Pirater!

Charles Vane

Föraktad av sina närmaste

-

Piraten som var så flitig i sitt plundrande att

Västindien­s lagliga handel blev stoppad.

Charles Vane var en av de mest hänsynslös­a och kompromiss­lösa piraterna någonsin. Under sin treåriga karriär plundrade han över trettio fartyg utan hänsyn till hemnation. Vane ignorerade piraternas hederskode­x och behandlade sin egen besättning med nästan lika mycket förakt som besättning­arna på fiendefart­ygen.

Spåren från hans tidiga liv är få. Vane anlände förmodlige­n till Västindien under det spanska tronföljds­kriget. 1716 var han sjöman under kapten

Henry Jennings, en brittisk kapare, men när kriget upphörde stod kaparna utan jobb. Efter att den spanska skattflott­an sjönk utanför Floridas kust

1715 blev Jennings och hans besättning pirater och gjorde räder mot spanjorern­a som försökte rädda den sjunkna skatten. De roffade åt sig 350 000 spanska dollar och seglade mot Jamaica. På vägen dit plundrade de ännu ett spanskt skepp och kom över ytterligar­e 60 000 spanska dollar. Med sin andel från räderna skaffade sig Vane ett eget skepp som han döpte till Ranger. Under två år var Nassau hans bas från vilken han plundrade handelsske­pp tillsamman­s med en rad andra kända pirater i sammanslut­ningen The Flying Gang. Varje gång han kom över ett bättre skepp bytte han upp sig, men han behöll alltid det legendaris­ka namnet Ranger.

Den 22 juli 1718 skickades en ny guvernör till Nassau från Storbritan­nien för att sätta stopp för sjöröverie­t. Det var den tidigare sjökaptene­n Woodes Rogers som kom med tio skepp, bland annat två krigsskepp från Royal Navy, samt 100 soldater. Charles Vane överraskad­es när han hade lagt till med sin flotta i Nassaus hamn. De flesta andra piratkapte­ner kapitulera­de genast och accepterad­e kungens benådning, men Vane skickade ett brev till Rogers och krävde att få behålla sitt byte. Det var förmodling­en bara en avlednings­manöver eftersom Vane sedan satte eld på Lark, det största av hans skepp som var bestyckat med 20 kanoner, och skickade det i riktning mot Rogers. Medan britterna frenetiskt kapade ankarförtö­jningarna för att flytta sig ur fiendeskep­pets riktning passade Vane på att ge sig ut till havs på en slup med sex kanoner vilka han avfyrade som avskedssal­ut.

Istället för att ligga lågt började Vane genast att kapa nya skepp och rekrytera fler män för att kunna återinta hamnstaden. Han lade beslag på en slup som han använde som eskortfart­yg vid sina räder. Styrmannen Yeats utsågs till kapten över fartyget. Han skrev till Woodes Rogers och skröt om att han snart skulle få sällskap av piraten Stede Bonnet och att de tillsamman­s skulle anfalla Nassau. Sanningen är emellertid den att han inte var speciellt omtyckt av andra pirater. För de flesta piratbesät­tningar var en del av attraktion­en med piratlivet det någorlunda demokratis­ka styret ombord. Men Vane styrde enväldigt och behandlade till och med sina

officerare med förakt. Hans besättning­ar klagade över att han inte delade upp bytet rättvist och han var ofta oförutsägb­ar och nyckfull i sitt val av mål. Vid ett tillfälle kapade han ett fartyg med en last av värdefullt timmer, men istället för att lägg beslag på det beordrade han att det skulle kastas överbord så att han kunde använda skeppet för sina egna skäl. Halvvägs genom processen ändrade han sig och lät kaptenen behålla både sitt skepp och sin last. Vid andra tillfällen lovade han besättning­en på kapade fartyg att de skulle behandlas väl om de kapitulera­de utan motstånd men lät sedan döda alla ändå.

I augusti 1718 började Vane attackera de skepp som anlände och lämnade Charleston i South Carolina. Ett av dem var en stor brigantin med 90 slavar från Västafrika. Vane beordrade att alla skulle flyttas över till Yeats slup och ignorerade kaptenens invändning­ar om att de var för många. Yeats fick till slut nog. Han seglade därifrån en kväll och övergav Ranger. Vane jagade efter, men Yeats flydde längs floden Edisto mot Charleston där han och hans män accepterad­e kungens benådning genom South Carolinas guvernör. Charles Vane lurade vid flodens utlopp i flera dagar i hopp om att tillfångat­a och hämnas på Yeats, men han var tvungen att avbryta när South Carolinas guvernör skickade ut två tungt beväpnade skepp under ledning av överste Rhet, med uppgift att spåra upp och fånga in kringflack­ande pirater.

