Skå­de­spe­la­ren Mia Wa­si­kows­ka är trött på Hol­ly­wood

Den mytomspun­na Hol­ly­wood gla­mour enär nå­got som au­stra­li­en­sis­ka Mia Wa­si­kows­ka be­stämt tar av­stånd från. För hen­ne be­ty­der konst­när­ska­pet mer än att bli känd, och di­va­fa­so­ner gör hen­ne rentav för­ban­nad. Nu är hon ak­tu­ell i fil­men Crimson Pe­ak, re­gis­se­rad

Plaza Kvinna - - INNEHÅLI / NOVEMBER - Av Ti­na Jøhnk Chri­s­ten­sen Över­sätt­ning och be­ar­bet­ning Moa Wir­de fo­to all over press

För gans­ka ex­akt nio år se­dan slog Mia Wa­si­kows­ka ige­nom som 16-åring i HBO:s po­pu­lä­ra tv-se­rie In Tre­at­ment, där hon spe­lar den själv­mords­be­näg­na gym­nas­ten Sophie som sö­ker stöd hos te­ra­peu­ten Paul ( Gabri­el Byr­ne). Rol­len var hen­nes förs­ta i USA och led­de vi­da­re till stör­re film­pro­jekt, där­ibland dun­der­suc­cén Alice i Un­der­lan­det. Nu är hon mitt up­pe i mark­nads­fö­ring­en av sitt se­nas­te pro­jekt, bio­ak­tu­el­la Crimson Pe­ak, en skräck­film av den er­kän­de re­gis­sö­ren Guil­ler­mo del To­ro. Här spe­lar Mia en ung för­fat­ta­re som gif­ter sig med en mys­tisk, eng­elsk gent­le­man i hopp om ett lyck­ligt liv på and­ra si­dan At­lan­ten. Det drö­jer in­te länge för­rän hon skräck­sla­gen in­ser att ma­ken, som spe­las av Tom Hidd­leston, in­te är den han ut­gav sig för att va­ra. Den öds­li­ga herr­går­den, be­lä­gen mitt i nor­ra Eng­lands stor­slag­na bergs­land­skap, för­vand­las till en mar­dröms­plats. I sann Guil­ler­mo del To­ro-an­da bju­der fil­men på en hel del obe­hag­li­ga sce­ner med över­na­tur­li­ga in­slag. Det är förs­ta gång­en Mia Wa­si­kows­ka och Guil­ler­mo del To­ro ar­be­tar ihop och hon är full av be­und­ran för den mex­i­kans­ka re­gis­sö­ren.

– En­ligt Guil­ler­mo så lär man kän­na sig själv ge­nom att ty­da si­na räds­lor. Även om räds­lan in­te re­flek­te­rar san­ning­en, är den en me­ta­for av nå­got som sker i ens liv. Han me­nar att det är där­för skräck­fil­mer är så po­pu­lä­ra. Bio­be­sö­kar­na får ett slags ut­lopp för räds­lor­na i en trygg mil­jö.

Med en rad sto­ra rol­ler i ba­ga­get räk­nas hon nu­me­ra till en av Hol­ly­woods främs­ta ta­lang­er, men trots det har hon svårt att vän­ja sig vid sin sta­tus som film­stjär­na.

– Jag kän­ner mig fort­fa­ran­de rätt ano­nym. Det är sä­kert många som an­tar att jag be­rö­va­des min barn­dom ef­tersom min kar­riär sat­te fart så ti­digt, men så var det in­te. Den sto­ra nack­de­len med det här yr­ket är att va­ra ifrån nä­ra och kä­ra. När min sys­ter fick barn, till ex­em­pel, så var jag tvung­en att åka ifrån hen­ne re­dan en vec­ka ef­ter för­loss­ning­en. Det är så­dant jag kan sak­na ibland, att ha en van­lig var­dag, be­skrev Mia Wa­si­kows­ka i en in­ter­vju un­der Can­nes filmfes­ti­val i fjol.

Un­der sin upp­växt i Can­ber­ra till­hör­de ald­rig Mia Wa­si­kows­ka ska­ran som dröm­de om ett flå­digt liv i Hol­ly­wood. Istäl­let lät hon sig in­spi­re­ras av sin polsk­föd­da mor, Mar­ze­na. Som fram­gångs­rik fo­to­graf ha­de Mar­ze­na vis­ser­li­gen ett ge­di­get film­in­tres­se, men fa­sci­ne­ra­des av kons­ten och själ­va in­ne­hål­let, in­te den mytomspun­na gla­mou­ren. Även pap­pa John ar­be­ta­de som fo­to­graf och som barn be­stäm­de Mia Wa­si­kows­ka sig för att fort­sät­ta ut­fors­ka sin kre­a­ti­vi­tet när hon blev stor, pre­cis som för­äld­rar­na. Vad hon vil­le äg­na sig åt var hon dock osä­ker på.

