Joy M’Bat­ha – Mu­sik­re­vo­lu­tio­när

JOY M’BAT­HA ÄR MALMÖTJEJEN SOM ÄR PÅ AL­LAS LÄP­PAR FÖR TILL­FÄL­LET – OCH ÄN­NU MER UN­DER 2015. HON HAR VÄNT SIN TUF­FA UPP­VÄXT TILL NÅ­GOT PO­SI­TIVT, DÄR RAP­PEN HAR BLI­VIT HEN­NES TE­RA­PI.

Plaza Kvinna - - Contents - FO­TO CHRISTOP­HER HUNT MA­KE­UP DI­A­NA BOWGIRD HÅR OCH STY­LING BIL­LY LOBOS

DET ÄR EN TIS­DAG I NO­VEM­BER som vi be­stämt mö­te med rap­pa­ren Joy M’bat­ha. Det är da­gen in­nan hen­nes de­but­sing­el

Katt­liv ska pre­miärspe­las på ra­dio och hon har re­dan hy­pats för sin hår­da at­ti­tyd och mu­sik. I ja­nu­a­ri är hon bo­kad till en av Sve­ri­ges störs­ta mu­sik­hän­del­ser: P3 Guld­ga­lan, ett mu­si­ke­vent där många svens­ka mu­sik­ta­lang­er fötts. När hon dy­ker upp vid stu­di­on på Bränn­kyr­ka­ga­tan i Stock­holm, är det som om hon ald­rig har gjort nå­got an­nat. Hen­nes ma­ke­u­par­tist och sty­list föl­jer tätt ba­kom hen­ne, till­sam­mans med skiv­bo­la­get. He­la hen­nes au­ra ut­strå­lar: stjär­na! Det märks att hon är re­do att vän­da sitt liv till nå­got po­si­tivt. He­la ton­å­ren har va­rit en kamp om att stå på eg­na ben, be­rät­tar hon.

– Jag väx­te upp på lan­det i en li­ten by med mi­na sys­kon, styv­pap­pa, min mam­ma och en ga­len hö­na. Jag har gått från top­pen till bot­ten, och till­ba­ka till top­pen, kan man sä­ga. Jag flyt­ta­de hem­i­från när jag var 15 år, bod­de själv och skol­ka­de från sko­lan. Jag har all­tid växt upp rikt och med en stor fa­milj, så det var ald­rig pro­blem med eko­no­min. Men min mam­ma och pap­pa se­pa­re­ra­de. Mam­ma var psy­kiskt sjuk, hon var bi­po­lär och al­ko­hol­be­ro­en­de. För ett år se­dan dog hon, be­rät­tar Joy.

Trots allt tufft hon har fått ut­stå, har hon vänt det till nå­got po­si­tivt. Mu­si­ken har bli­vit ett sätt att ta revansch för all den tid hon mis­sat.

– De för­lo­ra­de ung­dom­så­ren är jäv­ligt ro­li­ga att ta igen. Jag har va­rit an­svars­ta­gan­de, men in­te haft möj­lig­het att släp­pa loss. Men nu känns det som jag tar igen det som fan, in­te på ett ohäl­so­samt sätt, jag nju­ter av mi­na unga da­gar.

Kän­ner du ett an­svar gente­mot and­ra idag?

– Nej, jag har ta­git mitt an­svar i mitt liv, mer än vad jag skul­le be­hö­va. Jag strä­var in­te ef­ter att va­ra en god fö­re­bild, men om

jag blir sedd som det är det ju kul. Men jag vill in­te lju­ga ihop nå­gon image för att folk ska tyc­ka om mig. Jag hop­pas att folk kan se mig för den jag är.

Vad be­ty­der mu­si­ken för dig?

