JAG HAR TäNKT MIG DEN BÅ­DE SOM EN VäLKOMSTFIGUR OCH SOM NÅ­GOT SLAGS BESKYDDARE. EN MAM­MA.”

Plaza Interiör - - Reportage -

gräv­ling, her­me­li­ner och sor­kar. Och dju­ren blev snabbt en vik­tig del i Fri­das ska­pan­de.

– Jag har haft nå­gon idé om att jag ska gö­ra ba­ra nor­dis­ka djur. Jag tän­ker ock­så att jag in­te vill gö­ra sva­nar el­ler de där snyg­ga dju­ren. Jag gil­lar ju gräv­ling­ar och ugg­lor och sånt. Jag gil­lar att lyf­ta fram dem ba­ra ge­nom att ska­pa dem.

In­för att Frida tar sig an ett nytt djur lä­ser hon på myc­ket; så­väl fak­ta som hur vi män­ni­skor ser på dju­ret och hur det av­bil­dats ge­nom ti­der­na.

– Jag blev vän med en kon­ser­va­tor på Na­tur­hi­sto­ris­ka riksmu­se­et. Jag fick kom­ma in och tit­ta på bå­de bra och då­ligt upp­stop­pa­de djur. Jag fick ock­så gå ige­nom fry­sar­na där de för­va­rar djur som folk läm­nat in men som de in­te kan ta hand om. Där kun­de jag bland an­nat stu­de­ra en hornugglas ana­to­mi i de­talj. Jag tej­pa­de upp den för att se hur den egent­li­gen var skapt och re­a­ge­ra­de bland an­nat på hur myc­ket fluff det fak­tiskt är på en ugg­la, de är jät­tesmå egent­li­gen.

Fri­das förs­ta eg­na ut­ställ­ning vi­sa­des re­dan 2001 på Blås & knå­da i Stock­holm, en­dast tre år ef­ter att hon slu­ta­de på Konst­fack.

– Den be­stod av en jät­tes­tor isig pöl som jag till­ver­kat i ut­sku­ret planglas med vit färg un­der­till. I is­land­ska­pet på pö­len sprang det läm­lar i ke­ra­mik bland bus­kar i glas. Över pö­len flög en fjäl­lugg­la lågt och det satt även ugg­lor på hyl­lor med istap­par på väg­gar­na. Allt var helt vitt för­u­tom läm­lar­na. Det var min kom­men­tar till det skan­di­na­viskt blon­da som jag tyck­te kän­des snävt och ex­klu­de­ran­de. Även när jag ser till­ba­ka på det så här 17 år se­na­re kan jag tyc­ka att det var ett bra grepp. Jag tog mig an he­la rum­met och ska­pa­de dra­ma­tik.

Vat­ten­pö­len har fort­satt va­ra ett van­ligt fö­re­kom­man­de in­slag i Fri­das ska­pan­de.

– Den blev gans­ka ti­digt en spely­ta för mig, ett sätt att ra­ma in men sam­ti­digt kun­na va­ra li­te an­ti fyr­kan­ten. Just fyr­kan­ter har jag näs­tan ald­rig job­bat med. Det kanske är dags för det.

De se­nas­te två åren har Frida Fjell­mans glas vi­sats på pre­stige­fyll­da plat­ser som konst­mäs­sor­na Art Ba­sel, i Ba­sel och Mi­a­mi Be­ach, samt i en se­pa­ra­tut­ställ­ning på gal­le­ri­et Host­ler Bur­rows i New York. På mäs­sor­na vi­sa­des hen­nes färg­star­ka kri­stal­ler i oli­ka lounge­mil­jö­er och på gal­le­ri­et som fri­ståen­de verk. I USA skri­ver pres­sen gär­na om Frida som en kre­a­tör som in­te valt den skan­di­na­viskt re­na sti­len men än­då form­mäs­sigt har en tyd­lig kopp­ling till sitt ur­sprung.

Un­der åren har Frida ska­pat ut­smyck­ning till många of­fent­li­ga mil­jö­er, bland an­nat sjuk­hus, id­rotts­an­lägg­ning­ar och bad­hus. Då är of­ta upp­drags­be­skriv­ning­ar­na myc­ket spe­ci­fi­ka: ett ex­akt fy­siskt om­rå­de med re­strik­tio­ner, mål­grupp, bud­get och vad be­stäl­la­ren tyc­ker är vik­tigt.

– Det är en kon­trast jag tyc­ker jät­te­myc­ket om. Snä­va

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.