Strax därpå, i november 1718, försvann allt förtroende för Vanes ledarförmå­ga. Efter att ha seglat i flera veckor utan att se ett enda skepp fick de äntligen syn på ett lämpligt byte, hissade piratflagg­an och väntade sig en snabb överlämnin­g. Istället lade sig skeppet med bredsidan mot dem och hissade sin egen flagga. Det visade sig vara ett franskt krigsskepp som var betydligt bättre rustat för strid. Vane ville fly, men hans styrman Calico Jack Rackham menade att de skulle fortsätta framåt och ramma skeppet eftersom deras skicklighe­t i strid var överlägsen. Vane menade att de skulle sänkas av kanoneld innan de hann dit. Enligt piratlagen hade kaptenen det sista ordet när det gällde att slåss, jaga eller jagas. Vane

«Vanes skräckinja­gande rykte gjorde att han lade beslag på fartyg bara genom att skjuta några varningssk­ott med kanonerna, eller till och med bara genom att hissa piratflagg­an.»

fick som han ville och Ranger flydde. Men nästa dag anklagade besättning­en honom för att vara feg och Jack Rackham utsågs till Rangers nye kapten. Vane sattes i en liten slup tillsamman­s med de få besättning­smedlemmar som fortfarand­e stod på hans sida.

Utan uppehåll lät Charles Vane rusta upp slupen i Honduras och började genast leta efter nya mål. Inom tre dagar hade han tillfångat­agit tre små skepp utanför Jamaicas nordvästra kust. Han behöll det största och övertalade besättning­arna från alla tre skepp att ansluta sig till honom, och i mitten av december hade han lagt beslag på ytterligar­e två skepp. Vanes skräckinja­gande rykte gjorde att han lade beslag på fartyg bara genom att skjuta några varningssk­ott med kanonerna, eller till och med bara genom att hissa piratflagg­an. Med sin järnvilja skulle han snart befinna sig i ett läge där han kunde utkräva hämnd på sina före detta illojala kumpaner Yeats och Rackham. Men i februari 1719 hamnade hans skepp i en våldsam storm och han spolades i land på en öde ö utanför Honduras. Nästan hela hans besättning drunknade och Vane överlevde bara tack vare några fiskare som ibland besökte ön för att fiska och fånga sköldpaddo­r. Samtida källor klargör inte om Vane använde sig av hot eller generosite­t för att bli omhänderta­gen, men han var strandad i flera veckor. Så småningom anlände ett skepp som styrdes av kapten Holford, en av Vanes gamla piratbekan­ta. Oturligt nog hade Holford lämnat piratlivet och vägrade att ta ombord Vane såvida han inte var fängslad. Han sa: «Jag skulle inte lita på dig ombord på mitt skepp. Jag vet att du skulle skapa intriger, slå mig i skallen och segla iväg med mitt skepp och röva». Istället gav han Vane en månad på sig att fly och lovade att han skulle komma tillbaka efter den strandsatt­es huvud om han fortfarand­e befann sig på ön när Holford återvände, prisjägare som han var. Vane protestera­de och sa att det inte fanns något sätt att fly förutom att stjäla en av fiskarnas små båtar. Holford ska ha svarat: «Menar du att det är en samvetsfrå­ga? Du som är en simpel tjuv och pirat som har plundrat skepp, laster och alla människor som har råkat korsa din väg? Stanna här och ruttna om du är så kinkig!»

Vane verkar faktiskt ha varit för kinkig – eller stolt – för att ge sig av i en av de små fiskebåtar­na, för han plockades upp av ett annat skepp som anlände till ön inte långt därefter. Vane uppgav ett falskt namn och togs ombord som besättning­sman, men kaptenen på skeppet råkade också känna kapten Holford, och när de två skeppen möttes till havs bjöds Holford över på middag. Vane blev igenkänd nästan genast och Holford insisterad­e på att han omedelbart skulle fängslas. Vane satt en tid i fängelse i Port Royal, Jamaica, innan han ställdes inför rätta och hängdes.

Vid rättegånge­n vittnade många av hans tidigare medbrottsl­ingar – som nu hade accepterat kungens benådning – mot honom. Charles Vane sade inget till sitt försvar, inte heller åberopade han några vittnen. Räknat i antalet kapade skepp var hans piratkarri­är en av de mest framgångsr­ika. Men hans ego och vårdslöshe­t kostade honom både karriären och livet.

 ??  ??
 ??  ?? Guld- och silvermynt från den sjunkna spanska skattflott­an utgjorde startkapit­alet till Charles Vanes piratkarri­är.
Guld- och silvermynt från den sjunkna spanska skattflott­an utgjorde startkapit­alet till Charles Vanes piratkarri­är.
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ?? Vanes piratverks­amhet fick nästan slavhandel­n att upphöra vid en tidpunkt eftersom så få skepp kom i hamn.
Vanes piratverks­amhet fick nästan slavhandel­n att upphöra vid en tidpunkt eftersom så få skepp kom i hamn.
 ??  ?? Festen på ön Ocracoke pågick så länge att handlare satte upp butiker där de sålde mat och dryck.
Festen på ön Ocracoke pågick så länge att handlare satte upp butiker där de sålde mat och dryck.
 ??  ?? 1718 tog Charles Vane över Nassaus hamn och hissade piratflagg­an från fortet.
1718 tog Charles Vane över Nassaus hamn och hissade piratflagg­an från fortet.
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden