Mark Zuckerbergs t-shirt
till när jag säger till Taxin kränger plötsligt Mohammed, chauffören från Franska Institutet i Meknes som kommit för att hämta mig vid flygplatsen, att jag är lite av en hemmapappa och att det huvudsakligen är min fru som står för familjens försörjning. Jag förstår hans reaktion. Det är inte lätt att ta in. Hans självklarhet är något helt annat. Hans fru har inte jobbat på nitton år. Hon sitter i baksätet. Ordagrant. Vi är lika gamla. Det vill säga att hon slutade jobba när hon var arton. Slutade. Inte började. Mohammed ifrågasätter min situation lika lite som jag ifrågasätter hans (yeah right!), men att döma av bilens plötsliga krängande fick nog hans könsstereotypa hjärna sig en whiplash där i den marockanska ökennatten. Precis som min hjärna får när det senare visar sig att homosexualitet är straffbart med fängelse i landet jag nyss anlänt till, och att man även som heterosexuell blir utskälld om man får för sig att pussa sin partner på gatan. Pussa. Inte kyssa eller hångla med slutna ögon, klämma på rumpan och saliv och kramp i tungan. Pussa. På gatan. Jätteäckligt. Klart folk blir förbannade.
Rent instinktivt skulle man vilja slänga en Pridebomb rätt in i Meknes medina. Transböga sönder stället liksom. Det är ju det man skulle vilja göra. Å ena sidan. Fast det får man inte.
Å andra sidan går det ju inte att undgå känslan av att det faktiskt är ganska skönt att gå runt på stan där väldigt många har dragit ett lakan över huvudet. Man kan liksom koncentrera sig på viktigare saker än hur folk ser ut. Lite som Mark Zuckerbergs grå t-shirt: ”Jag har på mig samma kläder varje dag så slipper jag ägna kraft och tankar åt det.” För det finns ju så mycket annat att tänka på. Kan man tycka. Om man heter Zuckerberg. Eller så tycker man inte det och ägnar en timme framför spegeln. Varje dag. 21 900 timmar under ett vuxet liv. Nästan tre år. På att välja kläder. Vid närmare eftertanke kan man faktiskt, om man bestämmer sig för att ägna ingen tid alls åt att välja kläder på morgonen och när man går ut, med gott samvete lämna fru och barn under tre år och sen komma tillbaks och säga: ”Ja, va fan, nu är vi kvitt”. Fast det får man inte.
Äsch. Vi är väl alla dumma i huvudet på vårt eget vis. Så brukar jag se det och det brukar gå så bra så, som Pippi skulle ha sagt. Ingen sitter inne på sanningen även om det är många som hävdar det. Det enda jag vet är att du aldrig kan hindra en människa från att känna. Att älska. Att välja. Och då blir det svårt med könsstereotyperna och homohatet. Så det så.
Ibland kan jag känna att jag är lagom personifierad. Alltså ordet ” lagom” personifierad. Inte lagom personifierad. Vad fan betyder det? Vad jag menar i den här kontexten är att jag tycker det är lite viktigt vad man tar på sig och tillbringar kanske tio minuter om dagen framför spegeln. Jag tycker inte att det är helt viktigt men dock lite. Lite viktigt. Sa jag det? Det är längre än ingenting, men kortare än att egentligen bry sig. Jag tror i ärlighetens namn att även Mark Zuckerberg ägnar ett par minuter framför spegeln. Det kanske är en av hans grå t-shirts som blivit urtvättad. Kanske borde han välja en ny? Eller ta en som inte är struken? En halvsmutsig? Den som har krympt över magen? Det tar inte lång tid men det tar tid. Jag skulle uppskatta det till en och en halv minut om dagen. Och det är bara för att han bor i Kalifornien där man väldigt ofta kan gå klädd i t-shirt. Hade han bott i Sverige så hade han nog snittat tre-fyra minuter. Om dagen. Det blir 87 600 minuter. Det är fan sextio dagar. Det betyder att Mark i så fall skulle ägna två månader av sitt vuxna liv åt att välja kläder. Två fucking månader. Tur för honom att han inte bor i Marocko. Då skulle han bli bögstämplad och satt i fängelse. Fast då hade han nog kört med lakan. Typiskt Mark. Typiskt smart.
” Jag tror i ärlighetens Mark namn att även Zuckerberg ägnar ett par minuter framför spegeln.”