Som ni­o­å­ring bör­ja­de hon dan­sa ba­lett och in­om kort hård­trä­na­de hon upp till 35 tim­mar i vec­kan. Ef­ter fle­ra år sa hä­len ifrån och hon tving­a­des läg­ga ba­let­ten på is i två vec­kor. Pa­u­sen gav hen­ne en chans att tän­ka om och hon in­såg snart att ba­lett­värl­den var för krä­van­de. Hon åter­vän­de ald­rig till ba­lett­sko­lan när hä­len läkt. Istäl­let rik­ta­de hon blic­ken mot film­ka­me­ran och skå­de­spe­la­ryr­ket.

Året var 2004 och ef­ter att ha kon­tak­tat ett dus­sin agen­tu­rer kal­la­des hon till ett förs­ta upp­drag. Mia Wa­si­kows­ka till­de­la­des en mind­re roll i den au­stra­li­en­sis­ka så­pan All Sa­ints och året där­på syn­tes hon på bio­du­kar­na i den au­stra­lis­ka fil­men Su­bur­ban May­hem. Trots den snab­ba fram­gång­en loc­ka­de in­te Hol­ly­woods stjärnglans.

– Det in­tres­se­ra­de mig in­te ett dugg. Men helt plöts­ligt blev jag er­bju­den ett jobb i Los Ang­e­les, så det var ba­ra att bi­ta ihop, sä­ger hon.

Nu­me­ra kän­ner sig hon sig hem­ma i Los Ang­e­les, men hon minns räds­lan när hon an­län­de till jät­testa­den som ton­å­ring för att på­bör­ja in­spel­ning­en av In Tre­at­ment.

– Mitt vand­rar­hem låg in­till Hol­ly­wood Bou­le­vard. Jag in­såg snart att min fö­re­ställ­ning av L.A. var väl­digt na­iv. Verk­lig­he­ten är långt ifrån det sol­dränk­ta pa­ra­dis med palm­träd, långa strän­der och gla­da rol­ler­bla­deså­ka­re som man ser på film och tv. Det reg­na­de till och med när jag kom fram och jag minns att jag lo­va­de mig själv att ald­rig åka hit igen.

Mia Wa­si­kows­ka lå­ter sig in­te läng­re skräm­mas av sta­dens mör­ka­re si­dor, men me­nar att man mås­te kän­na till de char­mi­ga stäl­le­na för att in­te helt tap­pa or­ken.

– Det är lus­tigt hur Hol­ly­wood Bou­le­vard har lyc­kats bli en enorm tu­rist­attrak­tion och den sorg­li­gas­te plat­sen i Los Ang­e­les – på en och sam­ma gång. Allt är lik­som tra­sigt här och det rå­der stän­digt en sorts de­spe­ra­tion. Men det går ab­so­lut att fin­na lyc­ka. An­led­ning­en till att det var så tufft för mig i bör­jan, var att jag in­te kän­de nå­gon. Nu kän­ner jag mig in­te en­sam här.

Mia har dock valt att bo kvar nä­ra fa­mil­jen och vän­ner­na i Austra­li­en, trots det långa pen­delav­stån­det till job­bet och pojkvännen, 31-åri­ga Jes­se Ei­sen­berg. Pa­ret har va­rit till­sam­mans se­dan de träf­fa­des un­der in­spel­ning­en av in­di­edra­mat The Doub­le,

”Vis­sa kän­da skå­de­spe­la­re ver­kar helt och hål­let sak­na

sunt för­nuft.”

ba­se­rat på Fjo­dor Dosto­jev­skijs kort­ro­man från 1846.

Lik­som många and­ra um­gås Mia fli­tigt med si­na lands­män i USA, och hon kän­ner sig närm­re si­na au­stra­li­en­sis­ka kol­le­gor än de ame­ri­kans­ka. Hon ser Ni­co­le Kid­man, som spe­la­de hen­nes roll­fi­gurs mam­ma i thril­lern Sto­ker, som en fö­re­bild och vän­der sig gär­na till film­stjär­nan för råd.

– Austra­li­ens film­bransch är li­ten i jäm­fö­rel­se med USA:s. Vi lär kän­na varand­ra i hem­lan­det, och ge­nom oli­ka event fort­sät­ter vi att stö­ta på varand­ra även här i Hol­ly­wood. Jag um­gås nog mer med dem i USA än vad jag ha­de gjort hem­ma.

