ANN SANNA
Det är som att ett yrväder dragit in när Ann Söderlund och Sanna Lundell besöker studion vi fotar i på Södermalm i Stockholm. Vi ses för att prata om Djävulsdansen, boken och serien som handlar om medberoende. Nu är de mitt uppe i inspelningen av andra delen, den här gången om psykisk ohälsa. Trots att det är väldigt personliga ämnen för både Ann och Sanna, lyckas de inspirera andra till att bryta sig loss från känslor av skam och skuld. De drar sig inte för att beskriva sina egna upplevelser med en stor dos humor – sällan har vi skrattat så mycket under en intervju! Vad var det tuffaste med att vara så öppna som i serien och boken?
– Vi förstod nog först efteråt att det kostar på att vara så personliga, öppna och ärliga som
vi har vågat vara med medberoendet. Efter serien var vi båda rätt mentalt utpumpade. Samtidigt var just öppenheten en förutsättning för att serien och nu boken skulle kännas autentiska och på riktigt. Har det varit extra tufft att de som varit beroende varit offentliga personer?
– Tvärtom faktiskt. Det har av pressetiska skäl varit lättare för Sanna att kunna prata om sina anhöriga (pappa Ulf Lundell och särbon Mikael Persbrandt, reds. anm.) eftersom de har varit öppna med sina respektive problematiker medialt, medan Anns anhöriga inte ville vara offentliga och det var vi tvungna att respektera. Hur har de reagerat efter serien? – Positivt. Alla har att vinna på att lyfta frågan och varken serien eller boken handlar om att hänga ut/peka ut någon. Hur lyckas ni vara så starka?
– Den kreativa genen och en obotlig optimism! Båda vi vill hitta lösningar och har en förmåga att se det vackra och goda i allt, även när det inte är bra för oss. Hur hittade ni varandra?
– Vi lärde känna varandra när Ann kom in på mitt frilanskontor i jakt efter en kontorsplats. Ganska direkt fann vi varandra, det blir lätt så när man delar liknande livserfarenheter. Hur tacklar man skam bäst?
– Det låter lättare sagt än gjort, men man måste bara bestämma sig för att vägra skämmas. Vad är en djävulsdans?
– Det är en metafor för relationen mellan beroende och medberoende. Två personer som liksom göder varandras destruktivitet. Vad vill ni att andra tar med sig?
– Att livet – trots att det kan kännas överjävligt – faktiskt kan bli bra. Det kan bli bättre än bäst!