TREVNADENS RESIDENS

Ar­ki­tek­ten Knut Knut­sens nors­ka am­bas­sad från 1952 är en älsk­värd mo­der­nis­tisk pär­la – nu mer än nå­gon­sin. Ef­ter ett år av mi­nu­ti­ö­sa upp­da­te­ring­ar är det hög tid att tit­ta in hemma hos am­bas­sa­dör­spa­ret i Di­plo­mat­sta­den i Stock­holm.

Plaza Deco - - Innehåll - TEXT LARS COLLIN FOTO ÅKE E: SON LINDMAN

Vi häl­sar på hos det nors­ka am­bas­sa­dör­spa­ret i Knut Knut­sens vac­kert ny­re­no­ve­ra­de bygg­nad.

Om må­let med en bygg­nad är att stic­ka ut och sy­nas är den nors­ka am­bas­sa­den ett mäs­ter­ligt miss­lyc­kan­de. Lik­som in­ki­lad mel­lan de hög­brös­ta­de mus­kel­berg av be­tong som är de ame­ri­kans­ka och brit­tis­ka am­bas­sa­der­na vi­lar den nors­ka be­skick­ning­en med till­hö­ran­de residens tryggt in­bäd­dad i sin träd­gård mot Strand­vä­gen i Stock­holm.

Hän­sy­nen om det mänsk­li­ga var ett av den nors­ke ar­ki­tek­ten Knut Knut­sens sig­num, och den har fått blom­ma ut här i den an­nars så snob­bi­ga och makt­mät­ta­de mil­jön som kän­ne­teck­nar Di­plo­mat­sta­den. Nors­ka am­bas­sa­den an­das triv­sel och om­tan­ke.

– Bor­det du sit­ter vid, sto­len du sit­ter på, lam­por­na, bok­hyl­lor­na – allt är ri­tat av Knut­sen. Han var vad man kan kal­la en iv­rig so­ci­a­list och hans idé om am­bas­sa­den skul­le ge­nom­sy­ras av ord som de­mo­kra­tisk, öp­pen och hän­syns­full. Sam­ti­digt skul­le den lyf­ta upp det främs­ta av norsk arkitektur ge­nom att an­vän­da ba­ra de bäs­ta ma­te­ri­a­len, ut­an att för den skull bli till ro­ko­ko. Al­la kun­de ha råd med fu­ru, för­kla­rar den nors­ke ambassadören Christi­an Sy­se där han sit­ter i det rym­li­ga bib­li­o­te­ket och för­sik­tigt knac­kar med kno­gar­na mot bord­ski­van av brun­bet­sad norsk fu­ru.

Ambassadören be­rät­tar iv­rigt om ar­ki­tek­tens in­spi­ra­tion; om kas­ten från det urtra­di­tio­nel­la nors­ka ar­vet av ru­sti­ka trä­hus och eklek­tis­ka in­flu­en­ser som Gun­nar Asplund, vars verk Knut­sen ha­de mött på Stock­holms­ut­ställ­ning­en 1930, till Frank Lloyd Wright och Mi­es van der Ro­he. For­mellt mö­ter folk­ligt.