Mia Wa­si­kows­kas ge­nom­brott kom i och med rol­len som flic­kan i den blå klän­ning­en i Tim Bur­tons ver­sion av Alice i Un­der­lan­det. Hen­nes roll ha­de kun­nat va­ra start­skot­tet för en mer kon­ven­tio­nell Hol­ly­wood­kar­riär, med till­hö­ran­de en­tou­rage och fe­ta lö­ne­chec­kar. Men den unga skå­de­spe­la­ren drogs istäl­let till mind­re pro­jekt, där­ibland John Hill­coats Law­less och Park Chan-wooks Sto­ker. Un­der 2016 återupp­tar hon rol­len som Alice i upp­föl­ja­ren till Alice i Un­der­lan­det: Alice through the Loo­king Glass.

– Alice är nog den störs­ta rol­len jag har spe­lat.Tack va­re den fick jag chan­sen att med­ver­ka i mind­re fil­mer och ar­be­ta med män­ni­skor som jag verk­li­gen re­spek­te­rar och ser upp till. Skå­de­spe­la­ryr­ket hand­lar in­te om be­röm­mel­se, me­nar hon. Till skill­nad från si­na jämn­å­ri­ga kol­le­gor har hon till stor del lyc­kats und­vi­ka ef­ter­hängs­na kän­dis­fo­to­gra­fer. För­hål­lan­det med Jes­se Ei­sen­berg har vis­ser­li­gen ökat hen­nes sta­tus in­om skval­ler­pres­sen, men me­di­as in­tres­se är än så länge han­ter­bart.

– Jag tyc­ker synd om dem. Ut­an en stark själv­käns­la är det lätt att tap­pa fot­fäs­tet i en in­du­stri där folk kan va­ra oer­hört kri­tis­ka. Det är lätt att se ned på unga kän­di­sar, men jag kän­ner fak­tiskt en stor em­pa­ti för dem. He­la ens själv­bild tar stryk av att stän­digt be­hö­va be­vi­sa sitt vär­de – det är in­te kons­tigt att de blir knäck­ta. Ing­en i min be­kant­skaps­krets har be­hövt gå ige­nom det, men det ver­kar som att många skå­di­sar har haft det rätt tufft som unga. Kanske har de va­rit tvung­na att växa upp allt­för snabbt, stött på skum­ma agen­ter, gått och hop­pats på nå­gon ka­non­roll som ald­rig blev av, vem vet. Det är nog svårt att häm­ta sig ef­ter så­dant. Det gäl­ler att skyd­da sig och det gör man bäst ge­nom att hål­la sig un­dan, sä­ger hon.

Att, som vis­sa kän­di­sar, an­ta en di­va-image som för­svars­me­tod är med and­ra ord ing­et Mia Wa­si­kows­ka fun­de­rar på att gö­ra.

– Det är en un­der­lig bransch. Vis­sa kän­da skå­de­spe­la­re ver­kar helt och hål­let sak­na sunt för­nuft. De har bli­vit så bort­skäm­da och va­na vid att allt stän­digt kret­sar kring dem. Ing­et gör mig så för­ban­nad som folk som kän­ner sig be­rät­ti­ga­de att be­te sig il­la mot and­ra. Man ska ald­rig ta nå­got för gi­vet.

I Da­vid Cro­nen­bergs Maps to the Stars från 2014 ge­stal­tar hon Agat­ha Weiss, en psy­ko­pat som an­län­der till Los Ang­e­les och lyc­kas fixa ett jobb som per­son­lig as­si­stent åt Hol­ly-wood­stjär­nan Ha­va­na Segrand ( Ju­li­an­ne Mo­o­re). Agat­ha lär kän­na Ha­va­nas chauf­för Jero­me ( Ro­bert Pattin­son) som, lik­som så många and­ra Los Ang­e­les-bor, dröm­mer om en fram­tid som film­stjär­na. Hand­ling­en kun­de in­te va­ra mer olik Mia Wa­si­kows­kas liv.

– Roll­fi­gu­rer­na le­tar de­spe­rat ef­ter be­kräf­tel­se och kär­lek. Men de le­tar på helt fel plat­ser. Istäl­let för att vän­da sig till fa­mil­jen och vän­ner­na, för­sö­ker de ce­men­te­ra sin ex­istens ge­nom att för­e­vi­ga sig själ­va med en film­roll, som kanske in­te ens blir av, sä­ger Mia Wa­si­kows­ka be­stämt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.