Åke och hans värld

Plaza Deco - - I Framkant - Text Anders Bergmark Foto Åke E: son Lind­man

Un­der tre de­cen­ni­er har Åke E: son Lind­man por­trät­te­rat värl­dens främs­ta bygg­na­der med sam­ma pre­ci­sion och klar­het som präg­lar hans mo­tiv. I hans hän­der blir bil­den i sig en sorts ar­ki­tek­tur, byggd av lin­jer och vinklar.

DET är in­te ba­ra mo­ti­ven ut­an ock­så nå­got i Åke E: son Lind­mans hand­lag som kny­ter an till ar­ki­tek­tur. Han byg­ger si­na bil­der. Lin­jer och vinklar är bygg­ma­te­ri­al som ger bil­der­na stad­ga och ba­lans. Re­sul­ta­tet är en klar­het li­ka re­do­vi­san­de som en ar­ki­tek­tur­skiss.

Bil­der­nas pre­ci­sion och har­mo­ni får mig att tän­ka på re­näs­san­sens ar­ki­tek­ter som kun­de bör­ja för­hål­la sig mer ra­tio­nellt till rum­met tack va­re den nya per­spek­tiv­lä­ran. Jag blir in­te för­vå­nad när jag ser ett li­tet vat­ten­pass på en ka­me­ra på Åkes skriv­bord.

– När jag får ett upp­drag för­sö­ker jag tol­ka det ur ett ar­ki­tekt­per­spek­tiv. Jag bru­kar be att de skic­kar rit­ning­ar och skis­ser. Det be­rät­tar en del. Och of­ta träf­far jag ar­ki­tek­ten, be­rät­tar han.

Vi träf­fas på hans kon­tor på Sö­der­malm i Stock­holm. Det är stramt och funk­tio­nellt in­rett med någ­ra ar­bets­sta­tio­ner, bok­hyl­lor, ar­bets­bord och ett stort ar­kiv med ne­ga­tiv. Här finns ett mörk­rum men ing­en stu­dio. Åke gör al­la bil­der på loca­tion.

Om han läg­ger myc­ket tid på re­se­arch så går själ­va fo­to­gra­fe­ring­ar­na myc­ket snabbt. Han be­rät­tar hur han of­ta väl­jer blän­da­re, stäl­ler ner sta­ti­vet med ka­me­ran och se­dan ba­ra bru­kar be­hö­va gö­ra mind­re ju­ste­ring­ar för att bil­den ska bli rätt. Det är så­dant som kom­mer med tret­tio års er­fa­ren­het.

Att fånga sto­ra bygg­na­der och rum på bild har si­na eg­na ut­ma­ning­ar. Rä­ta vinklar och ra­ka lin­jer kröks i vid­vin­kel­ob­jek­tiv. Med di­gi­tal bild­be­hand­ling har det bli­vit en­kelt att rä­ta upp vinklar, så kal­lad re­sti­tu­tion, men Åke för­li­tar sig på op­ti­kens möj­lig­he­ter med hjälp av tilt- shift- ob­jek­tiv. Lin­je­spe­let är centralt i hans bild­kom­po­si­tio­ner.

– Jag ar­be­tar väl­digt myc­ket med nit­tio gra­ders vinklar och central­per­spek­tiv. Och är det in­te nit­tio gra­der så är det fyr­tio­fem. Jag tror att det hand­lar om tyd­lig­het, en strä­van ef­ter att re­do­vi­sa he­la rums­lig­he­ten, sä­ger han.

– I tid­ning­ar ser jag of­ta bil­der be­skur­na i nå­gon slags halv­for­mat, men det är väl­digt se­kun­därt för mig. Bil­der­na som vi­sar hel­he­ten är de vik­ti­gas­te. Hur för­hål­ler sig ett rum till ett an­nat? Hur ser man in­gång­ar? Jag vill hit­ta es­sen­sen av ar­ki­tek­tens vi­sion.

