Hal­lå där!

Malwi­na Kle­par­s­ka, ke­ra­mi­kern som geg­gat med le­ran se­dan barns­ben och vars spon­ta­ni­tet och lek­full­het ge­nom­sy­rar de le­van­de, oför­ut­säg­ba­ra for­mer­na – som var och en har sin egen ka­rak­tär.

Plaza Interiör - - Aktuellt - Text EVA MAGNUSZEWSKA

Ke­ra­mik med mer ab­strak­ta for­mer, var­för då?

– Jag har ti­di­ga­re ar­be­tat mer av­bildan­de, främst med att skulp­te­ra oli­ka djur. Se­dan gick det över till att jag gjor­de mu­te­ra­de hun­dar, med ex­em­pel­vis sex ben el­ler två hu­vu­den. Där­ef­ter har det blivit mer och mer ab­stra­he­rat och nu­me­ra job­bar jag bå­de med bruks­före­mål och med skulp­tur … fast då i en mer ab­strakt form än ti­di­ga­re. Det ab­strak­ta tillå­ter be­trak­ta­ren att ska­pa si­na eg­na tolk­ning­ar, och kanske väc­ker det mer käns­lor och tan­kar. Själv tyc­ker jag att det är spän­nan­de att in­te all­tid ve­ta vad det ska bli när jag skulp­te­rar i le­ran, i mot­sats till när jag ska­par bruks­före­mål. Du gör in­te ba­ra båg­for­ma­de ljus­sta­kar, ut­an även va­ser med bå­gar, och ba­na­ner! Är bå­gen lik­som din grej?

– Det har in­te va­rit nå­gon ut­tänkt plan, men det ver­kar som om jag har nå­gon fal­len­het för bå­gen. Det är en ro­lig form, och så blir det for­mer av mel­lan­rum­met. Of­ta vill be­trak­ta­ren ge fö­re­mål en tyd­lig funk­tion. Hur har du själv tänkt att di­na verk ska an­vän­das?

– Ti­di­ga­re trod­de jag att jag en­bart skul­le ar­be­ta skulp­tu­ralt, men se­dan vi­sa­de det sig, som du sä­ger, att folk ge­ne­rellt är mer in­tres­se­ra­de av konst­hant­verk när det har en funk­tion. Då tänk­te jag ”en får in­te va­ra dum” och se­dan

dess har jag för­sökt att kom­bi­ne­ra skulp­tur och funk­tion. Jag tän­ker att mi­na fö­re­mål i många fall fun­ge­rar bå­de som skulp­tu­rer och kan ha en funk­tion. Som min båg­for­ma­de ljus­sta­ke som är gans­ka stor, den kan stå för sig själv men vill en så kan en stop­pa ett ljus i den.

Hur ser din ska­pan­de­pro­cess ut?

– Al­la mi­na fö­re­mål är bygg­da för hand, jag job­bar allt­så in­te alls med att dre­ja. Tek­ni­ker­na jag an­vän­der är fram­för allt kav­ling och ring­ling. Ge­nom att läm­na spår av mi­na hän­der och fing­rar i le­ran vill jag be­to­na att fö­re­må­len är uni­ka, ska­pa­de vart och ett för sig. På det vi­set blir de ock­så mer per­son­li­ga. Skis­sar gör jag of­tast di­rekt i le­ran, jag tyc­ker det är kul att in­te ve­ta vad det ska bli. Det är det bäs­ta med le­ran, att en ska­par i oviss­het och in­te kan sty­ra över all­ting … att en stän­digt blir över­ras­kad. Jag tyc­ker om att lå­ta le­ran pra­ta för sig själv och an­vän­der där­för mesta­dels trans­pa­rent gla­syr, för att täc­ka den.

Har du en fö­re­bild som du bru­kar tit­ta li­te ex­tra på?