För Christi­an Sy­se och hust­run Siv Nord­rum, kom­mu­ni­ka­tions­chef på Stor­ting­et i Oslo, är bygg­na­den li­ka myc­ket ett hem som en of­fi­ci­ell am­bas­sad och ar­bets­plats. På un­der­vå­ning­en hålls stor­slag­na mid­da­gar och sam­man­koms­ter med in­ter­na­tio­nel­la top­po­li­ti­ker och kul­tur­per­son­lig­he­ter. I trapp­hal­len anas de fint fros­ta­de fönst­ren med in­spi­ra­tion från det ja­pans­ka kej­sar­pa­lat­set i Kyo­to. Trätrap­pan som le­der upp till den pri­va­ta lä­gen­he­ten på över­vå­ning­en är kan­tad av ol­je­mål­ning­ar, norsk ef­ter­krigs­konst, och med det höga glas­ta­ket på­min­ner plat­sen mer om ett li­tet pri­vat konst­gal­le­ri. I den pri­va­ta bo­sta­den blot­tas Christi­an Sy­ses in­tres­se för ny norsk form­giv­ning. Dra­ken Arkitektur har flyt­tat kö­ket, som bli­vit stör­re, för att få en mer mo­dern och prak­tisk plan­lös­ning. Taklam­por­na Dahl Lar­ge är ny­pro­du­ce­ra­de av Nort­hern, men ef­ter Bir­ger Dahls ori­gi­nal från 1956. Köks­grup­pen ut­görs av Andre­as Eng­esviks bord Bjel­ke och hans svart­bet­sa­de sto­lar Ton­je med mörk­grön lä­der­sits. Bänk­ski­van Virr­varr av Sig­vard Ber­na­dot­te är en blink­ning till svensk de­sign­histo­ria.

Vid den öpp­na spi­sen i var­dags­rum­met häng­er form­gi­va­ren Da­ni­el Ry­bak­kens skulp­tu­ra­la spe­gel 124C gjord av Ar­tek. Sof­fan Al­va kom­mer från LK Hjel­le, fåtöl­jer­na Pi­et och bor­det Re­flec­tion från Slett­voll. Även om Dra­ken Arkitektur har ri­tat en ny vägg­fast bok­hyl­la går myc­ket härup­pe fort­fa­ran­de i hu­sets brun­bet­sa­de fu­ru. Det ska­par ett varmt, om­bo­nat ljus. Och nu när per­si­en­ner­na har läm­nats till hälf­ten stäng­da och sö­der­so­len stil­la stri­lar in är det som om Ray­mond Chand­lers hård­kok­te dec­kar­hjäl­te Philip Mar­lo­we skul­le kun­na sit­ta ner­sjun­ken i en hörn­få­tölj.

– Ar­ki­tek­ten Frank Lloyd Wright var ju verk­li­gen en av Knut Knut­sens stora hjäl­tar som han in­spi­re­ra­des myc­ket av, sä­ger ambassadören.

Vi åter­vän­der till en av Christi­an Sy­ses fa­vo­rit­plat­ser i hu­set: det ro­fyll­da bib­li­o­te­ket med sina plats­bygg­da hyl­lor, skåp och bord av lång­sam­väx­an­de norsk tall.

– Nors­ka sta­ten fick kö­pa mar­ken ef­ter and­ra världs­kri­get. Då var det här re­na gles­byg­den. Men med ti­den blev am­bas­sa­den sli­ten och an­vänd. Ele­gant, men med en vag käns­la av hög­fjälls­ho­tell över sig. Nors­ka ut­ri­kes­de­par­te­men­tet och Stats­bygg ( nors­ka fas­tig­hets­ver­ket, reds anm) be­stäm­de sig för en to­tal­re­no­ve­ring, med am­bi­tio­nen att fö­ra am­bas­sa­den till­ba­ka till ar­ki­tek­tens in­ten­tion an­no 1952, sä­ger Christi­an Sy­se och tar en klunk kaf­fe ur en kopp med det nors­ka riks­vap­net in­gra­ve­rat.

RE­SUL­TA­TET AV DEN

ny­li­gen ge­nom­för­da, års­långa re­no­ve­ring­en är slå­en­de, bå­de i hän­syns­full­he­ten mot ori­gi­na­lets 1950- talsmo­der­nism och mot sam­ti­den. Am­bas­sa­den är i dag nå­got av en prov­kar­ta över helt mo­dern norsk design i form av lam­por, möbler och konst­hant­verk. Ur­va­let har Christi­an Sy­se gjort i sam­råd med nors­ka in­red­nings­ar­ki­tek­ter. Och som en am­bas­sad med må­let att stän­digt kom­mu­ni­ce­ra med om­värl­den är för­stås design och arkitektur ett hjälp- och smörj­me­del.

