Say lou lou
De är utan tvekan Sveriges coolaste tvillingsystrar. Miranda och Elektra Kilbey-Jansson, uppvuxna både i Sverige och Australien, utgör den stilsäkra duon bakom albumaktuella Say Lou Lou.
Tvillingsystrarna Miranda och Elektra Kilbey-Jansson, i musikduon Say Lou Lou, har precis beställt in varsin äggknäckemacka och en portion gröt. Vi möts precis runt hörnet från där de bor, i varsin lägenhet vid Nytorget i Stockholm. Med en australiensisk pappa och en svensk mamma har de växt upp mellan Sydneys skyskrapor och Södermalms sekelskiftsvåningar (På knegarsöder innan det var trendigt, poängterar Elektra). Nu befinner de sig fortfarande på resande fot – och de vet inte riktigt var de känner sig hemma. London, L.A, Stockholm, Sydney. De dras mellan alla dessa städer. För två och ett halvt år sedan visste de inte vad de skulle göra med sina liv. Elektra hade köpt en enkelbiljett till Sydney och de båda jobbade för att få ihop pengar till hyran. Musiken fanns alltid där, i bakgrunden, men drömmen kändes ganska avlägsen. En dag lade de upp låten Maybe You på Soundcloud – och deras liv förändrades. En vecka senare hade de fått skivkontrakt och sedan dess har de jobbat med Say Lou Lou på heltid, eller Saint Lou Lou som de hette då, innan de blev stämda av en tysk artist som hade just det namnet och som skulle sätta allt på spel. Trots att de varit på fem turnéer samt nominerats till BBC Sound of 2014, har de bara släppt enstaka låtar. Debutalbumet Lucid Dreaming däremot, som skulle ha kommit i våras, blev försenat till i februari i år. På vägen har de hunnit bli utbrända, avslutat samarbetet med sitt skivbolag och nobbat L.A. Nu delar de med sig av sin historia. Vad händer i era liv just nu?
Miranda: – Just nu jobbar vi med allt pill för albumet som omslaget, video, tracklista och bestämma singel. Det är mycket internationella grejer också, som hur vi ska släppa skivan. Förra veckan gjorde vi två spelningar i Tyskland, och nu är vi i Stockholm och bara laddar batterierna. Beskriv musiken som ni släpper nu?
M: – På skivan kommer låtar som redan släppts att vara med, och nya som känns representativa. Det blir en liten, liten blandning av oss helt enkelt. Musiken kommer ha lite Maybe You- känsla: syntig, mjuk och med en rund känsla, typ dream pop. Vi är så pass nya och utforskar vad vi vill göra. Ni har sagt att mörka inslag är viktigt för er?
Elektra: – Ja, det blir väl det. Vi jobbar inte så aktivt åt det hållet men det blir lite så automatiskt. Det är svårt att komma undan det på något sätt. Det är en svensk musikgrej, det blir mörkt rätt lätt. Allt från Abba till The Hives. Det finns alltid mörker i det. Vi har provat på att göra mer glada saker, som låten Games for Girls. En one-off i alla bemärkelser! Har ni varit mycket på andra platser i världen?
M:– I L.A. och London för att få mer erfarenheter och ta reda på vad vi vill, och inte vill göra. Är det mycket ni stöter på som ni inte vill göra?
M: – Man blir ganska snabbt insugen i L.A. Det är en annan värld, och man tappar lätt fotfästet. Det är som en egen liten bubbla.
E: – Jag känner att vi inte var så trogna mot oss själva när vi var där. London gillade vi mer. Hur länge var ni där?
– Sex veckor förra sommaren, och London fram och tillbaka i två år. Vi har mycket av vår main hub där och har haft lägenhet där. Vad tog ni med er från London?
M: – Eftersom det är så otroligt hård konkurrens i London har vi fått kämpa mer och det har gett oss mer självkänsla. I stora städer är det extremt hård konkurrens. I Sverige är alla mer schyssta mot varandra. Det är lättare att få skivkontrakt och en demokratisk ruljans. I London går man obemärkt förbi. Vad skulle ni säga att ni har lärt er på de här två och ett halvt åren?
M: – Vi var icke existerande innan vi släppte vår första låt, och hade aldrig stått på en scen som Say Lou Lou. Det enda vi hade var en låt och ett foto, ingen story. För oss var hypen bara bra. Den fick oss att tro på oss själva lite mer. Men det var jobbigt att vi inte hann tänka klart, gardera oss för vad som skulle hända. Vi kunde inte leverera till 100 procent för vi var inte färdiga än. Vi var inte redo. På ett sätt är det bra, det finns inga ursäkter. No mercy. Men vi fick också mycket kritik och blev jämförda med folk som hade varit artister i tio år. Det är svårt att se förbi kritik när man är ung, men nu bryr vi oss inte om det lika mycket längre.
E: – Men det tog hårt på psyket i början. Det är svårt att se förbi kritiken när vi konstant pushades att bli bättre och bättre. Tror ni att det är tuffare att vara tjej, att fokus hamnar på fel saker?
