Do­deka­ne­ser­na.

Plaza Deco - - Medarbetare -

Där har du ett ord som bi­ter sig fast. Do­deka­ne­ser­na, Do­deka­ne­ser­na ... el­ler Tolvö­ar­na på svenska för den de­len, en sam­ling grekiska öar for­me­ra­de i en bå­ge längs Tur­ki­ets kust. Nam­net kitt­lar re­se­ro­man­ti­kern, och väl på plats så vill man in­te gö­ra sig fri och läm­na den. I syn­ner­het in­te när man be­fin­ner sig i vil­lan som OOAK Ar­chi­tects har ri­tat åt Eva Bam­ber­ger och hen­nes fa­milj på Kar­pat­hos in­till Rho­dos. Den lo­kalt re­dan sä­ge­nom­spun­na be­tong­lå­dan tycks bå­de ha ki­lats in bland och hänga ut över klip­por­na i det grå­ak­ti­ga sten­mas­si­vet. Det är ett an­slå­en­de lä­ge, högt och med obe­grän­sad havs­ut­sikt.

Jo­han An­ner­hed och Ma­ria Papa­fi­gou träf­fa­des när de plug­ga­de i Lund och flyt­ta­de re­dan un­der sista året av stu­di­er­na till Aten där de bod­de och star­ta­de och drev Paan Ar­chi­tects till­sam­mans i sju år. De­ras förs­ta upp­drag var att ri­ta ett hus på San­to­ri­ni åt en skepps­re­da­re i Aten.

Se­dan någ­ra år är de ba­se­ra­de i Stock­holm un­der nam­net OOAK Ar­chi­tects ( One Of A Kind) till­sam­mans med ar­ki­tek­ten och de­lä­ga­ren Marie Ko­j­zar.

Eva Bam­ber­ger kom­mer från Lidingö i Stock­holm. Strax ef­ter ex­a­men från Han­dels­hög­sko­lan fick hon jobb på ett fö­re­tag i Pa­ris där hon träf­fa­de sin man, Vin­cent. De bor i Pa­ris se­dan dess. De­ras bå­da barn, son och dot­ter, är li­te över 20 år och stu­de­rar ut­om­lands. Fa­mil­jen har kom­mit till Kar­pat­hos un­der ju­li el­ler au­gusti de se­nas­te 15 åren då en sär­skild vind, mel­te­mi, tar i från tår­na och på­he­jad av de om­gi­van­de ber­gen gör ön till en av Eu­ro­pas främs­ta vindsur­fing- des­ti­na­tio­ner.

– Vi ha­de va­rit myc­ket i Gre­kland även in­nan det och jag har all­tid haft en tan­ke på att nå­gon gång ha ett li­tet hus på nå­gon av öar­na, be­rät­tar Eva.

– När vindsur­fing­en kon­cen­tre­ra­de oss till Kar­pat­hos bör­ja­de vi gans­ka ti­digt pra­ta om att byg­ga nå­got här. Vi åk­te runt och tit- ta­de på många tom­ter ut­an att hit­ta nå­gon som kän­des rätt. Ef­ter en tid la vi pla­ner­na på hyl­lan.

Men så för fem år se­dan, da­gen in­nan fa­mil­jen skul­le åter­vän­da till Pa­ris, sa plöts­ligt go­de vän­nen Ma­no­lis ( som dri­ver sur­fcam­pen) att han kän­de till en rik­tigt fin tomt, om de fort­fa­ran­de var in­tres­se­ra­de. De åk­te dit. Sam­ma ef­ter­mid­dag ring­de de till äga­ren och bad ho­nom kom­ma till plat­sen. Där ska­ka­de de hand. De ha­de hit­tat sin tomt, de ha­de gjort af­fär.

