Mis­tel­ma­gi M

Att det mås­te va­ra nå­got ma­giskt med mis­teln var själv­klart för folk i äld­re ti­der. Li­ka själv­klart som att vi i dag i ju­le­tid vill de­ko­re­ra vå­ra hem med den skö­na, grö­na kvis­ten.

Plaza Interiör - - Aktuellt | Månadens Flora - Foto MALIN CROPPER Text EVA MAGNUSZEWSKA

is­teln är egent­li­gen en halv­pa­ra­sit som väx­er som en bus­ke i löv­träd, fram­för allt i lind, apel, lönn och hag­torn. Med ti­den blir den stor och ly­ser grön och grann året runt, även när värd­trä­den står av­lö­va­de, helt och hål­let nak­na. Ja, mis­teln har min­sann länge fa­sci­ne­rat män­ni­skan – att det mås­te va­ra nå­got ma­giskt med väx­ten är se­dan gam­malt.

Re­dan un­der an­ti­ken rap­por­te­ra­des märk­li­ga ting om mist­lar, till ex­em­pel i den ro­mers­ke för­fat­ta­ren Pli­ni­us den äl­dres skild­ring av hur kel­tis­ka drui­der klätt­rar upp i träd och skär ner mistel (fli­tigt re­fe­re­rat till i se­ri­e­al­bu­men As­te­rix).

Se­den att hänga upp en mistel i dörr­öpp­ning­en där­hem­ma dök upp i Eng­land un­der 1500-ta­let. Från bör­jan gäll­de det att hål­la häx­or och an­nat otyg från hu­set. Där­ef­ter skul­le en kys­sa den en rå­ka­de mö­ta rakt un­der kvis­ten. Rik­tigt var­för vet vi in­te sä­kert, bris­ten på be­vis gör att vi ba­ra kan spe­ku­le­ra kring att det har att gö­ra med en syn på mis­teln som en ma­gisk växt med frukt­bar­hetspo­ten­ti­al.

Det dröj­de till 1700-ta­let in­nan mis­teln slog ige­nom som julde­ko­ra­tion. Men de mist­lar vi kö­per till jul är al­la im­por­te­ra­de från Syd- och Mel­la­neu­ro­pa. Kvis­ten är näm­li­gen så säll­synt i vårt land att den är frid­lyst. För­u­tom att en in­te får ploc­ka el­ler ska­da le­van­de mistel, så får en hel­ler in­te fäl­la träd där mistel väx­er.

Väst­man­land har valt mis­teln till sin land­skaps­blom­ma, och det kan vi myc­ket väl för­stå, för vem vill in­te ha chans till kyss året om?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.