– När vi får be­sök av till ex­em­pel po­li­ti­ker el­ler eko­no­mer är min am­bi­tion att de ska få ta del av norsk histo­ria och kän­na att de är i en bygg­nad som lagt ner sin själ på att re­spek­te­ra bå­de ar­ki­tek­ten Knut Knut­sen och de nya de­sig­nin­sla­gen. Även om te­mat för kväl­len kans­ke hand­lat om in­ve­ste­ring­ar i Nor­ge vill jag att gäs­ter­na ska gå här­i­från med en käns­la av upp­rymd­het – och med li­te stör­re kun­skap om Munch, om de nors­ka Ma­tis­se­e­le­ver­na, om ny norsk design.

Han har själv be­sökt ett 40- tal nors­ka am­bas­sa­der runt värl­den, men ing­en på­min­ner om den här på Djur­går­den, som Christi­an Sy­se me­nar är den i sär­klass vack­ras­te.

Om må­let med en bygg­nad är att stic­ka ut och sy­nas är den nors­ka am­bas­sa­den ett mäs­ter­ligt miss­lyc­kan­de. Lik­som in­ki­lad mel­lan de hög­brös­ta­de mus­kel­berg av be­tong som är de ame­ri­kans­ka och brit­tis­ka am­bas­sa­der­na vi­lar den nors­ka be­skick­ning­en med till­hö­ran­de residens tryggt in­bäd­dad i sin träd­gård mot Strand­vä­gen i Stock­holm.

Hän­sy­nen om det mänsk­li­ga var ett av den nors­ke ar­ki­tek­ten Knut Knut­sens sig­num, och den har fått blom­ma ut här i den an­nars så snob­bi­ga och makt­mät­ta­de mil­jön som kän­ne­teck­nar Di­plo­mat­sta­den. Nors­ka am­bas­sa­den an­das triv­sel och om­tan­ke.

– Bor­det du sit­ter vid, sto­len du sit­ter på, lam­por­na, bok­hyl­lor­na – allt är ri­tat av Knut­sen. Han var vad man kan kal­la en iv­rig so­ci­a­list och hans idé om am­bas­sa­den skul­le ge­nom­sy­ras av ord som de­mo­kra­tisk, öp­pen och hän­syns­full. Sam­ti­digt skul­le den lyf­ta upp det främs­ta av norsk arkitektur ge­nom att an­vän­da ba­ra de bäs­ta ma­te­ri­a­len, ut­an att för den skull bli till ro­ko­ko. Al­la kun­de ha råd med fu­ru, för­kla­rar den nors­ke ambassadören Christi­an Sy­se där han sit­ter i det rym­li­ga bib­li­o­te­ket och för­sik­tigt knac­kar med kno­gar­na mot bord­ski­van av brun­bet­sad norsk fu­ru.

Ambassadören be­rät­tar iv­rigt om ar­ki­tek­tens in­spi­ra­tion; om kas­ten från det urtra­di­tio­nel­la nors­ka ar­vet av ru­sti­ka trä­hus och eklek­tis­ka in­flu­en­ser som Gun­nar Asplund, vars verk Knut­sen ha­de mött på Stock­holms­ut­ställ­ning­en 1930, till Frank Lloyd Wright och Mi­es van der Ro­he. For­mellt mö­ter folk­ligt.

