Searching for Kristian!
”… utan retoriken kommer du ingenstans. Utan innehåll däremot kan du ta dig betydligt längre.”
Lyssnar på Alex Schulmans och jag springer på löpbandet. Sigge Eklunds pod. Hör hur Alex gråter när han tänker tillbaka på en bilfärd med sin far, och hur Sigge dramatiskt beskriver en nära-döden-upplevelse när hans taxi blev påkörd i centrala Stockholm.
Och det är nära att jag bara fortsätter lyssna som så många gånger förr. Utan vidare eftertanke och ett stilla konstaterande att ”hmm, jaha, jo, nämen det här var väl intressant.” Men idag stannar jag upp. Drar i Emergency-snöret och blir stående på bandet med lång blick ut över den parisiska förorten. Är det här verkligen intressant, eller handlar det snarare om förmågan att kunna berätta något utan egentligt innehåll på ett sätt som låter bra? Det är nämligen många som är bra på det. Komiker, journalister och politiker är experter. Och Alex Schulman är nog fan kung.
Alex farsa dog • • • • . Det här är inget machoresonemang som handlar om att förtränga känslor eller förringa den fasansfulla upplevelsen av att förlora en förälder. Men att sitta och böla i en podcast över en situation som inträ• ade för trettio år sedan med sin far som varit död i tolv år, luktar e• ektsökeri. Så är det bara. Det ska bli bra pod. Likaså Sigges upplevelse, där han sittande i en taxi blev påkörd i centrala Stockholm och fick ett jack i pannan och dessutom filmade hela situationen med sin mobil, har jag svårt att placera under kategorin ”jobbiga ögonblick i livet som påverkat mig väsentligt”.
Faktum är att Sverige fullkomligt svämmar över av män som, enligt dem själva, har varit med om spännande saker och tänker intressanta tankar. Alex, Sigge, Filip, Fredrik, Schy• ert, Rheborg, Herngren … Listan kan göras lång. Kvantitetskillar som alltid har något intressant att säga. Vad de än babblar om. Allt är roligt. Skriv mer. Berätta längre. Skoja roligare. Det kvittar om det är bra. Bara du säger något. Ge mig ett finger och jag tar hela handen och gör ett TV-program om det. Eller va fan, jag skriver en bok, gör en film, sätter upp en pjäs och sjunger en låt också. När jag ändå håller på.
Ok. Klart att de här pojkarna är duktiga. Och visst förtjänar de all uppmärksamhet och berömmelse och alla taxiresor i Stockholms innerstad de kan tänka sig. Det är inget snack. Men hur mycket utrymme kan man få/ta?
När jag gick på folkhögskola hade jag en kompis som hette Kristian och kom från Landskrona. Han var skitkul men det var det ingen som visste. Så fort Kristian sa något roligt gjorde han det med sin mumlande grötskånska som ingen förstod. Min styrka var att jag alltid befann mig bredvid Kristian. Detta gjorde jag av två anledningar. Den främsta anledningen var att han var min vän, och vänner befinner sig väldigt ofta bredvid varandra. That’s it liksom. Men den andra anledningen var att jag ganska tidigt i vårt kompisförhållande förstod att han var rolig men aldrig lyckades få fram det han ville säga. Vad jag gjorde då kan man uppfatta på olika sätt. Det finns de (inklusive Kristian) som hävdar att jag snodde hans skämt, men det fanns också de (framför allt jag själv) som uppskattade att jag hjälpte honom att leverera. Utan Kristian – inga skämt. Utan mig – inte heller några skämt. En perfekt symbios, men ack så frustrerande för oss båda, var för sig.
Det finns många Kristian därute. Jag tror att vi alla har en handfull vänner som har fantastiskt humoristiska kvalitéer och som förtjänar att få en chans. Sjuka hjärnor (på ett hälsosamt sätt) som har roliga saker att berätta. Men de saknar ofta en sak. Retoriken. Detta osynliga hantverk som gör att Schulman och killarna kan köra på utan att bekymra sig för mycket över innehållet. Även om jag återigen vill poängtera att merparten av deras material är kvalitativt underhållande, kan man inte bortse från det faktum att utan retoriken kommer du ingenstans. Utan innehåll däremot kan du ta dig betydligt längre.
Ibland tror jag att vi är så vana vid dessa kvantitetskillars röster och ansikten och humor, att vi inte längre reflekterar över om de faktiskt är bra eller inte. Och det riskerar att bli kejsarens nya kläder över det hela.
Jag är inte säker på vad Kristian gör idag. Jag vet att han har släppt en bok och antagligen jobbar som lärare på SFI i Malmöregionen. En dag ska jag ringa honom och föreslå att vi gör något kreativt ihop, även om jag trivs ganska bra med mitt måttfulla skapande. Inte bara i humorns periferi men också rent geografiskt här i Frankrike. Där är jag kung. I måttfullheten. Hörde du Schulman? Måttfullheten.