E: – Det är snarare så att man måste bevisa dubbelt eftersom man är tjej. Vi var tvungna att skapa bra musik, vara duktiga live och skriva bra låtar – mycket mer än om vi var killar. Nu måste man bevisa hur bra man är hela tiden. Det är en känsla man får – blickar och
Vi var icke ” existerande innan vi släppte vår första låt, och hade aldrig stått på en scen som Say
” Lou Lou.
formuleringar. Många säger att det är en tillgång att vara tjej och se ut på ett visst sätt, men det tycker inte jag. Det kan kännas som ett handikapp för en själv, för ens insida. Alla tjejer som vi känner, som jobbar med musik, säger samma sak. Branschen är styrd av män. Finns det någon händelse ni kan tänka tillbaka på som varit avgörande för er?
M: – När vi kom till London möttes vi av en massa intressanta och roliga människor som fått oss att tro på oss själva, och som har gjort att vi har hittat vår grej. Det var mycket uppmuntran. Men det har varit jobbiga grejer med. Som att målas upp på fel sätt – när det blir fokus på allt annat än musiken.
E: – Namnbytet var jobbigt, att bli stämda. Det fick allt att ta så lång tid, och kostade så mycket pengar. Singeln Julian skulle ha kommit i januari 2013, men kom i april. Vår karriär försköts ett halvår. ”Jaha, var är skivan då? Vad hände egentligen?”, är det vi fått höra. Men det har varit bortom vår makt, det har varit hemskt. När BBC nominerade er till Sound of 2014, vad gjorde ni då?
M: – Vi var hemma hos mig och jag var på skitdåligt humör. Det var det sista vi trodde skulle hända eftersom vi är från Sverige och det inte har varit en svensk på listan på flera år. Det var en chock. Vi är nyfikna, hur såg egentligen era liv ut innan musiken?
M: – Vi var förvirrade, och visste inte vad vi skulle göra. Vi jobbade och knegade som alla andra.
E: – Jag var lärarvikarie och Miranda jobbade på restaurang för att få in pengar till hyran. Vi befann oss i någon form av väntrum på att livet skulle börja. Vi hade precis gått ut gymnasiet, och jag hade precis sökt en universitetsutbildning i Australien. Hade köpt flygbiljetter och tänkte flytta dit.
M: – Jag var mycket: ”Vad fan ska jag göra med mitt liv?” Vi var realistiska och musikambitionen fick bli en hobby några kvällar i veckan.
E: – Sedan hände allt på en vecka. Vi lade ut vår låt online och fick skivkontrakt en vecka senare. Vi var på väg åt ett annat håll och hade inte alls kunnat föreställa oss det. Det är en intressant period för musiken med internet. Vi hade turen att vi fick jobba med en producent som ville engagera sig i oss. Det finns folk som inte känner någon i musikbranschen, och då blir internet ännu mer än gåva. Det krävs mycket självförtroende, har ni fått det hemifrån?
E: – Vi fick mycket självförtroende genom att lyssna på musik och engagerade oss mycket genom att gå på konserter. Vår familj uppmuntrade oss väldigt mycket också, de var nästan för uppmuntrande. Vi fick spela in i vår morbror och farbrors studio. Därifrån föddes en önskan att få vara med. Ni reser såklart mycket, men hur hämtar ni egentligen er inspiration?
M: – Efter låten Maybe You skrev vi effektivt i ett halvår eftersom vi hade levt ett helt tonårsliv och hade då så jävla mycket inspiration. Men efter det var det tomt. I L.A, hade vi inte en enda ledig dag. Vi jobbade dubbla pass. Vi återhämtade oss inte förrän i januari, i år (2014 reds. anm.)
E: – Vi jobbade så hårt, och problemet då blev att vi inte fick några personliga erfarenheter att skriva om. Det var helt tomt. Vårt skivbolag ville att vi skulle skriva mer och mer. Då blev det som: ”Varför gör vi det här?” Vi har inte släppt någonting och har varit på turné fem gånger. Vi pushades för mycket. Vi hade så höga förväntningar på oss själva.
M: – Att pressas till att skapa saker när man inte har någon skaparglädje, det var det mest utbrännande. Att vi förväntade av oss själva, och andra, att skriva jättebra musik varje dag när det inte fanns något att skriva om. Att krysta ut skit som inte betydde något. Det var utbrännande.
E: – Vi har haft sådan tur, att ha gått från ingenting till att jobba aktivt och professionellt utan att behöva ha ett annat jobb samtidigt. Det är vad folk drömmer om, och vi har haft den turen. Det är vi otroligt tacksamma för. Men det spelar ingen roll hur underbart det är, man kan bli utbränd ändå. Hur har det format er att ha bott på flera olika ställen när ni växte upp?
M: – Man vill alltid vara någon annanstans än där man är och det har format oss. Att en bit av en själv saknas. På engelska har jag en viss personlighet och på svenska en annan. Era föräldrar var musiker, har ni något speciellt minne av musiken som små?
M: – När vi var tre och gick på promenad. Jag satt på min farbrors axlar och Elektra på vår pappas. Vi började sjunga och fick sedan spela in låten i studio med skivomslag. Då hette vi The Twillies. Vi var väldigt säkra på att vi skulle få värsta smashkarriären, sedan spelades låten på australiensisk radio, för vår farbror kände programledaren. ”Ska ni inte höra på den här ”Man vill alltid vara
annanstans någon än där man är och det har format oss.”