Say lou lou

Plaza Kvinna - - PORTRATT - av jon­na dagli­den Foto Christop­her hunt sty­list emi­lia klang

De är ut­an tve­kan Sve­ri­ges coo­las­te tvil­ling­syst­rar. Mi­ran­da och Elekt­ra Kil­bey-Jansson, upp­vux­na bå­de i Sve­ri­ge och Austra­li­en, ut­gör den stil­säk­ra du­on bakom al­bu­mak­tu­el­la Say Lou Lou.

Tvil­ling­syst­rar­na Mi­ran­da och Elekt­ra Kil­bey-Jansson, i mu­sik­du­on Say Lou Lou, har pre­cis be­ställt in varsin ägg­knäc­ke­mac­ka och en por­tion gröt. Vi möts pre­cis runt hör­net från där de bor, i varsin lä­gen­het vid Ny­tor­get i Stock­holm. Med en au­stra­li­en­sisk pap­pa och en svensk mam­ma har de växt upp mel­lan Syd­neys skyskra­por och Sö­der­malms se­kel­skiftsvå­ning­ar (På kne­garsö­der in­nan det var tren­digt, po­äng­te­rar Elekt­ra). Nu be­fin­ner de sig fort­fa­ran­de på re­san­de fot – och de vet in­te rik­tigt var de kän­ner sig hem­ma. London, L.A, Stock­holm, Syd­ney. De dras mel­lan al­la des­sa stä­der. För två och ett halvt år se­dan viss­te de in­te vad de skul­le gö­ra med si­na liv. Elekt­ra ha­de köpt en en­kel­bil­jett till Syd­ney och de bå­da job­ba­de för att få ihop peng­ar till hy­ran. Mu­si­ken fanns alltid där, i bak­grun­den, men dröm­men kän­des gans­ka av­läg­sen. En dag la­de de upp lå­ten May­be You på Soundcloud – och de­ras liv för­änd­ra­des. En vec­ka se­na­re ha­de de fått skiv­kon­trakt och se­dan dess har de job­bat med Say Lou Lou på hel­tid, el­ler Saint Lou Lou som de het­te då, in­nan de blev stäm­da av en tysk ar­tist som ha­de just det nam­net och som skul­le sät­ta allt på spel. Trots att de va­rit på fem tur­né­er samt no­mi­ne­rats till BBC Sound of 2014, har de ba­ra släppt ensta­ka lå­tar. De­bu­tal­bu­met Lu­cid Drea­ming där­e­mot, som skul­le ha kom­mit i vå­ras, blev för­se­nat till i feb­ru­a­ri i år. På vägen har de hun­nit bli ut­brän­da, av­slu­tat sam­ar­be­tet med sitt skiv­bo­lag och nob­bat L.A. Nu de­lar de med sig av sin histo­ria. Vad hän­der i era liv just nu?

Mi­ran­da: – Just nu job­bar vi med allt pill för al­bu­met som omslaget, vi­deo, track­lis­ta och be­stäm­ma sing­el. Det är myc­ket in­ter­na­tio­nel­la gre­jer ock­så, som hur vi ska släp­pa ski­van. För­ra vec­kan gjor­de vi två spel­ning­ar i Tyskland, och nu är vi i Stock­holm och ba­ra laddar bat­te­ri­er­na. Be­skriv mu­si­ken som ni släp­per nu?

M: – På ski­van kom­mer lå­tar som re­dan släppts att va­ra med, och nya som känns re­pre­sen­ta­ti­va. Det blir en li­ten, li­ten bland­ning av oss helt en­kelt. Mu­si­ken kom­mer ha li­te May­be You- käns­la: syn­tig, mjuk och med en rund käns­la, typ dream pop. Vi är så pass nya och ut­fors­kar vad vi vill gö­ra. Ni har sagt att mör­ka in­slag är vik­tigt för er?

Elekt­ra: – Ja, det blir väl det. Vi job­bar in­te så ak­tivt åt det hål­let men det blir li­te så au­to­ma­tiskt. Det är svårt att kom­ma un­dan det på nå­got sätt. Det är en svensk mu­sik­grej, det blir mörkt rätt lätt. Allt från Ab­ba till The Hi­ves. Det finns alltid mör­ker i det. Vi har pro­vat på att gö­ra mer gla­da sa­ker, som lå­ten Ga­mes for Girls. En one-off i al­la be­mär­kel­ser! Har ni va­rit myc­ket på and­ra plat­ser i världen?

M:– I L.A. och London för att få mer er­fa­ren­he­ter och ta re­da på vad vi vill, och in­te vill gö­ra. Är det myc­ket ni stö­ter på som ni in­te vill gö­ra?

M: – Man blir gans­ka snabbt in­su­gen i L.A. Det är en an­nan värld, och man tap­par lätt fot­fäs­tet. Det är som en egen li­ten bubb­la.

E: – Jag kän­ner att vi in­te var så trog­na mot oss själ­va när vi var där. London gil­la­de vi mer. Hur länge var ni där?

