” Alan har öpp­nat vå­ra ögon, nu är det dags att öpp­na vå­ra ar­mar för and­ra barn som de­lar hans bak­grund.”

Det är få som kun­nat und­gå bil­den på Alan. Treå­ring­en som hit­ta­des liv­lös på en strand i Tur­ki­et. Men hur kom­mer det sig att vi vak­nar först nu?

Plaza Kvinna - - KRÖNIKA - Av cla­ra lindh

har vi al­la lärt kän­na Alan. Treå­ring­en Vid det här la­get som öpp­nat vå­ra ögon och över­träf­fat al­la de sam­hälls­ak­tö­rer som ti­di­ga­re för­sökt få oss att in­se om­fång­et av den rå­dan­de flyk­ting­ka­ta­stro­fen.

Ef­ter all me­di­al upp­märk­sam­het som tilläg­nats bil­den på flyk­ting­poj­kens liv­lö­sa kropp har många krö­ni­kö­rer upp­märk­sam­mat att flyk­ting­ka­ta­stro­fen på­gått un­der en lång tid, och för­kas­tat att vi in­te för­bar­mat oss över den­na hu­ma­ni­tä­ra kris ti­di­ga­re. Ett fler­tal skri­ben­ter har po­äng­te­rat att det är klan­der­värt att vi förr har för­bi­sett he­la båt­las­ter med flyk­ting­ar som drunk­nat till havs.

Det har med and­ra ord dis­ku­te­rats var­för det krävs att ge en ka­ta­strof ett an­sik­te för att väc­ka vår em­pa­ti. San­ning­en är dock att det in­te alls räc­ker med ett an­sik­te. El­ler ens med en liv­lös kropp. Per­son­por­trätt har vi ma­tats med så länge ka­ta­stro­fen på­gått.

Var­för har in­te nå­gon av de tu­sen­tals bil­der som cir­ku­le­rat långt in­nan bil­den på Alan pub­li­ce­ra­des – bil­der som speg­lar di­ver­se fruk­tans­vär­da öden som flyk­ting­barn gått till mö­tes – ge­ne­re­rat sam­ma ge­nom­slags­kraft? Nå­gon av al­la de bil­der på barn på ge­nom­fart via Sy­deu­ro­pe­is­ka bak­ga­tor, med röd­gråt­na ögon, svull­na mag­säc­kar och tra­si­ga klä­der … El­ler nå­gon av bil­der­na på av­lid­na barn som dött av sy­re­brist där de le­gat göm­da i ett trångt last­bils­ut­rym­me … El­ler nå­gon av de tu­sen­tals bil­der på barn i krigs­här­ja­de Sy­ri­en – barn med krop­par sar­ga­de av krut­split­ter.

Des­sa bil­der finns och har fun­nits till­gäng­li­ga för oss. Men ing­en av dem har haft sam­ma ef­fekt som bil­den på vår Alan. Var­för?

Jag ställ­de den­na frå­ga till en kvin­na som ar­be­tar med in­teg­ra­tion och flyk­ting­frå­gor i Ame­ri­ka. Istäl­let för att sva­ra på min frå­ga, läm­na­de hon mig med nya re­to­ris­ka frå­gor. Var­för, frå­ga­de sam­hälls­ar­be­ta­ren, var Alans kropp in­te syn­ligt sar­gad av kon­flikt, vind, vat­ten el­ler dju­ren i ha­vet?

Jag är var­ken ma­rinar­ke­o­log el­ler ob­duk­tions­tek­ni­ker, och tän­ker där­med in­te för­sö­ka mig på nå­got fak­ta­ba­se­rat svar. Där­e­mot vill jag på­stå att en stor del av bil­dens ge­nom­slags­kraft har att gö­ra med att Alan flöt iland som vil­ken li­ten treå­ring som helst. Sna­ra­re än att ha van­vår­dat hans kropp tycks ha­vet ha tvät­tat bort de spår som kon­flik­ten möj­ligt­vis or­sa­kat hans kropp, och kvar finns ba­ra … En uni­ver­sell sym­bol av ett barn. Det är lätt att kän­na igen sig i en li­ten poj­ke iklädd snör­skor, shorts och t-shirt. Ett li­ten poj­ke som skul­le kun­na va­ra vår bror, son el­ler ku­sin.

När vi ser Alan blir det så över­väl­di­gan­de tyd­ligt att han och hans fa­milj in­te ris­ke­ra­de li­vet för att kom­ma hit och ”ut­nytt­ja svensk tand­vård”, som på­ståtts. När vi ser Alans grå­tan­de fa­der så känns det minst sagt olus­tigt att po­li­ti­ker över­hu­vud­ta­get fö­re­sla­git att svensk­föd­da skul­le va­ra of­fer i in­vand­rings­frå­gan.

Bil­den på Alan har tro­ligt­vis haft stör­re sam­hällspå­ver­kan i Sve­ri­ge än nå­gon an­nan bild pub­li­ce­rad år 2015. Ett an­nat fo­to­gra­fi som dock, lik­väl, haft stark in­ver­kan på vår hu­ma­ni­tä­ra in­ställ­ning är bil­den på den fi­lip­pins­ka poj­ken, Daniel, som gjor­de läx­or un­der en gat­lyk­ta ut­an­för McDo­nald’s, i brist på an­nan be­lys­ning. Bil­den fick män­ni­skor över he­la värl­den att öpp­na si­na plån­böc­ker till för­mån för skol­gång i tred­je värl­den.

Bil­den på Daniel och bil­den på Alan har vis­sa lik­he­ter. De bå­da fo­to­gra­fi­er­na på poj­kar­na re­pre­sen­te­rar öden som des­sa två små in­di­vi­der glo­balt sätt är allt an­nat än en­sam­ma om. Än­då har bil­der­na re­sul­te­rat i mer em­pa­ti och hand­lings­kraft från väst­värl­den än and­ra myc­ket mer ex­tre­ma bil­der lyc­kats upp­ma­na.

En omät­tad ny­fi­ken­het upp­ma­nar oss att lä­ra kän­na histo­ri­en bakom bil­der­na. Och när vi väl lärt kän­na den lil­la ni­o­å­ring­en Daniel – som stu­de­rar för att han vill bli po­lis­man och på så vis för­bätt­ra si­tu­a­tio­nen i Filip­pi­ner­na, men som in­te ens har råd med en pen­na – är det svårt att för­bi­se orätt­vi­san i att så många barn i tred­je värl­den ald­rig ges chans till vär­dig ut­bild­ning. Och när vi väl lärt kän­na histo­ri­en bakom treå­ring­en Alans öde, så är det svårt att in­te bli be­rörd av hur flyk­ting­ka­ta­stro­fen skör­dar liv.

Alan har öpp­nat vå­ra ögon, nu är det dags att öpp­na vå­ra ar­mar för and­ra barn som de­lar hans bak­grund.

Cla­ra Lindh är jour­na­list och stu­de­rar just nu på Co­lum­bia Uni­ver­si­ty i New York.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.