För Christi­an Sy­se och hust­run Siv Nord­rum, kom­mu­ni­ka­tions­chef på Stor­ting­et i Oslo, är bygg­na­den li­ka myc­ket ett hem som en of­fi­ci­ell am­bas­sad och ar­bets­plats. På un­der­vå­ning­en hålls stor­slag­na mid­da­gar och sam­man­koms­ter med in­ter­na­tio­nel­la top­po­li­ti­ker och kul­tur­per­son­lig­he­ter. I trapp­hal­len anas de fint fros­ta­de fönst­ren med in­spi­ra­tion från det ja­pans­ka Katsu­ra­pa­lat­set i Kyo­to. Knut­sen in­spi­re­ra­des ock­så av Bru­no Tauts Vil­la Hyu­ga, även den i Kyo­to. Trätrap­pan som le­der upp till den pri­va­ta lä­gen­he­ten på över­vå­ning­en är kan­tad av norsk ef­ter­krigs­konst, och med det höga glas­ta­ket på­min­ner plat­sen mer om ett li­tet pri­vat konst­gal­le­ri. I den pri­va­ta bo­sta­den blot­tas Christi­an Sy­ses in­tres­se för ny norsk form­giv­ning. Dra­ken Arkitektur har flyt­tat kö­ket, som bli­vit stör­re, för att få en mer mo­dern och prak­tisk plan­lös­ning. Taklam­por­na Dahl Lar­ge är ny­pro­du­ce­ra­de av Nort­hern, men ef­ter Bir­ger Dahls ori­gi­nal från 1956. Köks­grup­pen ut­görs av An- dre­as Eng­esviks bord Bjel­ke och hans svart­bet­sa­de sto­lar Ton­je med mörk­grön lä­der­sits. Bänk­ski­van Virr­varr av Sig­vard Ber­na­dot­te är en blink­ning till svensk de­sign­histo­ria.

Vid den öpp­na spi­sen i var­dags­rum­met står form­gi­va­ren Da­ni­el Ry­bak­kens skulp­tu­ra­la spe­gel 124C gjord av Ar­tek. Sof­fan NiU och fåtöl­jer­na Ka­vai är ri­ta­de av Hall­geir Homst­vedt för LK Hjel­le. Även om Dra­ken Arkitektur har ri­tat en ny vägg­fast bok­hyl­la går myc­ket härup­pe fort­fa­ran­de i hu­sets brun­bet­sa­de fu­ru. Det ska­par ett varmt, om­bo­nat ljus. Och nu när per­si­en­ner­na har läm­nats till hälf­ten stäng­da och sö­der­so­len stil­la stri­lar in är det som om Ray­mond Chand­lers hård­kok­te dec­kar­hjäl­te Philip Mar­lo­we skul­le kun­na sit­ta ner­sjun­ken i en hörn­få­tölj.

– Ar­ki­tek­ten Frank Lloyd Wright var ju verk­li­gen en av Knut Knut­sens stora hjäl­tar som han in­spi­re­ra­des myc­ket av, sä­ger ambassadören.

Vi åter­vän­der till en av Christi­an Sy­ses fa­vo­rit­plat­ser i hu­set: det ro­fyll­da bib­li­o­te­ket med sina plats­bygg­da hyl­lor, skåp och bord av lång­sam­väx­an­de norsk tall.

– Nors­ka sta­ten fick kö­pa mar­ken ef­ter and­ra världs­kri­get. Då var det här re­na gles­byg­den. Men med ti­den blev am­bas­sa­den sli­ten och an­vänd. Ele­gant, men med en vag käns­la av hög­fjälls­ho­tell över sig. Nors­ka ut­ri­kes­de­par­te­men­tet och Stats­bygg ( nors­ka fas­tig­hets­ver­ket, reds anm) be­stäm­de sig för en to­tal­re­no­ve­ring, med am­bi­tio­nen att fö­ra am­bas­sa­den till­ba­ka till ar­ki­tek­tens in­ten­tion an­no 1952, sä­ger Christi­an Sy­se och tar en klunk kaf­fe ur en kopp med det nors­ka riks­vap­net in­gra­ve­rat.