– Många! Jag är väl­digt in­tres­se­rad av att tit­ta på konst och konst­hant­verk ge­ne­rellt. Någ­ra av de konst­nä­rer jag in­spi­re­ras av är Ger­trud Va­se­gaard, Lu­cie Rie, Nao Matsu­na­ga och Isamu No­guchi. Men in­spi­ra­tion hit­tar jag även i möbel­de­sign, ar­ki­tek­tur, mo­de och må­le­ri.

Vad är det med le­ran som ma­te­ri­al som till­ta­lar dig?

– Jag har hål­lit på med le­ran så himla länge att jag har svårt att min­nas vad det var som fång­a­de mig. Men nå­got var det, för jag blir lik­som ald­rig mätt. Jag får idéer he­la ti­den som jag mås­te tes­ta. Jag kän­ner le­ran så himla väl och vet hur jag kan tryc­ka, tän­ja, lap­pa, ri­va bort. Men det är nog ock­så pro­ces­sen. Den är så lång från en idé till ett fär­digt ob­jekt, och så myc­ket oför­ut­säg­bart kan hän­da på vägen. Det är spän­nan­de he­la ti­den. Jag vill ald­rig slu­ta!

Det ver­kar som att ke­ra­mi­ker i dag vå­gar mer. Hur ser näs­ta ge­ne­ra­tion ke­ra­mik ut, tror du?

– Just nu har ke­ra­mi­ken ett upp­sving. Myc­ket, tror jag, som svar på det ma­ski­nel­la, in­dust­ri­el­la, mass­till­ver­ka­de. Folk sö­ker sig till hand­gjor­da, uni­ka fö­re­mål av hög kva­li­tet. Jag tror att vi bör­jar få upp ögo­nen för konst­hant­verk verk igen och uppskat­tar att nå­gon har lagt ner myc­ket om­sorg msorg i ett ob­jekt. Min upp­fatt­ning är att ke­ra­mi­ken stän­digt gt får en hög­re sta­tus. Och i och med det så tror jag, som du sä­ger, att ke­ra­mi­ker vå­gar mer. Le­ran ut­ma­nas he­la ti­den och ch nya sätt att be­hand­la den på kom­mer till. Jag kan tän­ka mig att 3D-prin­tar­na kom­mer att bli en stör­re grej. Att prin­ta rin­ta sa­ker i le­ra. Per­son­li­gen tyc­ker jag att de 3D-prin­ta­de e fö­re­må­len ser li­te dö­da ut. Spå­ren ef­ter den mänsk­li­ga fak­torn, ktorn, han­den, är från­ta­gen och det blir nå­got an­nat, nå­got för ”per­fekt” och stelt. För mig är ke­ra­mik starkt för­knip­pat ppat med hän­der­na och krop­pen, att en kan upp­le­va en män- än­niskas ar­be­te i ett fär­digt ob­jekt, samt ett slags slump. p.

Vart hit­tar vi di­na gre­jer?

– På Be­tong­gru­van och Fran­co­ba­ran­co i Stock­holm, lm, gal­le­ri­et Sint­ra i Gö­te­borg och möj­li­gen snart i Mal­mö. mö. För­hopp­nings­vis är min webb­s­hop klar snart och då å hit­tar ni mi­na gre­jer på malwinak­le­par­s­ka.com. Jag g sam­ar­be­tar ock­så med Odem Ate­li­er, ett on­li­ne­gal­le­ri med bu­tik som spe­ci­a­li­se­rar sig på hand­ploc­kad konst och de­sign. Följ mig på In­stagram om ni vill hål­la er upp­da­te­ra­de! @malwinak­le­par­s­ka

”Skis­sar gör jag of­tast di­rekt i le­ran, jag tyc­ker det är kul att in­te ve­ta vad det ska bli.”

Malwi­na med sin se­nas­te vas som vi­sa­des un­der Pa­ris De­sign We­ek.

Små or­ga­nis­ka va­ser med spår av Malwi­nas hän­der och fing­rar.

Bå­gen är en ro­lig form, och så blir det for­mer av mel­lan­rum­met. t.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.