Mot toppen!
Edurne Pasaban anses vara världens bästa kvinnliga klättrare. Så blev denna baskiska också den första kvinna att bestiga samtliga 14 bergstoppar över 8 000 meter i världen. – Allt handlar om inställning – att aldrig ge upp, säger Edurne.
av olika dignitet. För spanska Prövningar kan vara Edurne Pasaban har de bland annat handlat om att efter månader av förberedelser behöva avbryta nästan framme vid svårtillgängliga toppar som mytomspunna Mount Everest – eftersom vädret är för dåligt.
Vid den höjdmässigt betydligt mer blygsamma Riksgränsen, i de allra nordligaste delarna av Sverige, räcker det med en avåkande lastbil för att vägen mellan Kiruna och Narvik ska vara helt blockerad och avstängd i timmar. Det är just därför jag sitter längst bak i en varm långfärdsbuss – och inte längs en iskall bergvägg – och intervjuar Edurne Pasaban. Hon är på väg till våra arktiska gränstrakter för att prova den senaste utrustningen för extrema väderförhållanden, träffa sin nya svenska sponsor – och tala om sitt långa liv på berget.
För det är ett fascinerande sätt som denna 41-åriga industriingenjör från Tolosa valt att leva på. Långt, långt från förväntningar från föräldrar och vänner. Och allt började med en helt vanlig förälskelse.
– Visst vandrade jag lite i bergen med mina föräldrar när jag var liten. Men jag gick med i den lokala klätterklubben först när jag var 14 år, inte för att jag tyckte det var särskilt kul eller spännande – utan för att jag var kär i en kille som klättrade, säger Edurne Pasaban på sin latinskt laddade engelska och ler stort.
Som 16-åring nådde hon, tillsammans med sin kusin, Mont Blancs nästan 5 000 meter höga topp. Redan ett år senare åkte hon till Anderna för att bestiga sex toppar.
”1998 när vi skulle upp på Himalaya gick det
knappt att kommunicera med omvärlden. I dag kan jag tala med min pappa direkt från toppen av
Mount Everest.”
– Edurne Pasaban
Långsamt började hobbyn växa sig starkare. Men det skulle dröja tills Edurne fyllde 28 innan hon lyckades med vad hon länge drömt om: att bestiga världens högsta berg. 2001 lyfte den semesterlediga ingenjören armarna mot skyn, högst upp på Mount Everest. Vad var det du gillade med bergen?
– Jag kände mig så fri. Jag kommer från en väldigt traditionell baskisk familj, och min bok var liksom redan skriven när jag föddes. Jag blev ingenjör eftersom min pappa var det,liksom hans pappa.Vi hade ett familjeföretag och framtiden var utstakad. Men i bergen upptäckte jag att ingen annan än jag själv kunde kontrollera mitt liv. Det är enormt viktigt för människor att hitta sin passion. Inför en av mina första klättringar mot 8 000 meter skulle jag vara borta i två månader. Jag minns fortfarande vad min pappa sa till mig: ”Du måste bestämma vad du ska göra med resten av ditt liv. Ska du fortsätta klättra eller arbeta här med familjen? För jag kan inte ge dig ledigt två månader varje år.” Jag visste att det skulle bli tufft att leva som professionell klättrare, men jag visste samtidigt att det här var min passion. Så vad hände med företaget?
– Min pappa jobbade ju kvar, liksom min bror. Nu när jag är hemma på söndagsmiddag och hör dem diskutera jobb måste jag säga att det är svårt att nå 8 000 meter höga toppar – men det verkar ännu svårare att arbeta i ett familjeföretag.
Äldsta dottern i familjen hade bestämt sig: att bli den första kvinnan att bestiga de 14 högsta topparna i världen.
– Jag brukar säga att det till 25 procent handlar om kondition, resten sitter här, säger hon och pekar mot sitt huvud.
– Det finns fantastiska klättrare, men under sysslolöst väntande i dåligt väder i 40 dagar på en expedition är det inte lika lätt. Hur gör du?