RE­SUL­TA­TET AV DEN

ny­li­gen ge­nom­för­da, års­långa re­no­ve­ring­en är slå­en­de, bå­de i hän­syns­full­he­ten mot ori­gi­na­lets 1950- talsmo­der­nism och mot sam­ti­den. Am­bas­sa­den är i dag nå­got av en prov­kar­ta över helt mo­dern norsk design i form av lam­por, möbler och konst­hant­verk. Ur­va­let har Christi­an Sy­se gjort i sam­råd med nors­ka in­red­nings­ar­ki­tek­ter. Färg­va­len stäm­mer av mot den ska­la som Hjör­dis Knut­sen, tex­til­konst­när och gift med Knut Knut­sen, ur­sprung­li­gen sat­te med tex­tili­er som nu finns på Na­sjo­nal­mu­se­um i Oslo.

– När vi får be­sök av till ex­em­pel po­li­ti­ker el­ler eko­no­mer är min am­bi­tion att de ska få ta del av norsk histo­ria och kän­na att de är i en bygg­nad som lagt ner sin själ på att re­spek­te­ra bå­de ar­ki­tek­ten Knut Knut­sen och de nya de­sig­nin­sla­gen. Även om te­mat för kväl­len kans­ke hand­lat om in­ve­ste­ring­ar i Nor­ge vill jag att gäs­ter­na ska gå här­i­från med en käns­la av upp­rymd­het – och med li­te stör­re kun­skap om Munch, om de nors­ka Ma­tis­se­e­le­ver­na, om ny norsk design och håll­bar­het.

Han har själv be­sökt ett 40- tal nors­ka am­bas­sa­der runt värl­den, men ing­en på­min­ner om den här på Djur­går­den,

– Där­för har jag ock­så va­rit i högs­ta grad på­dri­van­de för att re­no­ve­ring­en skul­le ske. Jag var här förs­ta gång­en för 30 år se­dan. Men när jag kom till­ba­ka och för­stod att jag ock­så skul­le bo här tänk­te jag att det skul­le va­ra fan­tas­tiskt med en upp­da­te­ring för att än­nu mer lyf­ta fram den­na kle­nod av nor­disk arkitektur, konst och kul­tur.

Kom­bi­na­tio­nen av ar­bets­plats och hem gjor­de att det fanns stora ut­ma­ning­ar i sät­tet att mö­ble­ra am­bas­sa­den.

– Det var Knut Knut­sen högst med­ve­ten om. Det var där­för han kal­la­de det för en elas­tisk bygg­nad. Man kan en­kelt skju­ta för dör­rar, stänga vis­sa rum, gö­ra dem stör­re el­ler mind­re. Am­bas­sa­dö­rens roll är på ett sätt ett dyg­net runt- upp­drag. Jag är stän­digt på job­bet. Där­för ser jag he­la am­bas­sa­den, bå­de re­pre­sen­ta­tions­de­len och den pri­va­ta lä­gen­he­ten, som en del av en hel­het.

De­tal­jer­na i den re­no­ve­ra­de över­vå­ning­en har am­bas­sa­dör­spa­ret va­rit med och ta­git fram. Nya ele­ment, men speg­la­de i ut­tryck från 1950- ta­let.

– Siv och jag har fått vå­ra önsk­ning­ar upp­fyll­da. Se­dan har vi ad­de­rat med per­son­li­ga ting och mas­sor av böc­ker. Och så har vi va­rit ute på Gustavs­berg och köpt Rörstrand­spors­lin, som pas­sar fint till­sam­mans med de klas­sis­ka och de nya nors­ka de­sign­möb­ler­na och lam­por­na. Men även om jag bor här är det som re­pre­sen­tant för nors­ka sta­ten. Jag har inga pro­blem med att det är en of­fent­lig fas­tig­het, det är ett pri­vi­le­gi­um. Men det blir in­te pri­vat i or­dets rät­ta be­mär­kel­se. Jag bor ju som i bis­kops­går­den.