– Sex vec­kor för­ra som­ma­ren, och London fram och till­ba­ka i två år. Vi har myc­ket av vår main hub där och har haft lä­gen­het där. Vad tog ni med er från London?

M: – Ef­tersom det är så otro­ligt hård kon­kur­rens i London har vi fått käm­pa mer och det har gett oss mer själv­käns­la. I sto­ra stä­der är det ex­tremt hård kon­kur­rens. I Sve­ri­ge är al­la mer schyss­ta mot varand­ra. Det är lät­ta­re att få skiv­kon­trakt och en de­mo­kra­tisk rul­jans. I London går man obe­märkt för­bi. Vad skul­le ni sä­ga att ni har lärt er på de här två och ett halvt åren?

M: – Vi var ic­ke ex­i­ste­ran­de in­nan vi släpp­te vår förs­ta låt, och ha­de ald­rig stått på en scen som Say Lou Lou. Det en­da vi ha­de var en låt och ett foto, ing­en sto­ry. För oss var hy­pen ba­ra bra. Den fick oss att tro på oss själ­va li­te mer. Men det var job­bigt att vi in­te hann tän­ka klart, gar­de­ra oss för vad som skul­le hän­da. Vi kun­de in­te le­ve­re­ra till 100 pro­cent för vi var in­te fär­di­ga än. Vi var in­te redo. På ett sätt är det bra, det finns inga ur­säk­ter. No mer­cy. Men vi fick ock­så myc­ket kri­tik och blev jäm­för­da med folk som ha­de va­rit ar­tis­ter i tio år. Det är svårt att se för­bi kri­tik när man är ung, men nu bryr vi oss in­te om det li­ka myc­ket läng­re.

E: – Men det tog hårt på psy­ket i bör­jan. Det är svårt att se för­bi kri­ti­ken när vi kon­stant pus­ha­des att bli bätt­re och bätt­re. Tror ni att det är tuf­fa­re att va­ra tjej, att fo­kus ham­nar på fel sa­ker?

E: – Det är sna­ra­re så att man mås­te be­vi­sa dub­belt ef­tersom man är tjej. Vi var tvung­na att ska­pa bra mu­sik, va­ra duk­ti­ga live och skri­va bra lå­tar – myc­ket mer än om vi var kil­lar. Nu mås­te man be­vi­sa hur bra man är he­la ti­den. Det är en käns­la man får – blic­kar och

Vi var ic­ke ” ex­i­ste­ran­de in­nan vi släpp­te vår förs­ta låt, och ha­de ald­rig stått på en scen som Say

” Lou Lou.

for­mu­le­ring­ar. Många sä­ger att det är en till­gång att va­ra tjej och se ut på ett visst sätt, men det tyc­ker in­te jag. Det kan kän­nas som ett han­di­kapp för en själv, för ens in­si­da. Al­la tje­jer som vi kän­ner, som job­bar med mu­sik, sä­ger sam­ma sak. Bran­schen är styrd av män. Finns det nå­gon hän­del­se ni kan tän­ka till­ba­ka på som va­rit av­gö­ran­de för er?

M: – När vi kom till London möt­tes vi av en mas­sa in­tres­san­ta och ro­li­ga män­ni­skor som fått oss att tro på oss själ­va, och som har gjort att vi har hit­tat vår grej. Det var myc­ket upp­muntran. Men det har va­rit job­bi­ga gre­jer med. Som att må­las upp på fel sätt – när det blir fo­kus på allt an­nat än mu­si­ken.

E: – Namn­by­tet var job­bigt, att bli stäm­da. Det fick allt att ta så lång tid, och kos­ta­de så myc­ket peng­ar. Sing­eln Ju­li­an skul­le ha kom­mit i ja­nu­a­ri 2013, men kom i april. Vår kar­riär för­sköts ett halv­år. ”Ja­ha, var är ski­van då? Vad hän­de egent­li­gen?”, är det vi fått hö­ra. Men det har va­rit bort­om vår makt, det har va­rit hemskt. När BBC no­mi­ne­ra­de er till Sound of 2014, vad gjor­de ni då?

M: – Vi var hem­ma hos mig och jag var på skit­då­ligt hu­mör. Det var det sista vi trod­de skul­le hän­da ef­tersom vi är från Sve­ri­ge och det in­te har va­rit en svensk på lis­tan på fle­ra år. Det var en chock. Vi är ny­fik­na, hur såg egent­li­gen era liv ut in­nan mu­si­ken?

M: – Vi var för­vir­ra­de, och viss­te in­te vad vi skul­le gö­ra. Vi job­ba­de och kne­ga­de som al­la and­ra.

E: – Jag var lä­rar­vi­ka­rie och Mi­ran­da job­ba­de på re­stau­rang för att få in peng­ar till hy­ran. Vi be­fann oss i nå­gon form av vänt­rum på att li­vet skul­le bör­ja. Vi ha­de pre­cis gått ut gym­na­si­et, och jag ha­de pre­cis sökt en uni­ver­si­tets­ut­bild­ning i Austra­li­en. Ha­de köpt flyg­bil­jet­ter och tänk­te flyt­ta dit.

