” Alan har öppnat våra ögon, nu är det dags att öppna våra armar för andra barn som delar hans bakgrund.”
Det är få som kunnat undgå bilden på Alan. Treåringen som hittades livlös på en strand i Turkiet. Men hur kommer det sig att vi vaknar först nu?
har vi alla lärt känna Alan. Treåringen Vid det här laget som öppnat våra ögon och överträffat alla de samhällsaktörer som tidigare försökt få oss att inse omfånget av den rådande flyktingkatastrofen.
Efter all medial uppmärksamhet som tillägnats bilden på flyktingpojkens livlösa kropp har många krönikörer uppmärksammat att flyktingkatastrofen pågått under en lång tid, och förkastat att vi inte förbarmat oss över denna humanitära kris tidigare. Ett flertal skribenter har poängterat att det är klandervärt att vi förr har förbisett hela båtlaster med flyktingar som drunknat till havs.
Det har med andra ord diskuterats varför det krävs att ge en katastrof ett ansikte för att väcka vår empati. Sanningen är dock att det inte alls räcker med ett ansikte. Eller ens med en livlös kropp. Personporträtt har vi matats med så länge katastrofen pågått.
Varför har inte någon av de tusentals bilder som cirkulerat långt innan bilden på Alan publicerades – bilder som speglar diverse fruktansvärda öden som flyktingbarn gått till mötes – genererat samma genomslagskraft? Någon av alla de bilder på barn på genomfart via Sydeuropeiska bakgator, med rödgråtna ögon, svullna magsäckar och trasiga kläder … Eller någon av bilderna på avlidna barn som dött av syrebrist där de legat gömda i ett trångt lastbilsutrymme … Eller någon av de tusentals bilder på barn i krigshärjade Syrien – barn med kroppar sargade av krutsplitter.
Dessa bilder finns och har funnits tillgängliga för oss. Men ingen av dem har haft samma effekt som bilden på vår Alan. Varför?
Jag ställde denna fråga till en kvinna som arbetar med integration och flyktingfrågor i Amerika. Istället för att svara på min fråga, lämnade hon mig med nya retoriska frågor. Varför, frågade samhällsarbetaren, var Alans kropp inte synligt sargad av konflikt, vind, vatten eller djuren i havet?
Jag är varken marinarkeolog eller obduktionstekniker, och tänker därmed inte försöka mig på något faktabaserat svar. Däremot vill jag påstå att en stor del av bildens genomslagskraft har att göra med att Alan flöt iland som vilken liten treåring som helst. Snarare än att ha vanvårdat hans kropp tycks havet ha tvättat bort de spår som konflikten möjligtvis orsakat hans kropp, och kvar finns bara … En universell symbol av ett barn. Det är lätt att känna igen sig i en liten pojke iklädd snörskor, shorts och t-shirt. Ett liten pojke som skulle kunna vara vår bror, son eller kusin.
När vi ser Alan blir det så överväldigande tydligt att han och hans familj inte riskerade livet för att komma hit och ”utnyttja svensk tandvård”, som påståtts. När vi ser Alans gråtande fader så känns det minst sagt olustigt att politiker överhuvudtaget föreslagit att svenskfödda skulle vara offer i invandringsfrågan.
Bilden på Alan har troligtvis haft större samhällspåverkan i Sverige än någon annan bild publicerad år 2015. Ett annat fotografi som dock, likväl, haft stark inverkan på vår humanitära inställning är bilden på den filippinska pojken, Daniel, som gjorde läxor under en gatlykta utanför McDonald’s, i brist på annan belysning. Bilden fick människor över hela världen att öppna sina plånböcker till förmån för skolgång i tredje världen.
Bilden på Daniel och bilden på Alan har vissa likheter. De båda fotografierna på pojkarna representerar öden som dessa två små individer globalt sätt är allt annat än ensamma om. Ändå har bilderna resulterat i mer empati och handlingskraft från västvärlden än andra mycket mer extrema bilder lyckats uppmana.
En omättad nyfikenhet uppmanar oss att lära känna historien bakom bilderna. Och när vi väl lärt känna den lilla nioåringen Daniel – som studerar för att han vill bli polisman och på så vis förbättra situationen i Filippinerna, men som inte ens har råd med en penna – är det svårt att förbise orättvisan i att så många barn i tredje världen aldrig ges chans till värdig utbildning. Och när vi väl lärt känna historien bakom treåringen Alans öde, så är det svårt att inte bli berörd av hur flyktingkatastrofen skördar liv.
Alan har öppnat våra ögon, nu är det dags att öppna våra armar för andra barn som delar hans bakgrund.