DE NATURNÄRA MATERIALVALEN på fa­sa­den i form av fu­ru, skif­fer och te­gel känns helt lo­gis­ka för en bygg­nad som ska re­pre­sen­te­ra sjä­len i vårt väst­ra grann­land. Norr­män­nen tycks, oav­sett so­ci­al klass, stän­digt dras till en käns­la av till­ba­ka till na­tu­ren. Lands­byg­den är ald­rig långt bor­ta.

– Jo, vi har en drag­ning till na­tu­ren, sä­ger Christi­an Sy­se fram­för Ma­tis­se­e­le­ven Je­an Hei­bergs stora ol­je­mål­ning med mo­tiv från en som­rig seg­lats i den nors­ka ar­ki­pe­la­gen.

I den lång­sma­la mat­sa­len står fort­fa­ran­de Knut­sens ori­gi­nal­sto­lar, som fått ny kläd­sel. På väg­gar­na, som åter­fått sin ele­fant­grå ny­ans, häng­er 14 li­to­gra­fi­er av Munch, den kans­ke mest be­röm­da fö­re­stäl­ler en mu­stasch­prydd man som me­na­de att hans eld var den störs­ta i Sve­ri­ge.

Ambassadören är svag för att ta plats här vid det stora mat­bor­det.

– En höst­mid­dag här blir väl­digt stäm­nings­full, när det är helt mörkt ute och lju­sen brin­ner in­om­hus. Helst sit­ter jag med ryg­gen mot fönst­ren, så jag får Strind­bergs stränga blick på mig, sä­ger Christi­an Sy­se med ett skratt.

På ter­ras­sen med sina nya nors­ka ute­möb­ler Li­do, ri­ta­de av Torste­in­sen Design och pro­du­ce­ra­de av ita­li­ens­ka FIAM, vän­tar ett vild­vux­et mikro- Me­del­hav av väx­ter och träd. Här har ock­så de­lar av fa­sa­den klätts med bränd och tjä­rad fu­ru – ar­ki­tek­tens up­pen­ba­ra hi­sto­ris­ka blink­ning till­ba­ka till de nors­ka me­del­ti­da stav­kyr­kor­na.

– Man kan väl sä­ga att Knut Knut­sen syss­la­de med en ti­dig form av sto­ry­tel­ling om Nor­ge. För­res­ten, häru­te hörs ock­så på­fåg­lar­na från Skan­sen. Vis­sa har till och med sagt att de hört var­gar­na yla om vin­ter­nät­ter­na, sä­ger Christi­an Sy­se.

som Christi­an Sy­se me­nar är den mest sä­reg­na och spe­ci­el­la.

– Där­för har jag ock­så va­rit i högs­ta grad på­dri­van­de för att re­no­ve­ring­en skul­le ske. Jag var här förs­ta gång­en för 30 år se­dan. Men när jag kom till­ba­ka och för­stod att jag ock­så skul­le bo här tänk­te jag att det skul­le va­ra fan­tas­tiskt med en upp­da­te­ring för att än­nu mer lyf­ta fram den­na kle­nod av nor­disk arkitektur, konst och kul­tur.

Kom­bi­na­tio­nen av ar­bets­plats och hem gjor­de att det fanns stora ut­ma­ning­ar i sät­tet att mö­ble­ra am­bas­sa­den.

– Det var Knut Knut­sen högst med­ve­ten om. Det var där­för han kal­la­de det för en elas­tisk bygg­nad. Man kan en­kelt skju­ta för dör­rar, stänga vis­sa rum, gö­ra dem stör­re el­ler mind­re. Am­bas­sa­dö­rens roll är på ett sätt ett dyg­net runt- upp­drag. Jag är stän­digt på job­bet. Där­för ser jag he­la am­bas­sa­den, bå­de re­pre­sen­ta­tions­de­len och den pri­va­ta lä­gen­he­ten, som en del av en hel­het.