Den förs­ta ar­ki­tek­ten som an­li­ta­des ver­ka­de in­te ta åt sig fa­mil­jens sätt att tän­ka om va­re sig ut­form­ning el­ler pla­ce­ring av hu­set på den ut­ma­nan­de, ku­pe­ra­de tom­ten. Eva re­se­ar­cha­de vi­da­re och hit­ta­de så OOAK. Där sa det klick.

– När Jo­han och Ma­ria kom hit till plat­sen förs­ta gång­en gick de di­rekt fram till kan­ten av den övers­ta pla­tån och sa ” Här ska hu­set lig­ga!”, be­rät­tar Eva. Ex­akt så ha­de vi själ­va tänkt, me­dan den förs­ta ar­ki­tek­ten he­la ti­den vil­le dra till­ba­ka hu­set så långt in mot berg­väg­gen som möj­ligt. Ju mer vi pra­ta­de med Jo­han och Ma­ria, ju tyd­li­ga­re kän­de vi att vi var rätt för varand­ra.

Det slu­ta­de med att de gavs fria hän­der att in i mins­ta de­talj – in­klu­si­ve de spe­ci­al­syd­da över­dra­gen till soff­kud­dar­na – ska­pa ett dröm­bo­en­de in­om giv­na prak­tis­ka och eko­no­mis­ka ra­mar. Det finns en tan­ke bakom var­je pi­nal.

– Vi kun­de ald­rig fö­re­stäl­la oss att vi skul­le få ett så fint hus, sä­ger Eva som fort­fa­ran­de är i en fas av att lä­ra kän­na det, gö­ra det till sitt, fa­mil­jens.

Hu­set stod ( i prin­cip) fär­digt för­ra som­ma­ren. Det in­vig­des av Evas son och ett bat­te­ri av hans kom­pi­sar. Långt in på kväl­len in­nan de kom skru­va­de, spi­ka­de och fix­a­de Jo­han och Eva med snudd på fu­ri­ös mål­med­ve­ten­het. När pojk­ban­det an­län­de fast­na­de det först fram­för det sto­ra fönst­ret i var­dags­rum­met och den hyp­no­tis­ka havs­ut­sik­ten. Där­ef­ter upp­lös­tes det lik­som or­ga­niskt och var och en hit­ta­de sin plats att kopp­la av på.

Det där sä­ger en del om hu­sets egen­ska­per.

När den sto­ra trä­por­ten av ore­gon pi­ne skjuts åt si­dan och man trä­der in på en atri­um­gård från den slut­na en­tré­si­dan in­fin­ner sig ge­nast ett när­mast me­di­ta­tivt lugn. Ha­vets star­ka när­va­ro gör sitt till. Men plan­lös­ning­en ska­par ock­så ett na­tur­ligt flö­de och tyd­li­ga funk­tio­ner. Väg­gar och tak som tycks kun­na lö­sas upp och bli ett med na­tu­ren släp­per in dof­ter från sal­via, ros­ma­rin, tim-

jan, fi­kon­träd och ce­der och ljum­ma som­mar­vin­dar sve­per gra­ci­öst ge­nom rum­men, ljud­sat­ta av hum­lor, fåg­lar, vå­gor­na och fis­kar­nas in­te allt­för upp­ja­ga­de båt­mo­tork­nat­ter. Det är en sin­ne­nas dra­ma­tur­gi, kom­plet­te­rad med ut­sik­ten över till sy­nes oänd­ligt hav var man än be­fin­ner sig i hu­set.

– Varen­da föns­ter ska va­ra per­fekt, sä­ger Jo­han och be­kräf­tar tan­ke­sät­tet att fönst­ren blir in­ra­ma­de konst­verk.

– Det ska hän­da nå­got när man öpp­nar en dörr, an­ser han ock­så. Man mås­te ha en form­vil­ja. Det mås­te va­ra tyd­ligt vad rum­met hand­lar om. Som det här rum­met, där du so­ver – här hän­der det myc­ket.

