Fe­lice Jan­kell – Skå­dis­ko­met

HON ÄR SKÅDESPELARDOTTERN, DOT­TER TILL AN­NI­KA JAN­KELL OCH THORSTEN FLINCK, SOM VÄXT UPP MED DOF­TEN AV TEATER MEN SOM PÅ EGEN HAND TA­GIT SIG DIT HON ÄR I DAG. FE­LICE JAN­KELL ÄR EN UNG, LO­VAN­DE TA­LANG SOM I VÅR GÖR ROL­LEN SOM KOM­MER TA HEN­NE FRÅN OKÄND TILL

Plaza Kvinna - - Contents - FO­TO CHRISTOP­HER HUNT HÅR & MA­KE­UP FILIP­PA SMEDHAGEN

där i flick­rum­met för unga HE­LA VÄRL­DEN RA­SAR SAM­MAN Sop­hie Bell. Hon skriker och slår hy­ste­riskt på sin mam­ma. Ti­den står still och det är som att allt går i slow mo­tion. Till slut or­kar hon in­te mer och fal­ler ned i sin mam­mas ar­mar. Det som va­rit så själv­klart finns in­te läng­re. Skräc­ken i hen­nes ögon är så up­pen­bar, sam­ti­digt som allt runt om­kring hen­ne känns så vac­kert och drömskt. Fe­lice Jan­kell spe­lar ti­tel­rol­len i Unga Sop­hie Bell, och be­ske­det hon fått rör hen­nes ka­rak­tärs bäs­ta vän Alice för­svin­nan­de – ex­akt hur allt går till får ni själ­va se i fil­men.

– Den sce­nen tog så myc­ket ener­gi. Jag minns att hjär­tat bul­ta­de ef­teråt och jag var helt ta­gen. Det blev så verk­ligt. I näs­ta scen kun­de jag in­te kon­cen­tre­ra mig. När jag spe­lar teater an­vän­der jag mig av oli­ka de­lar av mig själv. Jag för­stär­ker och ploc­kar bort. Vi är in­te jät­te­li­ka, men jag kan sak­na Sop­hie. Hon är så ren in­om sig och mo­dig, sä­ger Fe­lice, me­dan hår­sty­lis­ten kam­mar ut hen­nes långa svall in­för vår fo­to­gra­fe­ring på Ho­tel Di­plo­mat i Stock­holm.

Unga Sop­hie Bell är Aman­da Adolfs­sons lång­films­de­but, och hand­lar om två unga tje­jers vän­skap. De har växt upp i sam­ma lil­la sam­häl­le och kom­mit att bli som varand­ras syst­rar. Ef­ter stu­den­ten står de in­för den klas­sis­ka vux­en-ton­års-vägre­nen: käns­lor av av­und­sju­ka mix­as med kär­lek och de­spe­ra­tion.

– Hon och Alice le­ver i en oskilj­ak­tig vän­skaps­sym­bi­os. Många frå­gar om de till och med är kä­ra i varand­ra. Det är som att de in­te kan gå oli­ka vägar i li­vet, sä­ger Fe­lice, och drar pa­ral­lel­ler till sin egen sys­ter, skå­de­spe­la­ren Hap­py Jan­kell.

– Vi har in­te ex­akt den ty­pen av re­la­tion. Men just kär­le­ken – jag är väl­digt nä­ra min lil­la­sys­ter. Det är som med Alice och Sop­hie, det var som om de ha­de ett eget språk. Och det kan jag kän­na med min sys­ter. Ibland när vi är nå­gon­stans kan jag glöm­ma att vi pra­tar sam­ma språk som al­la and­ra i lo­ka­len. Vi är så oskilj­ak­ti­ga, och kän­ner varand­ra på ett an­nat plan. Vi kan fal­la i varand­ras ar­mar när som helst, och det är så myc­ket mer än en vän­skap. Vi har gått hand i hand från väl­digt ti­dig ål­der: gått på teat­rar ihop, sam­ta­lat och drömt till­sam­mans. Om hon en dag skul­le sä­ga att hon skul­le slu­ta med teater, då skul­le min själ slu­ta. Jag skul­le få pa­nik.

