Åke och hans värld

Under tre decennier har Åke E: son Lindman porträtterat världens främsta byggnader med samma precision och klarhet som präglar hans motiv. I hans händer blir bilden i sig en sorts arkitektur, byggd av linjer och vinklar.

DET är inte bara motiven utan också något i Åke E: son Lindmans handlag som knyter an till arkitektur. Han bygger sina bilder. Linjer och vinklar är byggmaterial som ger bilderna stadga och balans. Resultatet är en klarhet lika redovisande som en arkitekturskiss.

Bildernas precision och harmoni får mig att tänka på renässansens arkitekter som kunde börja förhålla sig mer rationellt till rummet tack vare den nya perspektivläran. Jag blir inte förvånad när jag ser ett litet vattenpass på en kamera på Åkes skrivbord.

– När jag får ett uppdrag försöker jag tolka det ur ett arkitektperspektiv. Jag brukar be att de skickar ritningar och skisser. Det berättar en del. Och ofta träffar jag arkitekten, berättar han.

Vi träffas på hans kontor på Södermalm i Stockholm. Det är stramt och funktionellt inrett med några arbetsstationer, bokhyllor, arbetsbord och ett stort arkiv med negativ. Här finns ett mörkrum men ingen studio. Åke gör alla bilder på location.

Om han lägger mycket tid på research så går själva fotograferingarna mycket snabbt. Han berättar hur han ofta väljer bländare, ställer ner stativet med kameran och sedan bara brukar behöva göra mindre justeringar för att bilden ska bli rätt. Det är sådant som kommer med trettio års erfarenhet.

Att fånga stora byggnader och rum på bild har sina egna utmaningar. Räta vinklar och raka linjer kröks i vidvinkelobjektiv. Med digital bildbehandling har det blivit enkelt att räta upp vinklar, så kallad restitution, men Åke förlitar sig på optikens möjligheter med hjälp av tilt- shift- objektiv. Linjespelet är centralt i hans bildkompositioner.

– Jag arbetar väldigt mycket med nittio graders vinklar och centralperspektiv. Och är det inte nittio grader så är det fyrtiofem. Jag tror att det handlar om tydlighet, en strävan efter att redovisa hela rumsligheten, säger han.

– I tidningar ser jag ofta bilder beskurna i någon slags halvformat, men det är väldigt sekundärt för mig. Bilderna som visar helheten är de viktigaste. Hur förhåller sig ett rum till ett annat? Hur ser man ingångar? Jag vill hitta essensen av arkitektens vision.

Till skillnad från många andra fotografer sätter Åke aldrig eget ljus till sina bilder utan arbetar enbart med befintligt ljus. Han lever ofta som en bonde, konstaterar han, kollar vädret hela tiden. Om han har ett upp- drag på en annan ort kan det hända att han måste vänta på rätt väder och sedan vara snabb i vändningarna när allt väl stämmer. Det kan vara stressigt på det viset.

– Jag arbetar dokumentärt. Arkitektur är ju i högsta grad ljus också. Om jag kommer med eget ljus så blir det helt fel. Däremot följer jag det naturliga ljuset, rör mig runt husen som solen gör. Det är väldigt viktigt. Den perfekta dagen är solig med små lätta moln som kan bli en del av bilden.

Ibland har han blivit kritiserad för att det inte finns människor i hans bilder, men det har han ingen större förståelse för.

– Det stämmer för det första inte. Jag kan ha människor i bilderna om de finns naturligt i rummet. Men det blir bara fånigt med ditplacerade människor. Det handlar också om att det klassiska arkitekturfotot inte kunde ha med människor på grund av de långa slutartiderna.

Ännu viktigare är ambitionen att skapa bilder som inte är bundna till den tid när de togs.

– Jag vill att en bild ska kunna vara tagen när som helst. Människor och kläder är väldigt tidsbundna. Arkitektur har ju kallats frusen musik och jag vill att det ska finnas en tidlöshet i bilden, säger han.

Det var mörkrummets alkemi som först lockade honom till fotograferandet. Och det är fortfarande viktigt. Trots att alla kommersiella uppdrag sedan länge görs digitalt har han kvar mörkrummet på kontoret. Här experimenterar han bland annat med kemigram, fotopapper som manipuleras med framkallningsvätska för att få fram olika effekter. Han tar fram ett exempel, en print som påminner om ett ökenlandskap, dyner som böljar och smälter in i varandra. I sommar ställer han ut sjuttio av sina kemigram på Höganäs museum.

Det var i skolans mörkrum på högstadiet i Luleå som han blev fast.

– Jag hörde kluckandet från sifonen, såg det orangefärgade ljuset och hur de latenta bilderna växte fram på fotopapperet och tänkte: ’ inget annat’. Det är fortfarande själva essensen av fotografi för mig.

Men det skulle ta ett tag innan han hittade hem till arkitekturen. Efter två års fotoskola och fotoutbildning på Konstfack i Stockholm arbetade han en period som pressfotograf på Norrbottens Kuriren i Luleå. Men brådskan och dramatiken på dagstidningen passade honom illa, så han flyttade tillbaka till Stockholm för att arbeta som frilans.

– 1985 fotograferade jag arkitektur för första gången i samband med bomässan Bo85 i Upplands Väsby. Då var det som att det satt. Jag började städa bort andra jobb mer och mer och sedan dess har det varit design och arkitektur.

» Arkitektur har ju kallats frusen musik och jag vill att det ska finnas en tidlöshet i bilden. «