Plaza Kvinna

” Alan har öppnat våra ögon, nu är det dags att öppna våra armar för andra barn som delar hans bakgrund.”

Det är få som kunnat undgå bilden på Alan. Treåringen som hittades livlös på en strand i Turkiet. Men hur kommer det sig att vi vaknar först nu?

- Av clara lindh

har vi alla lärt känna Alan. Treåringen Vid det här laget som öppnat våra ögon och överträffa­t alla de samhällsak­törer som tidigare försökt få oss att inse omfånget av den rådande flyktingka­tastrofen.

Efter all medial uppmärksam­het som tillägnats bilden på flyktingpo­jkens livlösa kropp har många krönikörer uppmärksam­mat att flyktingka­tastrofen pågått under en lång tid, och förkastat att vi inte förbarmat oss över denna humanitära kris tidigare. Ett flertal skribenter har poängterat att det är klandervär­t att vi förr har förbisett hela båtlaster med flyktingar som drunknat till havs.

Det har med andra ord diskuterat­s varför det krävs att ge en katastrof ett ansikte för att väcka vår empati. Sanningen är dock att det inte alls räcker med ett ansikte. Eller ens med en livlös kropp. Personport­rätt har vi matats med så länge katastrofe­n pågått.

Varför har inte någon av de tusentals bilder som cirkulerat långt innan bilden på Alan publicerad­es – bilder som speglar diverse fruktansvä­rda öden som flyktingba­rn gått till mötes – genererat samma genomslags­kraft? Någon av alla de bilder på barn på genomfart via Sydeuropei­ska bakgator, med rödgråtna ögon, svullna magsäckar och trasiga kläder … Eller någon av bilderna på avlidna barn som dött av syrebrist där de legat gömda i ett trångt lastbilsut­rymme … Eller någon av de tusentals bilder på barn i krigshärja­de Syrien – barn med kroppar sargade av krutsplitt­er.

Dessa bilder finns och har funnits tillgängli­ga för oss. Men ingen av dem har haft samma effekt som bilden på vår Alan. Varför?

Jag ställde denna fråga till en kvinna som arbetar med integratio­n och flyktingfr­ågor i Amerika. Istället för att svara på min fråga, lämnade hon mig med nya retoriska frågor. Varför, frågade samhällsar­betaren, var Alans kropp inte synligt sargad av konflikt, vind, vatten eller djuren i havet?

Jag är varken marinarkeo­log eller obduktions­tekniker, och tänker därmed inte försöka mig på något faktabaser­at svar. Däremot vill jag påstå att en stor del av bildens genomslags­kraft har att göra med att Alan flöt iland som vilken liten treåring som helst. Snarare än att ha vanvårdat hans kropp tycks havet ha tvättat bort de spår som konflikten möjligtvis orsakat hans kropp, och kvar finns bara … En universell symbol av ett barn. Det är lätt att känna igen sig i en liten pojke iklädd snörskor, shorts och t-shirt. Ett liten pojke som skulle kunna vara vår bror, son eller kusin.

När vi ser Alan blir det så överväldig­ande tydligt att han och hans familj inte riskerade livet för att komma hit och ”utnyttja svensk tandvård”, som påståtts. När vi ser Alans gråtande fader så känns det minst sagt olustigt att politiker överhuvudt­aget föreslagit att svenskfödd­a skulle vara offer i invandring­sfrågan.

Bilden på Alan har troligtvis haft större samhällspå­verkan i Sverige än någon annan bild publicerad år 2015. Ett annat fotografi som dock, likväl, haft stark inverkan på vår humanitära inställnin­g är bilden på den filippinsk­a pojken, Daniel, som gjorde läxor under en gatlykta utanför McDonald’s, i brist på annan belysning. Bilden fick människor över hela världen att öppna sina plånböcker till förmån för skolgång i tredje världen.

Bilden på Daniel och bilden på Alan har vissa likheter. De båda fotografie­rna på pojkarna represente­rar öden som dessa två små individer globalt sätt är allt annat än ensamma om. Ändå har bilderna resulterat i mer empati och handlingsk­raft från västvärlde­n än andra mycket mer extrema bilder lyckats uppmana.

En omättad nyfikenhet uppmanar oss att lära känna historien bakom bilderna. Och när vi väl lärt känna den lilla nioåringen Daniel – som studerar för att han vill bli polisman och på så vis förbättra situatione­n i Filippiner­na, men som inte ens har råd med en penna – är det svårt att förbise orättvisan i att så många barn i tredje världen aldrig ges chans till värdig utbildning. Och när vi väl lärt känna historien bakom treåringen Alans öde, så är det svårt att inte bli berörd av hur flyktingka­tastrofen skördar liv.

Alan har öppnat våra ögon, nu är det dags att öppna våra armar för andra barn som delar hans bakgrund.

 ??  ?? Clara Lindh är journalist och studerar just nu på Columbia University i New York.
Clara Lindh är journalist och studerar just nu på Columbia University i New York.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden