TREVNADENS RESIDENS
Arkitekten Knut Knutsens norska ambassad från 1952 är en älskvärd modernistisk pärla – nu mer än någonsin. Efter ett år av minutiösa uppdateringar är det hög tid att titta in hemma hos ambassadörsparet i Diplomatstaden i Stockholm.
Vi hälsar på hos det norska ambassadörsparet i Knut Knutsens vackert nyrenoverade byggnad.
Om målet med en byggnad är att sticka ut och synas är den norska ambassaden ett mästerligt misslyckande. Liksom inkilad mellan de högbröstade muskelberg av betong som är de amerikanska och brittiska ambassaderna vilar den norska beskickningen med tillhörande residens tryggt inbäddad i sin trädgård mot Strandvägen i Stockholm.
Hänsynen om det mänskliga var ett av den norske arkitekten Knut Knutsens signum, och den har fått blomma ut här i den annars så snobbiga och maktmättade miljön som kännetecknar Diplomatstaden. Norska ambassaden andas trivsel och omtanke.
– Bordet du sitter vid, stolen du sitter på, lamporna, bokhyllorna – allt är ritat av Knutsen. Han var vad man kan kalla en ivrig socialist och hans idé om ambassaden skulle genomsyras av ord som demokratisk, öppen och hänsynsfull. Samtidigt skulle den lyfta upp det främsta av norsk arkitektur genom att använda bara de bästa materialen, utan att för den skull bli till rokoko. Alla kunde ha råd med furu, förklarar den norske ambassadören Christian Syse där han sitter i det rymliga biblioteket och försiktigt knackar med knogarna mot bordskivan av brunbetsad norsk furu.
Ambassadören berättar ivrigt om arkitektens inspiration; om kasten från det urtraditionella norska arvet av rustika trähus och eklektiska influenser som Gunnar Asplund, vars verk Knutsen hade mött på Stockholmsutställningen 1930, till Frank Lloyd Wright och Mies van der Rohe. Formellt möter folkligt.
För Christian Syse och hustrun Siv Nordrum, kommunikationschef på Stortinget i Oslo, är byggnaden lika mycket ett hem som en officiell ambassad och arbetsplats. På undervåningen hålls storslagna middagar och sammankomster med internationella toppolitiker och kulturpersonligheter. I trapphallen anas de fint frostade fönstren med inspiration från det japanska kejsarpalatset i Kyoto. Trätrappan som leder upp till den privata lägenheten på övervåningen är kantad av oljemålningar, norsk efterkrigskonst, och med det höga glastaket påminner platsen mer om ett litet privat konstgalleri. I den privata bostaden blottas Christian Syses intresse för ny norsk formgivning. Draken Arkitektur har flyttat köket, som blivit större, för att få en mer modern och praktisk planlösning. Taklamporna Dahl Large är nyproducerade av Northern, men efter Birger Dahls original från 1956. Köksgruppen utgörs av Andreas Engesviks bord Bjelke och hans svartbetsade stolar Tonje med mörkgrön lädersits. Bänkskivan Virrvarr av Sigvard Bernadotte är en blinkning till svensk designhistoria.
Vid den öppna spisen i vardagsrummet hänger formgivaren Daniel Rybakkens skulpturala spegel 124C gjord av Artek. Soffan Alva kommer från LK Hjelle, fåtöljerna Piet och bordet Reflection från Slettvoll. Även om Draken Arkitektur har ritat en ny väggfast bokhylla går mycket häruppe fortfarande i husets brunbetsade furu. Det skapar ett varmt, ombonat ljus. Och nu när persiennerna har lämnats till hälften stängda och södersolen stilla strilar in är det som om Raymond Chandlers hårdkokte deckarhjälte Philip Marlowe skulle kunna sitta nersjunken i en hörnfåtölj.
– Arkitekten Frank Lloyd Wright var ju verkligen en av Knut Knutsens stora hjältar som han inspirerades mycket av, säger ambassadören.
Vi återvänder till en av Christian Syses favoritplatser i huset: det rofyllda biblioteket med sina platsbyggda hyllor, skåp och bord av långsamväxande norsk tall.
– Norska staten fick köpa marken efter andra världskriget. Då var det här rena glesbygden. Men med tiden blev ambassaden sliten och använd. Elegant, men med en vag känsla av högfjällshotell över sig. Norska utrikesdepartementet och Statsbygg ( norska fastighetsverket, reds anm) bestämde sig för en totalrenovering, med ambitionen att föra ambassaden tillbaka till arkitektens intention anno 1952, säger Christian Syse och tar en klunk kaffe ur en kopp med det norska riksvapnet ingraverat.
RESULTATET AV DEN
nyligen genomförda, årslånga renoveringen är slående, både i hänsynsfullheten mot originalets 1950- talsmodernism och mot samtiden. Ambassaden är i dag något av en provkarta över helt modern norsk design i form av lampor, möbler och konsthantverk. Urvalet har Christian Syse gjort i samråd med norska inredningsarkitekter. Och som en ambassad med målet att ständigt kommunicera med omvärlden är förstås design och arkitektur ett hjälp- och smörjmedel.
– När vi får besök av till exempel politiker eller ekonomer är min ambition att de ska få ta del av norsk historia och känna att de är i en byggnad som lagt ner sin själ på att respektera både arkitekten Knut Knutsen och de nya designinslagen. Även om temat för kvällen kanske handlat om investeringar i Norge vill jag att gästerna ska gå härifrån med en känsla av upprymdhet – och med lite större kunskap om Munch, om de norska Matisseeleverna, om ny norsk design.
Han har själv besökt ett 40- tal norska ambassader runt världen, men ingen påminner om den här på Djurgården, som Christian Syse menar är den i särklass vackraste.
Om målet med en byggnad är att sticka ut och synas är den norska ambassaden ett mästerligt misslyckande. Liksom inkilad mellan de högbröstade muskelberg av betong som är de amerikanska och brittiska ambassaderna vilar den norska beskickningen med tillhörande residens tryggt inbäddad i sin trädgård mot Strandvägen i Stockholm.
Hänsynen om det mänskliga var ett av den norske arkitekten Knut Knutsens signum, och den har fått blomma ut här i den annars så snobbiga och maktmättade miljön som kännetecknar Diplomatstaden. Norska ambassaden andas trivsel och omtanke.
– Bordet du sitter vid, stolen du sitter på, lamporna, bokhyllorna – allt är ritat av Knutsen. Han var vad man kan kalla en ivrig socialist och hans idé om ambassaden skulle genomsyras av ord som demokratisk, öppen och hänsynsfull. Samtidigt skulle den lyfta upp det främsta av norsk arkitektur genom att använda bara de bästa materialen, utan att för den skull bli till rokoko. Alla kunde ha råd med furu, förklarar den norske ambassadören Christian Syse där han sitter i det rymliga biblioteket och försiktigt knackar med knogarna mot bordskivan av brunbetsad norsk furu.
Ambassadören berättar ivrigt om arkitektens inspiration; om kasten från det urtraditionella norska arvet av rustika trähus och eklektiska influenser som Gunnar Asplund, vars verk Knutsen hade mött på Stockholmsutställningen 1930, till Frank Lloyd Wright och Mies van der Rohe. Formellt möter folkligt.
För Christian Syse och hustrun Siv Nordrum, kommunikationschef på Stortinget i Oslo, är byggnaden lika mycket ett hem som en officiell ambassad och arbetsplats. På undervåningen hålls storslagna middagar och sammankomster med internationella toppolitiker och kulturpersonligheter. I trapphallen anas de fint frostade fönstren med inspiration från det japanska Katsurapalatset i Kyoto. Knutsen inspirerades också av Bruno Tauts Villa Hyuga, även den i Kyoto. Trätrappan som leder upp till den privata lägenheten på övervåningen är kantad av norsk efterkrigskonst, och med det höga glastaket påminner platsen mer om ett litet privat konstgalleri. I den privata bostaden blottas Christian Syses intresse för ny norsk formgivning. Draken Arkitektur har flyttat köket, som blivit större, för att få en mer modern och praktisk planlösning. Taklamporna Dahl Large är nyproducerade av Northern, men efter Birger Dahls original från 1956. Köksgruppen utgörs av An- dreas Engesviks bord Bjelke och hans svartbetsade stolar Tonje med mörkgrön lädersits. Bänkskivan Virrvarr av Sigvard Bernadotte är en blinkning till svensk designhistoria.
Vid den öppna spisen i vardagsrummet står formgivaren Daniel Rybakkens skulpturala spegel 124C gjord av Artek. Soffan NiU och fåtöljerna Kavai är ritade av Hallgeir Homstvedt för LK Hjelle. Även om Draken Arkitektur har ritat en ny väggfast bokhylla går mycket häruppe fortfarande i husets brunbetsade furu. Det skapar ett varmt, ombonat ljus. Och nu när persiennerna har lämnats till hälften stängda och södersolen stilla strilar in är det som om Raymond Chandlers hårdkokte deckarhjälte Philip Marlowe skulle kunna sitta nersjunken i en hörnfåtölj.
– Arkitekten Frank Lloyd Wright var ju verkligen en av Knut Knutsens stora hjältar som han inspirerades mycket av, säger ambassadören.
Vi återvänder till en av Christian Syses favoritplatser i huset: det rofyllda biblioteket med sina platsbyggda hyllor, skåp och bord av långsamväxande norsk tall.
– Norska staten fick köpa marken efter andra världskriget. Då var det här rena glesbygden. Men med tiden blev ambassaden sliten och använd. Elegant, men med en vag känsla av högfjällshotell över sig. Norska utrikesdepartementet och Statsbygg ( norska fastighetsverket, reds anm) bestämde sig för en totalrenovering, med ambitionen att föra ambassaden tillbaka till arkitektens intention anno 1952, säger Christian Syse och tar en klunk kaffe ur en kopp med det norska riksvapnet ingraverat.
RESULTATET AV DEN
nyligen genomförda, årslånga renoveringen är slående, både i hänsynsfullheten mot originalets 1950- talsmodernism och mot samtiden. Ambassaden är i dag något av en provkarta över helt modern norsk design i form av lampor, möbler och konsthantverk. Urvalet har Christian Syse gjort i samråd med norska inredningsarkitekter. Färgvalen stämmer av mot den skala som Hjördis Knutsen, textilkonstnär och gift med Knut Knutsen, ursprungligen satte med textilier som nu finns på Nasjonalmuseum i Oslo.
– När vi får besök av till exempel politiker eller ekonomer är min ambition att de ska få ta del av norsk historia och känna att de är i en byggnad som lagt ner sin själ på att respektera både arkitekten Knut Knutsen och de nya designinslagen. Även om temat för kvällen kanske handlat om investeringar i Norge vill jag att gästerna ska gå härifrån med en känsla av upprymdhet – och med lite större kunskap om Munch, om de norska Matisseeleverna, om ny norsk design och hållbarhet.
Han har själv besökt ett 40- tal norska ambassader runt världen, men ingen påminner om den här på Djurgården,
– Därför har jag också varit i högsta grad pådrivande för att renoveringen skulle ske. Jag var här första gången för 30 år sedan. Men när jag kom tillbaka och förstod att jag också skulle bo här tänkte jag att det skulle vara fantastiskt med en uppdatering för att ännu mer lyfta fram denna klenod av nordisk arkitektur, konst och kultur.
Kombinationen av arbetsplats och hem gjorde att det fanns stora utmaningar i sättet att möblera ambassaden.
– Det var Knut Knutsen högst medveten om. Det var därför han kallade det för en elastisk byggnad. Man kan enkelt skjuta för dörrar, stänga vissa rum, göra dem större eller mindre. Ambassadörens roll är på ett sätt ett dygnet runt- uppdrag. Jag är ständigt på jobbet. Därför ser jag hela ambassaden, både representationsdelen och den privata lägenheten, som en del av en helhet.
Detaljerna i den renoverade övervåningen har ambassadörsparet varit med och tagit fram. Nya element, men speglade i uttryck från 1950- talet.
– Siv och jag har fått våra önskningar uppfyllda. Sedan har vi adderat med personliga ting och massor av böcker. Och så har vi varit ute på Gustavsberg och köpt Rörstrandsporslin, som passar fint tillsammans med de klassiska och de nya norska designmöblerna och lamporna. Men även om jag bor här är det som representant för norska staten. Jag har inga problem med att det är en offentlig fastighet, det är ett privilegium. Men det blir inte privat i ordets rätta bemärkelse. Jag bor ju som i biskopsgården.
DE NATURNÄRA MATERIALVALEN på fasaden i form av furu, skiffer och tegel känns helt logiska för en byggnad som ska representera själen i vårt västra grannland. Norrmännen tycks, oavsett social klass, ständigt dras till en känsla av tillbaka till naturen. Landsbygden är aldrig långt borta.
– Jo, vi har en dragning till naturen, säger Christian Syse framför Matisseeleven Jean Heibergs stora oljemålning med motiv från en somrig seglats i den norska arkipelagen.
I den långsmala matsalen står fortfarande Knutsens originalstolar, som fått ny klädsel. På väggarna, som återfått sin elefantgrå nyans, hänger 14 litografier av Munch, den kanske mest berömda föreställer en mustaschprydd man som menade att hans eld var den största i Sverige.
Ambassadören är svag för att ta plats här vid det stora matbordet.
– En höstmiddag här blir väldigt stämningsfull, när det är helt mörkt ute och ljusen brinner inomhus. Helst sitter jag med ryggen mot fönstren, så jag får Strindbergs stränga blick på mig, säger Christian Syse med ett skratt.
På terrassen med sina nya norska utemöbler Lido, ritade av Torsteinsen Design och producerade av italienska FIAM, väntar ett vildvuxet mikro- Medelhav av växter och träd. Här har också delar av fasaden klätts med bränd och tjärad furu – arkitektens uppenbara historiska blinkning tillbaka till de norska medeltida stavkyrkorna.
– Man kan väl säga att Knut Knutsen sysslade med en tidig form av storytelling om Norge. Förresten, härute hörs också påfåglarna från Skansen. Vissa har till och med sagt att de hört vargarna yla om vinternätterna, säger Christian Syse.
som Christian Syse menar är den mest säregna och speciella.
– Därför har jag också varit i högsta grad pådrivande för att renoveringen skulle ske. Jag var här första gången för 30 år sedan. Men när jag kom tillbaka och förstod att jag också skulle bo här tänkte jag att det skulle vara fantastiskt med en uppdatering för att ännu mer lyfta fram denna klenod av nordisk arkitektur, konst och kultur.
Kombinationen av arbetsplats och hem gjorde att det fanns stora utmaningar i sättet att möblera ambassaden.
– Det var Knut Knutsen högst medveten om. Det var därför han kallade det för en elastisk byggnad. Man kan enkelt skjuta för dörrar, stänga vissa rum, göra dem större eller mindre. Ambassadörens roll är på ett sätt ett dygnet runt- uppdrag. Jag är ständigt på jobbet. Därför ser jag hela ambassaden, både representationsdelen och den privata lägenheten, som en del av en helhet.
Detaljerna i den renoverade övervåningen har ambassadörsparet tagit fram tillsammans med inredningsarkitekten Anne Christine Kleppan. Nya element, men speglade i 1950- talet.
– Vi har fått våra önskningar uppfyllda. Sedan har vi adderat personliga ting och massor av böcker till bostaden. Varit ute på Gustavsberg och köpt Rörstrandsporslin till exempel, som passar fint tillsammans med de klassiska och de nya norska designmöblerna och lamporna. Men även om jag bor här är det som representant för norska staten med upp till fyra arrangemang i veckan, från mindre luncher till större sällskap på upp till 200 personer. Jag har inga problem med att det är en offentlig fastighet, det är ett privilegium. Men det blir inte privat i ordets rätta bemärkelse. Jag bor ju som i biskopsgården.
DE NATURNÄRA MATERIALVALEN på fasaden i form av furu, skiffer och tegel känns helt logiska för en byggnad som ska representera själen i vårt västra grannland. Norrmännen tycks, oavsett social klass, ständigt dras till en känsla av tillbaka till naturen. Landsbygden är aldrig långt borta.
– Jo, vi har en dragning till naturen, säger Christian Syse framför Matisseeleven Jean Heibergs stora oljemålning med motiv från en somrig seglats i den norska arkipelagen.
I den långsmala matsalen står fortfarande Knutsens originalstolar, som fått ny klädsel. På väggarna, som återfått sin elefantgrå nyans, hänger 14 litografier av Munch, den kanske mest berömda föreställer en dramatisk mustaschprydd man som menade att hans eld var den största i Sverige.
Ambassadören är svag för att ta plats här vid det stora matbordet.
– En höstmiddag här blir väldigt stämningsfull, när det är helt mörkt ute och ljusen brinner inomhus. Helst sitter jag med ryggen mot fönstren, så jag får Strindbergs stränga blick på mig, säger Christian Syse med ett skratt.
På terrassen med sina nya norska utemöbler Lido, ritade av Torsteinsen Design och producerade av italienska FIAM, väntar ett vildvuxet mikro- Medelhav av växter och träd. Bänkar i aluminium från SUNDAYs i Kristiansand ger fler sittplatser. Här har också delar av fasaden klätts med bränd och tjärad furu – arkitektens uppenbara historiska blinkning tillbaka till de norska medeltida stavkyrkorna.
– Man kan väl säga att Knut Knutsen sysslade med en tidig form av storytelling om Norge. Förresten, härute hörs också påfåglarna från Skansen. Vissa har till och med sagt att de hört vargarna yla om vinternätterna, säger Christian Syse.