M: – Jag var myc­ket: ”Vad fan ska jag gö­ra med mitt liv?” Vi var re­a­lis­tis­ka och mu­si­kam­bi­tio­nen fick bli en hob­by någ­ra kväl­lar i vec­kan.

E: – Se­dan hän­de allt på en vec­ka. Vi la­de ut vår låt on­li­ne och fick skiv­kon­trakt en vec­ka se­na­re. Vi var på väg åt ett an­nat håll och ha­de in­te alls kun­nat fö­re­stäl­la oss det. Det är en in­tres­sant pe­ri­od för mu­si­ken med in­ter­net. Vi ha­de tu­ren att vi fick job­ba med en pro­du­cent som vil­le en­ga­ge­ra sig i oss. Det finns folk som in­te kän­ner nå­gon i mu­sik­bran­schen, och då blir in­ter­net än­nu mer än gå­va. Det krävs myc­ket själv­för­tro­en­de, har ni fått det hem­i­från?

E: – Vi fick myc­ket själv­för­tro­en­de ge­nom att lyss­na på mu­sik och en­ga­ge­ra­de oss myc­ket ge­nom att gå på kon­ser­ter. Vår familj upp­munt­ra­de oss väl­digt myc­ket ock­så, de var näs­tan för upp­munt­ran­de. Vi fick spe­la in i vår morbror och far­brors stu­dio. Där­i­från föd­des en öns­kan att få va­ra med. Ni re­ser såklart myc­ket, men hur häm­tar ni egent­li­gen er in­spi­ra­tion?

M: – Ef­ter lå­ten May­be You skrev vi ef­fek­tivt i ett halv­år ef­tersom vi ha­de levt ett helt ton­år­sliv och ha­de då så jäv­la myc­ket in­spi­ra­tion. Men ef­ter det var det tomt. I L.A, ha­de vi in­te en en­da le­dig dag. Vi job­ba­de dubb­la pass. Vi åter­häm­ta­de oss in­te för­rän i ja­nu­a­ri, i år (2014 reds. anm.)

E: – Vi job­ba­de så hårt, och pro­ble­met då blev att vi in­te fick någ­ra per­son­li­ga er­fa­ren­he­ter att skri­va om. Det var helt tomt. Vårt skiv­bo­lag vil­le att vi skul­le skri­va mer och mer. Då blev det som: ”Var­för gör vi det här?” Vi har in­te släppt någon­ting och har va­rit på tur­né fem gång­er. Vi pus­ha­des för myc­ket. Vi ha­de så höga för­vänt­ning­ar på oss själ­va.

M: – Att pressas till att ska­pa sa­ker när man in­te har nå­gon ska­pargläd­je, det var det mest ut­brän­nan­de. Att vi för­vän­ta­de av oss själ­va, och and­ra, att skri­va jät­te­bra mu­sik var­je dag när det in­te fanns nå­got att skri­va om. Att krys­ta ut skit som in­te be­tyd­de nå­got. Det var ut­brän­nan­de.

E: – Vi har haft så­dan tur, att ha gått från ingen­ting till att job­ba ak­tivt och pro­fes­sio­nellt ut­an att be­hö­va ha ett an­nat jobb sam­ti­digt. Det är vad folk dröm­mer om, och vi har haft den tu­ren. Det är vi otro­ligt tack­sam­ma för. Men det spe­lar ing­en roll hur un­der­bart det är, man kan bli ut­bränd än­då. Hur har det for­mat er att ha bott på fle­ra oli­ka stäl­len när ni väx­te upp?

M: – Man vill alltid va­ra nå­gon an­nan­stans än där man är och det har for­mat oss. Att en bit av en själv sak­nas. På eng­els­ka har jag en viss per­son­lig­het och på svens­ka en an­nan. Era för­äld­rar var mu­si­ker, har ni nå­got spe­ci­ellt min­ne av mu­si­ken som små?

M: – När vi var tre och gick på pro­me­nad. Jag satt på min far­brors ax­lar och Elekt­ra på vår pap­pas. Vi bör­ja­de sjunga och fick se­dan spe­la in lå­ten i stu­dio med skivom­slag. Då het­te vi The Twil­li­es. Vi var väl­digt säk­ra på att vi skul­le få värs­ta smash­kar­riä­ren, se­dan spe­la­des lå­ten på au­stra­li­en­sisk ra­dio, för vår far­bror kän­de pro­gram­le­da­ren. ”Ska ni in­te hö­ra på den här ”Man vill alltid va­ra

an­nan­stans nå­gon än där man är och det har for­mat oss.”

Mi­ran­da: Topp, 149 kr, H&M Stu­dio. Elekt­ra: Topp, 2 490 kr, Max Ma­ra.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.