– Jag vet inte riktigt. Men jag brukar försöka fokusera på hur jag ska ta mig upp till toppen.
Den 17:e maj 2010 nådde Edurne till slut toppen på det lika svåruttalade som otillgängliga Shishapangma i Kina – världens 14:e högsta berg och den sista pusselbiten i hennes mål att nå världens alla tak. Lite överraskande avslöjar hon att det är under de sista fyra, fem evighetslånga metrarna innan toppen som den verkliga kicken infinner sig.
– Det är min bästa stund. När jag nått toppen känner jag ingenting. Men den där sista sträckan händer något inom mig. Det kanske låter löjligt, men jag brukar börja gråta. Psykologer brukar säga att jag är helt normal. Men de har också konstaterat att jag kan vara extremt fokuserad och inte viker en tum från en utstakad väg.
På frågan om det är värt alla dessa förberedelser och umbäranden, svarar hon för första gången fåordigt:
– Livet är så kort och vi behöver göra det vi tycker om. Jag har följt mitt hjärta.
Men det är inte utan umbäranden. På vägen har hon förlorat två tår efter att ha frostskadat dem på väg ned från berget K2 – och valt bort ett tryggt familjeliv.
– Bueno! Skulle jag börja om mitt liv igen kanske jag hade gjort några saker annorlunda. Jag är 41 år, har ingen
pojkvän och inga barn. Det är självklart hårt, men det är ett val man måste göra i livet – inte minst som kvinna från en mycket traditionell baskisk familj. Men vi får se. Min farmor brukar säga att än är det inte försent att skaffa barn!
Ständigt omgiven av män, i ett märkligt och intensivt slags kamratskap, menar hon lite lakoniskt att hennes kärleksliv alltid varit bedrövligt. Kanske är det också en av anledningarna till att hon fortsatte klättra allt hårdare och mer fokuserat?
– Mira (titta på spanska, reds. anm.)! Visst händer det att jag frågar mig själv vad jag egentligen håller på med. Jag klättrar i berg, har ingen familj. Och mitt liv tjänar inte på att jag fortsätter klättra. Men hur laddade du om efter att ha nått dina drömmar?
– Det var så svårt. Jag minns när jag var färdig, det var som att vakna upp: Vad ska jag göra nu? Jag hade lagt ned så mycket tid av mitt liv på att göra samma sak – så fort jag hade nått en topp planerade jag inför nästa ett år senare. Det är inte lätt att hitta något som ger mig lika mycket känslor och energi. Hur använder du din begåvning i vardagen?
– Tydligen inte särskilt bra, haha. Men jag försöker dra nytta av min mentalitet nu när jag startat eget företag: jag fokuserar och vet att jag kan. Jag försöker också lära mig av mina misstag. Efter alla expeditioner har jag märkt att jag kanske är lite för hård mot mig själv i vardagen, eftersom bergen har lärt mig att vara kritisk och helt ärlig mot mig själv. Man kan ju dö däruppe.
Idag klättrar Edurne inte lika mycket. Hon driver företaget Kabi Travels i spanska Pyrenéerna, inriktat på bergsport och äventyr, har en restaurang och ett litet lanthus i bergen, och åker runt som inspiratör på uppdrag av all världens företag.
– Jag är på banker, universitet, läkemedelsbolag och handelshögskolor och talar om ledarskap och hur man förverkligar sina drömmar. Det finns många paralleller mellan att klättra i berg och driva företag. Spanien har ju haft det ganska dåligt under några år, så många undrar hur de kan peppa sina medarbetare.
– Bergsklättring har ändrat sig mycket under senare år. När vi skulle upp på Himalaya 1998 gick det knappt att kommunicera med omvärlden. I dag kan jag tala med min pappa direkt från toppen av Mount Everest. Allt bättre utrustning gör att folk klarar allt svårare bestigningar. Var gränsen går? Jag har faktiskt ingen aning, säger Edurne Pasaban och tittar upp mot stjärnhimlen och ett paradisiskt vackert, närmande norrsken.
D