– Jag har all­tid lyss­nat på mu­sik. För två-tre år se­dan bör­ja­de jag rap­pa på eng­els­ka, svens­ka var svå­ra­re och det var li­te där­för jag över­gick till det. Rap­pen blev en form av själv­te­ra­pi, och jag märk­te att jag måd­de bätt­re av det. Det blev som en dag­bok. Med rap­pen kan jag få ut min ag­gres­si­vi­tet på ett so­ci­alt ac­cep­te­rat sätt.

Vad är du arg på?

– På allt! Käns­lan av att kän­na sig över­gi­ven och en­sam. Att kri­ga för sig själv. Men se­dan är det in­te kul att va­ra arg he­la ti­den. Istäl­let för att gö­ra en bö­lar­histo­ria av min mu­sik, så vän­der jag det till nå­got po­si­tivt. Jag vill in­te att nå­gon ska se mig som ett of­fer, sna­ra­re som en kri­ga­re. Då blir det bätt­re stäm­ning.

Vad skri­ver du om?

– Jag skri­ver myc­ket där jag ut­tryc­ker mig grovt i mun. Min förs­ta sing­el Katt­liv hand­lar om al­la liv som jag har för­lo­rat. Gre­jer som jag har tap­pat, allt från oskuld till för­äld­rar. Men att det in­te ska på­ver­ka mig på ett ne­ga­tivt sätt, sna­ra­re att jag blir star­ka­re.

Är det svårt att va­ra så öp­pen?

– Det som kan kän­nas svårt är när jag kän­ner att jag gått djupt in i in­spel­nings­pro­ces­sen och skri­van­det. Men ef­tersom jag har ro­li­ga be­ats som är dans­vän­li­ga, så blir det till en po­si­tiv ener­gi. Jag har ett stort upp­märk­sam­hets­be­hov – jag le­ver på upp­märk­sam­he­ten som jag bör­jar få.

Var kom­mer upp­märk­sam­hets­be­ho­vet från?

– Att in­te ha bli­vit sedd av mi­na för­äld­rar, och att ha fått växa upp he­la ton­år­så­ren själv. Det be­ty­der myc­ket att de som

in­te kän­ner mig kan ut­tryc­ka att de är stol­ta. Det blir som en er­sätt­ning för det jag har för­lo­rat.

Hur kän­ner du för det kvinn­li­ga rap­par­fe­no­me­net?

– Jag är så trött på he­la den här kvinn­li­ga rap­pa­re-gre­jen. Det är som vil­ket an­nat yr­ke som helst. Hur känns det att va­ra kvinn­lig eko­nom? Hur känns det att va­ra rap­pa­re? Jäv­ligt kul. Det bor­de in­te spe­la nå­gon roll att jag är tjej.

Hur ser du på and­ra ar­tis­ter i Sve­ri­ge idag?

– Det sak­nas eg­na per­son­lig­he­ter, folk är räd­da för att ut­tryc­ka sitt eget. Gör man det blir mu­si­ken så myc­ket ro­li­ga­re.

Vad har du för dröm­mar?

– Jag vill gö­ra det jag äls­kar, mu­sik och stå på scen, så

länge jag tyc­ker det är ro­ligt. Jag är hell­re rå­fat­tig och gör jag det äls­kar, än svin­rik och kän­na att jag in­te ut­nytt­jat li­vet.

Vem är du på scen?

– Jag är mig själv, men en upp­gra­de­rad version. Jag kan gö­ra vad fan jag vill. Som en konst­form där jag kan ut­tryc­ka mig hur jag vill. Jag har stått med låt­saspi­stol och pe­kat på folk, och kas­tat stringtro­sor på folk. Kun­de du nå­gon­sin dröm­ma om den här fram­gång­en när du var yng­re?

– Jag fick min förs­ta an­ställ­ning när jag var 13 år, så jag har all­tid ve­tat att jag skul­le kun­na bli nå­got, men in­te så här. Jag bru­kar sä­ga att jag är den en­da i fa­mil­jen som har fått ett fett namn – min mam­ma viss­te att jag skul­le bli stor!

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.