De­tal­jer­na i den re­no­ve­ra­de över­vå­ning­en har am­bas­sa­dör­spa­ret ta­git fram till­sam­mans med in­red­nings­ar­ki­tek­ten An­ne Christi­ne Klep­pan. Nya ele­ment, men speg­la­de i 1950- ta­let.

– Vi har fått vå­ra önsk­ning­ar upp­fyll­da. Se­dan har vi ad­de­rat per­son­li­ga ting och mas­sor av böc­ker till bo­sta­den. Va­rit ute på Gustavs­berg och köpt Rörstrand­spors­lin till ex­em­pel, som pas­sar fint till­sam­mans med de klas­sis­ka och de nya nors­ka de­sign­möb­ler­na och lam­por­na. Men även om jag bor här är det som re­pre­sen­tant för nors­ka sta­ten med upp till fy­ra ar­range­mang i vec­kan, från mind­re lun­cher till stör­re säll­skap på upp till 200 per­so­ner. Jag har inga pro­blem med att det är en of­fent­lig fas­tig­het, det är ett pri­vi­le­gi­um. Men det blir in­te pri­vat i or­dets rät­ta be­mär­kel­se. Jag bor ju som i bis­kops­går­den.

DE NATURNÄRA MATERIALVALEN på fa­sa­den i form av fu­ru, skif­fer och te­gel känns helt lo­gis­ka för en bygg­nad som ska re­pre­sen­te­ra sjä­len i vårt väst­ra grann­land. Norr­män­nen tycks, oav­sett so­ci­al klass, stän­digt dras till en käns­la av till­ba­ka till na­tu­ren. Lands­byg­den är ald­rig långt bor­ta.

– Jo, vi har en drag­ning till na­tu­ren, sä­ger Christi­an Sy­se fram­för Ma­tis­se­e­le­ven Je­an Hei­bergs stora ol­je­mål­ning med mo­tiv från en som­rig seg­lats i den nors­ka ar­ki­pe­la­gen.

I den lång­sma­la mat­sa­len står fort­fa­ran­de Knut­sens ori­gi­nal­sto­lar, som fått ny kläd­sel. På väg­gar­na, som åter­fått sin ele­fant­grå ny­ans, häng­er 14 li­to­gra­fi­er av Munch, den kans­ke mest be­röm­da fö­re­stäl­ler en dra­ma­tisk mu­stasch­prydd man som me­na­de att hans eld var den störs­ta i Sve­ri­ge.

Ambassadören är svag för att ta plats här vid det stora mat­bor­det.

– En höst­mid­dag här blir väl­digt stäm­nings­full, när det är helt mörkt ute och lju­sen brin­ner in­om­hus. Helst sit­ter jag med ryg­gen mot fönst­ren, så jag får Strind­bergs stränga blick på mig, sä­ger Christi­an Sy­se med ett skratt.

På ter­ras­sen med sina nya nors­ka ute­möb­ler Li­do, ri­ta­de av Torste­in­sen Design och pro­du­ce­ra­de av ita­li­ens­ka FIAM, vän­tar ett vild­vux­et mikro- Me­del­hav av väx­ter och träd. Bän­kar i alu­mi­ni­um från SUNDAYs i Kristi­an­sand ger fler sitt­plat­ser. Här har ock­så de­lar av fa­sa­den klätts med bränd och tjä­rad fu­ru – ar­ki­tek­tens up­pen­ba­ra hi­sto­ris­ka blink­ning till­ba­ka till de nors­ka me­del­ti­da stav­kyr­kor­na.

– Man kan väl sä­ga att Knut Knut­sen syss­la­de med en ti­dig form av sto­ry­tel­ling om Nor­ge. För­res­ten, häru­te hörs ock­så på­fåg­lar­na från Skan­sen. Vis­sa har till och med sagt att de hört var­gar­na yla om vin­ter­nät­ter­na, sä­ger Christi­an Sy­se.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.