Till skill­nad från många and­ra fo­to­gra­fer sät­ter Åke ald­rig eget ljus till si­na bil­der ut­an ar­be­tar en­bart med be­fint­ligt ljus. Han le­ver of­ta som en bon­de, kon­sta­te­rar han, kol­lar väd­ret he­la ti­den. Om han har ett upp- drag på en an­nan ort kan det hän­da att han mås­te vän­ta på rätt vä­der och se­dan va­ra snabb i vänd­ning­ar­na när allt väl stäm­mer. Det kan va­ra stres­sigt på det vi­set.

– Jag ar­be­tar do­ku­men­tärt. Ar­ki­tek­tur är ju i högs­ta grad ljus ock­så. Om jag kom­mer med eget ljus så blir det helt fel. Dä­re­mot föl­jer jag det na­tur­li­ga lju­set, rör mig runt hu­sen som so­len gör. Det är väl­digt vik­tigt. Den per­fek­ta da­gen är so­lig med små lät­ta moln som kan bli en del av bil­den.

Ibland har han bli­vit kri­ti­se­rad för att det in­te finns män­ni­skor i hans bil­der, men det har han ing­en stör­re för­stå­el­se för.

– Det stäm­mer för det förs­ta in­te. Jag kan ha män­ni­skor i bil­der­na om de finns na­tur­ligt i rum­met. Men det blir ba­ra få­nigt med dit­pla­ce­ra­de män­ni­skor. Det hand­lar ock­så om att det klas­sis­ka ar­ki­tek­tur­fo­tot in­te kun­de ha med män­ni­skor på grund av de långa slutar­ti­der­na.

Än­nu vik­ti­ga­re är am­bi­tio­nen att ska­pa bil­der som in­te är bund­na till den tid när de togs.

– Jag vill att en bild ska kun­na va­ra ta­gen när som helst. Män­ni­skor och klä­der är väl­digt tids­bund­na. Ar­ki­tek­tur har ju kal­lats fru­sen mu­sik och jag vill att det ska fin­nas en tid­lös­het i bil­den, sä­ger han.

Det var mörk­rum­mets al­ke­mi som först loc­ka­de ho­nom till fo­to­gra­fe­ran­det. Och det är fort­fa­ran­de vik­tigt. Trots att al­la kom­mer­si­el­la upp­drag se­dan länge görs di­gi­talt har han kvar mörk­rum­met på kon­to­ret. Här ex­pe­ri­men­te­rar han bland an­nat med ke­mi­gram, fo­to­pap­per som ma­ni­pu­le­ras med fram­kall­nings­väts­ka för att få fram oli­ka ef­fek­ter. Han tar fram ett ex­em­pel, en print som på­min­ner om ett öken­land­skap, dy­ner som böl­jar och smäl­ter in i varand­ra. I som­mar stäl­ler han ut sjut­tio av si­na ke­mi­gram på Hö­ganäs mu­se­um.

Det var i sko­lans mörk­rum på hög­sta­di­et i Lu­leå som han blev fast.

– Jag hör­de kluc­kan­det från si­fo­nen, såg det oran­ge­fär­ga­de lju­set och hur de la­ten­ta bil­der­na väx­te fram på fo­to­pap­pe­ret och tänk­te: ’ ing­et an­nat’. Det är fort­fa­ran­de själ­va es­sen­sen av fo­to­gra­fi för mig.

Men det skul­le ta ett tag in­nan han hit­ta­de hem till ar­ki­tek­tu­ren. Ef­ter två års fo­to­sko­la och fo­to­ut­bild­ning på Konst­fack i Stock­holm ar­be­ta­de han en pe­ri­od som press­fo­to­graf på Norr­bot­tens Ku­ri­ren i Lu­leå. Men bråds­kan och dra­ma­ti­ken på dags­tid­ning­en pas­sa­de ho­nom il­la, så han flyt­ta­de till­ba­ka till Stock­holm för att ar­be­ta som fri­lans.

– 1985 fo­to­gra­fe­ra­de jag ar­ki­tek­tur för förs­ta gång­en i sam­band med bo­mäs­san Bo85 i Upp­lands Väs­by. Då var det som att det satt. Jag bör­ja­de stä­da bort and­ra jobb mer och mer och se­dan dess har det va­rit de­sign och ar­ki­tek­tur.

» Ar­ki­tek­tur har ju kal­lats fru­sen mu­sik och jag vill att det ska fin­nas en tid­lös­het i bil­den. «

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.