Fe­lice och Hap­py är upp­väx­ta i en fa­milj där al­la stått i ramp­lju­set på ett el­ler an­nat sätt. Mam­ma är An­ni­ka Jan­kell, pro­gram­le­da­re och jour­na­list, och pap­pa är skå­de­spe­la­ren Thorsten Flinck. Men även ifall kul­tu­ren fun­nits där, är det in­te en­bart där Fe­lice fun­nit sin sto­ra pas­sion för teater.

– Jag har in­te fått nå­got gra­tis, ut­an det är jag som va­rit sö­kan­de. Jag tror jag föd­des med det. Det är nå­got in­om mig, som ett kall. Jag väx­te in­te upp med pap­pa. Jag följ­de med ho­nom när jag var li­ten men se­dan stäng­des den dör­ren, jag har fak­tiskt ald­rig sett ho­nom spe­la. Jag minns mer att när vi träf­fa­des var det på te­a­tern. Allt jag fick var att kän­na dof­ten av den värl­den. Vis­sa min­nen har et­sat sig fast. Som dof­ten på Pla­za Teater som låg vid Oden­plan el­ler Söd­ra Te­a­tern på Mo­se­bac­ke. Jag minns även hur Noo­mi Ra­pa­ce tog hand om oss ba­kom sce­nen.

Fe­lice viss­te med and­ra ord väl­digt ti­digt att det var teater hon vil­le äg­na sitt liv åt. Hon minns till­ba­ka på ett av de all­ra förs­ta mö­te­na med konst­for­men:

– Jag kom­mer ihåg när jag såg Astrid Lind­grens Allt för min sys­ter på Le­jon­ku­lan/Dra­ma­ten när jag var 5-6 år. Det var fullt med män­ni­skor. Mam­ma och Hap­py sat­te sig långt bak. Men jag vil­le sit­ta så långt fram som möj­ligt för att al­la bar­nen höll på att pra­ta. Jag var så in­dra­gen i pjä­sen, och mås­te ha stir­rat ut skådespelarna, för när de skul­le ge ett gyl­le­ne löv till nå­gon så tit­ta­de hon på mig och gav det till mig. Det var en ma­gisk upp­le­vel­se och jag kom­mer ald­rig att glöm­ma det, be­rät­tar hon med in­le­vel­se.

Men det finns även till­fäl­len som ha­de kun­nat få Fe­lice att slu­ta dröm­ma helt, som när en re­gis­sör frå­ga­de hen­ne var­för hon var så då­lig, då ba­ra el­va år gam­mal.

– Jag ha­de myc­ket ång­est och hem­läng­tan som barn som det var. Jag minns när jag kom till Trollhättan och skul­le spe­la in. Jag blev in­slängd på set. När vi skul­le spe­la in var det 150 per­so­ner som stod och tit­ta­de på, så gick det in­te till på prov­film­ning­en. Så frå­ga­de re­gis­sö­ren om han fick pra­ta med mig. ”Du är ju in­te så bra. Var­för är du in­te li­ka bra som på prov­spel­ning­en?” Det var så hemskt. När jag tän­ker på det, för­vå­nar det mig själv att jag be­stäm­de mig för att för­sö­ka igen. När jag tit­tar på det idag tyc­ker jag in­te att jag var då­lig, och jag är väl­digt själv­kri­tisk. Jag kan ta el­va­å­ri­ga Fe­lice i för­svar. Hur ser du på upp­märk­sam­he­ten som kom­mer med att va­ra just skå­de­spe­la­re?

– Jag har in­te tänkt på det så myc­ket. Men min lil­la­sys­ter är väl­digt upp­märk­sam­mad bland den yng­re publi­ken. Jag kan in­te gå med hen­ne ut­an att män­ni­skor tar smyg­fo­ton med sin iP­ho­ne. Det har gjort mig skrämd om jag ska va­ra är­lig. Men jag tror in­te det kom­mer att bli så. Vad tän­ker du om jag sä­ger: Sve­ri­ges främs­ta skå­de­spe­la­re in­om ett par år!

