Var­för dric­ker vi oss ful­la?

Plaza Kvinna - - INNEHÅLI / NOVEMBER -

fran­sys­kan har det på fes­ter. Hon Jag har all­tid und­rat hur dric­ker in­te och har ald­rig gjort. Gil­lar helt en­kelt in­te sma­ken av al­ko­hol. På se­na­re år har hon dock bör­jat dric­ka cham­pagne. Såklart. Var­för är jag in­te för­vå­nad?

Det är in­te lätt att gå på fest och va­ra den en­de som är nyk­ter. Vad som slår en gans­ka om­gå­en­de är just den ana­lys som min fru gjort un­der al­la des­sa år då hon i torr­het be­trak­tat fes­tan­de vän­ner: ful­la män­ni­skor är som barn.

Flam­si­ga och tram­si­ga. Män­ni­skor som snubb­lar runt och pra­tar osam­man­häng­an­de och till slut kräks el­ler sit­ter en­sam­ma i ett hörn och grå­ter över nå­got som ing­en ut­om­stå­en­de för­står. Ag­gres­si­vi­te­ten. De mo­to­ris­ka stör­ning­ar­na. De de­spe­ra­ta för­sö­ken att he­la ti­den va­ra i cent­rum. Hu­mör­sväng­ning­ar­na. De då­li­ga skäm­ten. Na­ken­he­ten. Sex­fix­e­ring­en. Ljud­ni­vån. Allt det där. Det pin­sam­ma. Just det. Pin­sam­ma. Grän­ser­na som för­flyt­tas ef­ter var­je klunk vin och till slut sväm­mar över och blir till en här­lig gräskul­le på da­gis där man ba­ra läg­ger sig ned och rul­lar. Och man skrat­tar he­la vägen ned, trots att det gör ont och man blir gru­sig och grä­sig och får jord i hå­ret och upp­skra­pa­de hand­fla­tor. Där är man, just där. I full­he­ten, rul­lan­de i ett par ga­lon­byx­or ned­för kul­len. Och da­gis­per­so­na­len ba­ra: ”Shit, hur fan or­kar dom …”

Men när man är full så or­kar man. Frå­ga mig in­te hur, men det gör man.

Någ­ra som dä­re­mot in­te or­kar men emel­lanåt än­då be­ter sig på sam­ma sätt är gam­ling­ar. Det är all­mänt ve­der­ta­get hur äld­re män­ni­skor blir till barn på nytt med blö­jor och mat­ning och tvätt­ning och pro­me­na­der i vagn. Det är som en re­in­kar­na­tion till en mi­ni-me strax in­nan man läm­nar jor­de­li­vet. Det finns så­le­des en tyd­lig länk mel­lan be­bi­sar, ful­la män­ni­skor och gam­ling­ar. Och den in­tres­se­rar mig.

Jag tän­ker på min far­mor. Hon dog för ett par år se­dan och bod­de, ef­ter att ha drab­bats av Alz­hei­mers, de sista åren på ett äldre­bo­en­de i Rungs­tedt ut­an­för Kö­pen­hamn. Att bli äld­re och dess­utom få Alz­hei­mers är li­te som va­ra bak­full och spy. Det bor­de lik­som räc­ka med att va­ra bak­full.

Min far­mors Alz­hei­mer drab­ba­de även ta­let. Hon kun­de in­te läng­re slut­fö­ra me­ning­ar ef­tersom hon in­te kom ihåg vad hon bör­ja­de sä­ga. ”Har du sett ...” Slut på me­ning. Bor­ta. Finns in­te mer. Hon kom in­te ihåg hur me­ning­en bör­ja­de. Allt­så en me­ning som hon själv på­bör­jat. ”Andre­as, skul­le du kun­na …” Ehh, vän­ta nu. Vad hän­de?

Ett ord ha­de dock av nå­gon egen­dom­lig an­led­ning fast­nat och väg­ra­de för­svin­na. Bors­te. Det blev bors­te he­la ti­den. ”Du är … bors­te. Jag vill … bors­te. Kan in­te du ... bors­te?” Min far­far gjor­de smac­kan­de ljud men läp­par­na in­nan han gick bort. Ibland lät han dess­utom som en ugg­la. Of­tast i sam­band med en mål­tid. ”Hoo­hoooooo!” Bors­te är ju i al­la fall ett ord. Jag tror hur som helst att vi be­hö­ver det där. Den to­ta­la själv­di­stan­sen när man ski­ter i allt som har med vär­dig­het och ytt­re på­ver­kan att gö­ra. Nå­gon gång ibland så mås­te det ba­ra ut. När vi är barn ski­ter vi i vil­ket.

Den fi­lo­so­fis­ka frå­gan blir huruvi­da barn, ful­la och gam­la är är­li­ga el­ler ba­ra dum­ma i hu­vu­det. Är det vårt san­na jag som blot­tas el­ler är det ett so­ci­alt mif­fo? Är det so­ci­a­la spe­let en del av vår per­son­lig­het el­ler ba­ra ett på­lagt fil­ter? Jag är yt­terst med­ve­ten om att Alz­hei­mers är en sjuk­dom och att barn in­te har fär­dig­ut­veck­la­de hjär­nor. Men oav­sett – var­för sö­ker vi den­na är­lig­het i onyk­ter­he­ten så för­ban­nat om det in­te vo­re för att vi be­hö­ver den?

Som full är man och pil­lar på yt­ter­lig­he­ter­na – li­te be­bis, li­te ål­der­doms­hem. Och det lig­ger helt i den ut­om­stå­en­de be­trak­ta­rens ögon. Ett barn tyc­ker ald­rig att ett an­nat barn är barns­ligt. På sam­ma sätt ser nå­gon som är full in­te and­ra ful­la som odräg­li­ga och väl­digt säl­lan häv­dar en gam­mal män­ni­ska på äldre­bo­en­det att As­ta i rum­met bred­vid är skröp­lig. Man sit­ter al­la i sam­ma båt och det är ba­ra att gil­la lä­get.

Kanske är de­mens den sista ven­ti­len. Vår chans att va­ra gal­na in­nan vi dör. För att vi be­hö­ver det, pre­cis som bar­net be­hö­ver sitt stund­tals idi­o­tis­ka be­te­en­de. Det är ba­ra vi nor­ma­la vux­na som går runt och spe­lar ett spel, där var­je är­lig kom­men­tar el­ler rö­rel­se krä­ver en halv flas­ka vin.

An­led­ning­en till att barn och gam­la ald­rig blir ful­la, tror jag där­för in­te hand­lar om att de in­te får el­ler kan. Det är för att de in­te be­hö­ver.

”Det är som en re­in­kar­na­tion till en mi­ni-me strax in­nan man läm­nar jor­de­li­vet.”

av andre­as ja­kobs­son ( andre­[email protected]­za­kvin­na.com) Andre­as Ja­kobs­son är för­fat­ta­ren som läm­na­de Sve­ri­ge för kär­le­ken i Pa­ris. Nu är han ak­tu­ell med sin de­but­bok Ha­tar att häm­ta på da­gis med gyl­fen öp­pen. Pla­za Kvin­nas lä­sa­re får i var­je num­mer ta del av hans

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.