Det stäm­mer. På en li­ten yta och med sym­pa­tiskt enk­la och spe­ci­alsnick­ra­de me­del er­bjuds en ge­ne­rös sov­plats, en kom­bi­ne­rad säng­ga­vel och skriv­plats, kläd­för­va­ring och en sof­fa/ dag­bädd/ säng för med­föl­jan­de barn.

Jo­han näm­ner Rick Joy – kanske mest känd för yt­terst kon­kret ar­ki­tek­tur i kar­ga land­skap – som en re­fe­rens och källa till in­spi­ra­tion. När jag kläc­ker ur mig att man kan se det här hu­set som li­te av en Mar­cio Ko­gan- mi­ni­a­tyr trots si­na 250 kvadrat­me­ter fram­hål­ler Jo­han hell­re två and­ra bril­jan­ta bra­si­li­a­na­re: Li­na Bo Bar­di och Pau­lo Men­des da Rocha, bå­da be­tong­för­tjus­ta, Sao Pau­lo- ba­se­ra­de och med ett so­ci­alt pa­tos – ar­ki­tek­tur som sam­häl­le­lig och hu­ma­nis­tisk var­dags­för­bätt­ra­re, in­te ba­ra mo­der­nism för skön­he­tens skull.

Kli­ma­tet är en fak­tor som gör att en ar­ki­tekt på Kar­pat­hos of­ta mås­te tän­ka tvärtom än en i Sve­ri­ge. Där är kyls­ling­or i ta­ket en god idé, här hem­ma känns vär­mes­ling­or i gol­vet my­si­ga­re.

Ma­te­ri­a­len kom­mer fö­re­trä­des­vis från Gre­kland och Tur­ki­et. Hant­ver­kar­na är lo­ka­la, och märk­bart stol­ta över vad de åstad­kom­mit.

Jäm­fört med en del and­ra grekiska öar är bygg­re­strik­tio­ner­na få på Kar­pat­hos, be­rät­tar Jo­han. De har kun­nat ska­pa en vil­la som sak­nar mot­styc­ke på ön. Men hur skul­le den tas emot av fol­ket i trak­ten? Skep­sis? Ogil­lan­de? In­te alls. När Jo­han förs­ta da­gen frå­ga­de gräv­ma­ski­nis­ten ” Kom­mer det här att gå att gö­ra?” blev sva­ret: ” Det här kom­mer att bli fan­tas­tiskt! Det är så kul att det in­te lik­nar nå­got an­nat!”. Li­te se­na­re i pro­jek­tet fann Eva att elekt­ri­kern ha­de ta­git med sig sin fru till bygg­plat­sen – de satt ne­dan­för hu­set, blic­ka­de ut över ha­vet och de­la­de på en flas­ka vin. Ungefär så har det fort­satt. ” Al­la” kän­ner till hu­set vid det här la­get, det är vi­da om­ta­lat, och de fles­ta tar det till sig. Det kom­mer att bli en strå­lan­de stäm­ning på grill­fes­ten som Eva pla­ne­rar för ett 50- tal per­so­ner som va­rit in­blan­da­de i byg­get.

– En över­häng­an­de lå­da av be­tong som det här är kan lätt kän­nas väl­digt mas­ku­lin, sä­ger Jo­han. Där­för har vi tänkt myc­ket på att gö­ra en mjuk och be­hag­lig in­red­ning. Här ska fa­mil­jen först och främst kun­na kopp­la av och som­mar­my­sa.

Käns­lor av le­dig­het och här­lig­het – och kniv­skarp ar­ki­tek­tur. Det finns all an­led­ning att tro att det lil­la kon­to­ret på den sma­la ga­tan i Stock­holm står in­för sitt sto­ra ge­nom­brott.

OOAK Ar­chi­tects: Jo­han An­ner­hed, Ma­ria Papa­fi­gou och Marie Ko­j­zar.

Köksö i rikt­ning mot fria rym­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.