EL­LA HEN­DER­SON

Plaza Kvinna - - NÖJE & KULTUR -

Blott 18 år, men re­dan har El­la Hen­der­son be­rört många med sin röst och si­na egen­skriv­na tex­ter. Un­der 2012 del­tog hon i X Factor Stor­bri­tan­ni­en och de­but­sing­eln Ghost gick di­rekt in som nummer ett i Eng­land när den släpp­tes i vå­ras. Pla­za Kvin­na fick ett in­timt mö­te med den kom­man­de su­per­stjär­nan, när hon ny­li­gen var på Sve­rige­be­sök för förs­ta gång­en. Ett mö­te med en stjär­na vars röst ga­ran­te­rat ger gås­hud! Be­rät­ta om din mu­sik och hur du bör­ja­de?

– Se­dan jag var väl­digt li­ten har jag in­tres­se­rat mig för mu­sik. Det bör­ja­de med min mor­far som bru­ka­de spe­la jazz­ski­vor på en gam­mal skiv­spe­la­re. Billy Ho­li­day och El­la Fitz­ge­rald är mitt förs­ta min­ne av mu­sik. Mor­far bru­ka­de viss­la och sjunga för mig i kö­ket. Och från dag ett sa han till mi­na för­äld­rar: ”Hon kom­mer att bli sång­ers­ka en dag, hon kom­mer bli sång­ers­ka en dag”. Det blev som ett stå­en­de skämt. Men så dog han, och nu li­te se­na­re är vi här. Han fick ald­rig ve­ta, men jag är sä­ker på att han tit­tar ned på mig och är stolt över mig nu. Du skri­ver din mu­sik själv, hur bör­ja­de det?

– Jag viss­te att jag vil­le ha en mu­sik­kar­riär men jag var fru­stre­rad över hur jag nå­gon­sin skul­le kom­ma dit. När jag var 13 bör­ja­de jag skri­va mu­sik på rik­tigt, när jag var 16 sa jag till mam­ma och pap­pa att jag vil­le att nå­gon skul­le lyss­na. Det var det året X Factor in­tro­du­ce­ra­de att man kun­de upp­trä­da med en egen­skri­ven sång och med ett in­stru­ment. Jag an­sök­te och gick på au­di­tion, ham­na­de i live-au­di­tion och fick upp­trä­da för en mas­sa män­ni­skor. Det fick stor upp­märk­sam­het och al­la viss­te plöts­ligt vem jag var i Stor­bri­tan­ni­en. Det var ga­let, jag var ba­ra 16! Hur är det att läm­na ut sig själv så myc­ket som du gör i di­na tex­ter?

– Att skri­va sång­er har alltid va­rit som min te­ra­pi, al­bu­met är som en öp­pen dag­bok. Det har alltid va­rit per­son­ligt, och ing­en an­nan har fått hö­ra, så det är svårt att plöts­ligt läm­na ut allt. Sam­ti­digt skul­le jag in­te kun­na skri­va nå­got jag in­te tror på och kän­ner för. Så, jag skri­ver väl­digt öp­pet na­tur­ligt. Det är nå­got jag mås­te lä­ra mig att hands­kas med un­der min kar­riär. Den mu­sik jag kan re­la­te­ra till är äk­ta. Din förs­ta sing­el Ghost top­pa­de lis­tan i Eng­land, grat­tis!

– Tack! Ghost är den sista sång jag skrev på al­bu­met. Den sum­me­rar he­la al­bu­met, det är upp­lyf­tan­de men har mör­ka ele­ment. Ghost re­pre­sen­te­rar nå­got, el­ler nå­gon, du in­te kan springa iväg från. Jag tror al­la har upp­levt det, va­re sig det är en per­son, ett ex el­ler nå­gon från job­bet. Det var fan­tas­tiskt att få så­dan re­spons ef­ter tre år av hårt ar­be­te. Det ger mig själv­för­tro­en­det att jag har ta­git rätt be­slut.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.