– Gud vad fan­tas­tiskt! Då känns det som jag kan le­va på det, det en­da jag vill. Det är nå­got jag mås­te ha för att le­va. Det är en dröm att job­ba med sin pas­sion, och in­te ba­ra för att få mat på bor­det. Det är min dröm att få job­ba med ma­nus som jag tror på och som jag kan läg­ga min själ i. Det är då det blir bra. Du job­bar myc­ket, får du tid till an­nat?

– När jag spe­lar in går jag in i en in­spel­nings­bubb­la. Då blir det trött­samt att gö­ra sto­ra gre­jer. Men jag tyc­ker om att ta ett glas vin med kom­pi­sar. Det är många som kla­rar av att fes­ta till kloc­kan fem, men jag kän­ner att jag skul­le tap­pa bort allt jag har byggt upp. Jag tyc­ker om att gå pro­me­na­der, att sim­ma, det är där jag häm­tar min in­spi­ra­tion. Ha­ha … jag kom­mer bli en väl­digt bra tant. Det är li­te av en dröm, att bli en kul­tur­tant och gå på teater. Har du nå­gon men­tor att se upp till?

– Ma­rie Gö­ran­zon är min men­tor. Jag spe­la­de med hen­ne i Fan­ny och Alex­an­der för­ra hös­ten på Dra­ma­ten. Hon har en så­dan enorm stjärn­sta­tus. Hon spe­lar på den ab­so­lut störs­ta te­a­tern vi har, och är den mest kär­leks­ful­la per­so­nen. Hon går till NK och dric­ker sitt kaf­fe – så vill jag bli. Jag kan läng­ta till det. Vad gör du om tio år?

– Då är jag 32 år, gud vad svårt. Då har jag skri­vit ma­nus och re­gis­se­rat min förs­ta film. Jag spe­lar väl­digt coo­la kvin­no­rol­ler, allt från ko­stym­dra­mer till ac­tion, bå­de på scen och i film. Du och Hap­py är bå­da skå­de­spe­la­re, vad kan ni lä­ra av varand­ra? – Hap­py är den som ring­er mig fem­ton gång­er un­der en in­spel­nings­dag – hon är mitt boll­plank i allt. Hon övar tex­ter med mig och pep­par mig när jag är ner­vös in­för en scen. Hon ger mig ex­tremt myc­ket styr­ka och kraft. Jag vill hop­pas att jag ger det till hen­ne ock­så. Mi­na närms­ta vän­ner är ar­tis­ter, de är värl­dens bäs­ta men för­står ba­ra till en viss gräns. Det är sam­ma med mam­ma. Men Hap­py för­står allt till 150 pro­cent i den värl­den. Hon är där. Vi lär oss jät­te­myc­ket av varand­ra. Vi är så pass unga att vi sö­ker fort­fa­ran­de. Att få gö­ra det till­sam­mans med sin sys­ter är en enorm väl­sig­nel­se. Jag vet in­te var jag skul­le va­ra i mitt skå­de­spe­le­ri ut­an hen­ne. Du spe­lar just nu in se­ri­en 100 Co­de för HBO och Ka­nal 5. Kan du de­la med dig av nå­got?

– Jag minns när jag prov­fil­ma­de. Jag skul­le lä­sa med Mic­ke Nyqvist som jag vet är väl­digt duk­tig. Jag ha­de lärt mig tex­ten och skul­le lä­sa ige­nom sce­ner­na. Det var ba­ra jag och Mic­ke. Han tit­tar på mig och sä­ger: ”Ski­ta ned det, du be­hö­ver in­te va­ra så duk­tig. Det är ba­ra vi, vi gör det här nu.” Då föll allt på plats. He­la jag gjor­de en helom­vänd­ning – och det är den bäs­ta prov­spel­ning­en jag har gjort i he­la mitt liv.

Hon går till NK och dric­ker sitt kaf­fe – så vill jag bli.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.