Kronan på verket
När Nationalmuseum äntligen öppnar igen kommer ingen annan enskild del att briljera med samma breda designkompetens som ljuskronan med 44 olika delar. Vi var med under veckan då den kom till.
Nationalmuseum håller då inte igen: ” Förvänta dig något enastående!” utropar det på sin hemsida.
Och varför inte. Det finns ju all anledning att brösta upp sig.
Inför det att Nationalmuseum i Stockholm slår upp portarna i höst efter att ha hållit stängt för renovering sedan 2013 kommer vi säkerligen att fråga oss:
När senast var förväntningarna så stora på invigningen av en publik kulturbyggnad? Ens när Moderna museet äntligen stod klart? Det nyrenoverade Nationalmuseum siktar på att återta en del av den glans som omgav det vid urinvigningen 1866, då det inte bara var Sveriges största museum för konst ( numera även design), utan också betraktades som ett av världens modernaste. Från den 13 oktober kommer Nationalmuseum att kunna ta emot dubbelt så många besökare som förut på 2 000 nya kvadratmeter där det tidigare var kontor och förråd.
Tidigare täckta fönster öppnas upp och bidrar till att samlingarna med konst, design och konsthantverk från sex århundraden kan visas i helt ny dager. Ny avancerad teknik som övervakar och reglerar temperatur, ljus och luftfuktighet gör det möjligt att visa ömtåliga konstverk, och olika typer av konst, som är olika känsliga, sida vid sida i ett dynamiskt kulturhistoriskt sammanhang. Allt detta är genuint upplyftande. Men i våra ögon är ändå myllret av begåvade formgivare och arkitekter som varit delaktiga i själva renoveringen det allra mest fantastiska.
När representanter för Nationalmuseum kallade till sig Matti Klenell 2015, bland andra, och bad honom pitcha en idé för hur den helt nya restaurangen och kaféet skulle utformas – för många besökare kommer de
delarna säkert att upplevas som hjärtat i museet – så hade han fortfarande den nyss genomförda och rättmätigt hyllade utställningen A New Layer i tankarna. På initiativ av National Taiwan Craft Research and Development Institute hade han, Carina Seth Andersson, Stina Löfgren och TAF Arkitekter ( Gabriella Gustafson och Mattias Ståhlbom) rest fram och tillbaka till Taiwan för att undersöka hur de bäst kunde översätta den traditionella lacktekniken till en modern kontext och ett modernt formspråk i ett antal nya designföremål – A New Layer. Nu föreslog han därför för Nationalmuseum att gruppen skulle samlas igen, den här gången för att resa runt i Sverige och samla på sig kunskap och inspiration från olika former av design och hantverk. Det skulle sedan användas till att formge ett antal nya föremål och möbler ( stolar, pallar, fåtöljer, bord, belysning, krokar …) till Nationalmuseum – både av gruppen själv och av olika andra formgivare som den bjöd in att delta.
Idén att samla betydande spetskompetens för att tillsammans göra unika, moderna grejer utifrån en djupt känd kärlek och respekt för svenskt hantverk föll Nationalmuseum på läppen, som man säger.
En del av det som nu tas fram kommer att förbli platsunikt, medan företag som Offecct, Källemo, Swedese, Skruf, Massproductions och Edsbyn förmodligen producerar annat för sina kataloger, kanske till både din och min shoppingglädje.
- Vår ambition har varit att ta fasta på materialitet i hög utsträckning och att försöka förmedla en känsla av hur hantverket och processen fram till färdig produkt har gått till, berättar Matti Klenell. Både genom föremålens uttryck och konstruktion men också saker som plats och varje producents traditioner har känts viktigt att förhålla sig till.
- En annan viktig tanke har varit att signalera det kollektiva, att tydligt visa hur många olika formgivare och producenter som har varit delaktiga. Vi vill att restaurangen ska ge en bred bild av dagens Formsverige. Allt som allt bidrar 25 formgivare i skapandet av restaurangen och kaféet.
Inget annat enskilt inslag i inredningen sammanfattar hela projektets filosofi bättre än det som säkerligen också kommer att bli den stora snackisen – den magnifika ljuskronan som hänger i restaurangens innersta del, i mittskeppet i kaféet för att vara exakt.
