Med pennan i djurriket
I sin tredje bok om ämnet tittar Maja Säfström närmare på djurungar och vill så ett frö till rätt miljöväg framåt.
Nu är den här – den tredje boken med häpnadsväckande och helt avväpnande djurinformation, som denna gång bär namnet Fantastiska fakta om djurungar, utgiven hos Natur & Kultur, illustrerad och skriven av Maja Säfström. Grattis till din nummer tre, hur känns det?
– Det känns bra, lite som att ha avslutat en trilogi. Vi har tankar på fler böcker men i vilken form det ska bli tål att tänkas på ett litet tag till. Din första bok i serien, Fantastiska fakta om djur, hamnade på New York Times bestsellerlista. Det måste ha varit omtumlande?
– Ja, det var en märklig upplevelse. Samtidigt låter allt sådant där väldigt glamouröst, medan jag sitter här i min studio och upplever det på distans och som rätt abstrakt. När den första boken kom till upplevde jag ingen press kring att leverera något speciellt material, utan jobbade utifrån vad jag själv tyckte fattades och ville läsa om. Med bok nummer två kom det lite mer sådana tankar, tänk att det alltid gör det? Ja, den mänskliga hjärnan är lite väl krånglig i sådana lägen. Vad är annars den största lärdomen efter allt detta arbete?
– Eftersom jag i grunden är illustratör kom vinsten med arbetet in från två olika håll. Dels från det lustfyllda med att avbilda alla dessa vackra varelser, dels från allt nytt jag har lärt mig om dem. Jag läste till exempel att sengångare inte klättrar ner och plockar upp sina ungar igen om de tappar dem. Det var så hemskt så det fick inte komma med i boken även om det skulle vara sant! Inte helt perfekt barnboks-fakta kan tyckas. Korrekt – fast ändå fantastisk djurfakta! Dina böcker är också starka inlägg i klimatkrisen och dess följder, med alla djurraser som står inför risken att bli utrotade?
– Ja, jag tänker på den aspekten mycket och vill med mina böcker inspirera till och skapa kärlek inför dessa djur, vilket jag i förlängningen hoppas ska väcka tankar om att vi måste sträva efter att de ska finnas kvar och ta bättre hand om möjligheterna till detta. Frågan är ju om vi människor vill vara som myror i en myrstack, där vi alla bara har en enda uppgift, eller om vi vill vara mer som omhändertagande uttrar, som håller varandra i händerna i vattnet för att inte flyta isär när de sover. Valet kring jordens framtid ligger än så länge i våra egna händer.