”Åttio kilo muskler, fett och uppspelt farsa.”

Och plötsligt händer det. Jag ser henne inte. Eller, i efterhand kan jag erinra mig bilden av hennes blonda flätor och gröna t-shirt. Men där, just då, så ser jag henne inte. Jag är på väg ner genom nåt jävla hål till en annan nivå när jag landar med hela arslet på hennes späda sjuåriga kropp. Åttio kilo muskler, fett och uppspelt farsa. Chocken är total och får henne att inte börja gråta direkt, vilket jag instinktivt ser som positivt och tänker att det kanske finns en mikroskopisk möjlighet att en ursäkt och tröstande kan rädda situationen. Det funkar. I två sekunder. Sen kommer vrålet. Från the motherfucking avgrund.

Jag försöker lyfta upp henne men hon slår bort mina händer, ropar efter sin mamma och börjar haltande krypa bort genom en madrasserad tunnel. Jag har sett det på TV. Gasellbarnet som blivit skadebiten och desperat – med blodet forsande från ett söndertrasat bakben – försöker nå sin flock som väntar en bit bort, oförmögna att hjälpa henne. Den stora skillnaden är bara att det här lejonet sitter kvar och har ångest. Det är något jag aldrig har sett på TV förut. Ett lejon som har tappat allt. Ett lejon som håller upp ett plakat där det står ”Skjut mig. Nu.”

Flickan lyckas krypa hela vägen bort till sin mamma och jag kryper efter. Känner att hennes beniga kropp faktiskt inte dämpade mitt fall utan snarare gjorde saken värre. Men jag inser dock snabbt att det antagligen inte är läge att nämna högt att jag också har ont. Mamman springer fram till sin dotter och ger mig blicken. Blottarblicken. Eller ännu värre: pedofilblicken. Och även om jag kan förstå henne, hon har ju ingen aning om vad som har hänt, så känns det inte ok. De andra mammorna ser på mig med avsmak och mamman säger att det är lugnt. Du kan gå nu. Kanske den värsta reaktionen av alla. Bara gå. Försvinn. Det kvittar vad du säger. Du är ett svin. Gå. Som tur väl är kommer i samma ögonblick min minste son fram just då. Han undrar vad som hänt. Och jag tänker att det är bra att mammorna i alla fall ser att jag också har mina egna barn där. Att de inte tror att jag är ensam, vilket hade varit helt jävla sjukt. Det är ju bra.

Borta i hörnet av hangaren sätter jag mig återigen vid datorn och skriver den här krönikan. Den franske manusförfattaren framför mig är borta. Pappan i mjukisbyxor kommer fram och undrar om jag vill ha en kopp kaffe. Han har beställt för många eftersom en del föräldrar på kalaset redan har gått hem. Kanske kan jag behöva en? Han ler. Jag fattar. Det är han och jag nu. Jag och mjukisbyxan. Min nya spegelbild.