- Redan när vi gick runt här och rekade första gången under renoveringen och tittade upp i de höga, välvda taken kändes det som att rummet skrek efter en ljuskrona, berättar Matti Klenell. Den tanken har vi haft med oss hela tiden och det var en av de första skisserna vi gjorde.
Frågan är om någon av de inblandade i tillverkningen av ljuskronan kommer att få uppleva något liknande igen.
Matti Klenell, Carina Seth Andersson, TAF och Stina Löfgren bjöd in Monica Backström, Åsa Jungnelius, Simon Klenell, Ludvig Löfgren och Katja Pettersson.
- Med allra största respekt för de andra så var Monica drottningen på verket, säger Matti Klenell. Det var otroligt kul att hon tackade ja. Mycket av vår inspiration kommer från glasets och Boda glasbruks storhets-
» Frågan är om någon av de inblandade kommer att få uppleva något liknande igen. «
tid som hon var en viktig del av.
Den sista veckan i augusti och första i september skred gänget till verket i anrika lokaler i det som nu heter The Glass Factory i Boda. Utgångspunkten var att arbeta med klarglas. Fantasilaboratoriet i Örsjö hade förberett träformar under sommaren. Alla hade nu två glasblåsarpass på sig.
- Ett sånt här projekt går nog bara att genomföra antingen veckan innan eller veckan efter semestern när man är lite chill, ler Matti Klenell. Jag kom dit direkt från sommarstugan i princip … det är unikt att man är så många tillsammans i ett projekt under så koncentrerad tid. Det är extremt givande och fantastiskt kul socialt, men man är också helt slut efteråt ...
De tio formgivarna skapade en glasform var som finns i olika uttryck: en variant har kanske silvriga drag, en annan har bubblor i glaset och så vidare men formen är densamma. Ljuskronan är två meter i diameter och består av 44 olika bitar/ glasformer upphängda i en metallställning, tillverkad av Örsjö, med gaffelformade ljushållare som ska påminna om redskapen som används i hyttan för att bära in det varma glaset i kylugnen. Varje bit har en rå, obearbetad avslutning där den knackats av från pipan för att tydliggöra processen och ge en glittereffekt när ljuset tänds.
Förutom i ljuskronan kommer de tio olika glasformerna att hänga på rad som separata lampor över ett 6,6 meter långt bord i restaurangen. I september hängdes kronan för en utställning i The Glass Factory. Ett sanningens ögonblick.
- Vi klättrade på stegar och hängde bit för bit på stommen, berättar Matti Klenell. Det var lite nervigt – skulle det bli bra när allt kom på plats? Vi hade ju investerat så mycket kraft och tid och engagerat en massa människor. Jag och Carina Seth Andersson hängde dit de tre sista bitarna och finjusterade, sedan klättrade vi ner och tog tre steg bakåt. Yes! kände jag. Där sitter den!
- Flygresan hem var en av de skönaste på länge. Skulle allt bli så här bra så lovade idén om grupparbete väldigt gott. Vi hade gjort något som man inte har sett förut. Det där var en extra häftig dag, jag har fortfarande med mig den lyckokänslan.
- Nu vill jag bara se den på plats i Nationalmuseum! Kommer den att försvinna i det stora rummet eller märkas på det sätt man hoppas? Nervöst igen ...
Över huvud taget får belysningen och armaturerna en central plats, vilket är fullt logiskt. Den tekniska och materiella utvecklingen de senaste åren har öppnat för helt nya kreativa möjligheter och gjort belysning till en lika självklar som mångfacetterad arkitektonisk byggsten. Till restaurangen och kaféet i Nationalmuseum produceras sammanlagt nio olika ” lampfamiljer” – som det ser ut just nu. Kanske blir det ännu fler. Det exakta svaret vet nog ingen förrän strax innan öppning. Det mesta som görs påminner om haute couture. Det ritas, ändras, stryks, tillkommer, ångras och fixas in i det sista i en process som vägrar stå still.
- Vi ritar tills det tar stopp, ler Matti Klenell. Kanske blir det sista bara en outline, en kontur av det som senare produceras. Allt avstannar mitt i processen ...
Den 13 oktober är tiden ute, och ljuskronan hänger på plats. ” Nya” Nationalmuseum slår upp portarna.
» Det mesta som görs påminner om haute couture. Det ritas, ändras, stryks in i det sista. «