerna, eller till och med bara genom att hissa piratflaggan.»
fick som han ville och Ranger flydde. Men nästa dag anklagade besättningen honom för att vara feg och Jack Rackham utsågs till Rangers nye kapten. Vane sattes i en liten slup tillsammans med de få besättningsmedlemmar som fortfarande stod på hans sida.
Utan uppehåll lät Charles Vane rusta upp slupen i Honduras och började genast leta efter nya mål. Inom tre dagar hade han tillfångatagit tre små skepp utanför Jamaicas nordvästra kust. Han behöll det största och övertalade besättningarna från alla tre skepp att ansluta sig till honom, och i mitten av december hade han lagt beslag på ytterligare två skepp. Vanes skräckinjagande rykte gjorde att han lade beslag på fartyg bara genom att skjuta några varningsskott med kanonerna, eller till och med bara genom att hissa piratflaggan. Med sin järnvilja skulle han snart befinna sig i ett läge där han kunde utkräva hämnd på sina före detta illojala kumpaner Yeats och Rackham. Men i februari 1719 hamnade hans skepp i en våldsam storm och han spolades i land på en öde ö utanför Honduras. Nästan hela hans besättning drunknade och Vane överlevde bara tack vare några fiskare som ibland besökte ön för att fiska och fånga sköldpaddor. Samtida källor klargör inte om Vane använde sig av hot eller generositet för att bli omhändertagen, men han var strandad i flera veckor. Så småningom anlände ett skepp som styrdes av kapten Holford, en av Vanes gamla piratbekanta. Oturligt nog hade Holford lämnat piratlivet och vägrade att ta ombord Vane såvida han inte var fängslad. Han sa: «Jag skulle inte lita på dig ombord på mitt skepp. Jag vet att du skulle skapa intriger, slå mig i skallen och segla iväg med mitt skepp och röva». Istället gav han Vane en månad på sig att fly och lovade att han skulle komma tillbaka efter den strandsattes huvud om han fortfarande befann sig på ön när Holford återvände, prisjägare som han var. Vane protesterade och sa att det inte fanns något sätt att fly förutom att stjäla en av fiskarnas små båtar. Holford ska ha svarat: «Menar du att det är en samvetsfråga? Du som är en simpel tjuv och pirat som har plundrat skepp, laster och alla människor som har råkat korsa din väg? Stanna här och ruttna om du är så kinkig!»
Vane verkar faktiskt ha varit för kinkig – eller stolt – för att ge sig av i en av de små fiskebåtarna, för han plockades upp av ett annat skepp som anlände till ön inte långt därefter. Vane uppgav ett falskt namn och togs ombord som besättningsman, men kaptenen på skeppet råkade också känna kapten Holford, och när de två skeppen möttes till havs bjöds Holford över på middag. Vane blev igenkänd nästan genast och Holford insisterade på att han omedelbart skulle fängslas. Vane satt en tid i fängelse i Port Royal, Jamaica, innan han ställdes inför rätta och hängdes.
Vid rättegången vittnade många av hans tidigare medbrottslingar – som nu hade accepterat kungens benådning – mot honom. Charles Vane sade inget till sitt försvar, inte heller åberopade han några vittnen. Räknat i antalet kapade skepp var hans piratkarriär en av de mest framgångsrika. Men hans ego och vårdslöshet kostade honom både karriären och livet.