Lig­ga med Andreas?

Plaza Kvinna - - MODE -

väl­digt god vän som ock­så het­te Andreas. Jag ha­de en gång en Han kom från Gö­te­borg och vi gick i sam­ma klass på en folk­hög­sko­la ut­an­för Mal­mö. Andreas och jag åk­te till Ir­land till­sam­mans, luf­fa­de runt ett par vec­kor i Dublin, Wa­ter­ford, Kil­lar­ney och Gal­way. Året var 1998 och U2 var fort­fa­ran­de störst, bäst och vack­rast. Ut­an­för The Kit­chen fick vi en prat­stund med de­ras trum­mis. Det var fint. Ef­ter det sa Andreas att han li­ka gär­na kun­de ta li­vet av sig. Han var lik­som nöjd. Det var ett skämt. Allt­så att han vil­le ta li­vet av sig. Vi skäm­ta­de of­ta om så­dant, Andreas och jag. Vi viss­te ex­akt var vi ha­de varand­ra. Trod­de vi.

An­led­ning­en till att Andreas och jag in­te ses idag är väl­digt olyck­lig. Det var in­te me­ning­en att det skul­le bli så här. Jag tror ing­en av oss kun­de för­ut­se att nå­got så li­tet och till sy­nes obe­tyd­ligt skul­le kom­ma emel­lan oss. Or­da­grant. Men så blev det.

Det var i bör­jan på ju­ni, de sista da­gar­na in­nan som­mar­lo­vet, och vi låg på gräs­mat­tan vid folk­hög­sko­lan un­der det sto­ra kas­tan­je­trä­det. Andreas taxi skul­le kom­ma och kö­ra ho­nom till tå­get när som helst. Vi drack de sista folk­ö­len som stått på rum­met se­dan i ju­las och pra­ta­de om Roskil­de och tje­jer. Vi skul­le dit bå­da två men med oli­ka vän­ner. Och det var när Andreas för­svann iväg för att se om tax­in ha­de kom­mit som jag kän­de att jag låg på nå­got hårt. Jag trod­de först att det var ro­ten från det sto­ra kas­tan­je­trä­det, men det var nå­got an­nat. Jag ha­de helt en­kelt stånd. Det är egent­li­gen ing­et kons­tigt ut­an till och med högst na­tur­ligt när man är 21 år, lig­ger på mage och pra­tar om trev­li­ga sa­ker. Men just då kän­des det li­te onö­digt på nå­got sätt.

Andreas kom spring­an­des och sa att nu var det dags, tax­in ha­de kom­mit. Ett kram­ka­las bör­ja­de mel­lan al­la klass­kom­pi­sar och ef­tersom vi var typ bäs­ti­sar så skul­le vi kra­mas sist. Det är lik­som så man gör.

Jag för­sök­te lig­ga ner så länge som möj­ligt men till slut ver­ka­de det nog rätt få­nigt. Fak­tum är att det är täm­li­gen kom­pli­ce­rat att av­gö­ra huruvi­da ett stånd har lagt sig ut­an att fy­siskt kän­na ef­ter. Lig­ger man kvar så är man i al­la fall på den säk­ra si­dan. ”Ja­ha”, sa Andreas. ”Ja­ja”, sa jag. ”Skall du lig­ga där länge till el­ler”, frå­ga­de Andreas. ”Nä, in­te alls”, sa jag och res­te mig sak­ta upp på al­la sätt. Allt­så verk­li­gen. Andreas tog plöts­ligt tag i mig och drog mig tätt in­till och ha­de jag ba­ra fått en halv se­kund till på mig så är jag än idag över­ty­gad om att jag ha­de hun­nit rät­ta till vis­sa de­tal­jer. Andreas kra­ma­de hårt och vis­ka­de: ”Hör av dig”, in­nan han plöts­ligt tog ett steg tillbaka och be­grun­da­de det som fö­re­föll buk­ta ut från min byxa. Och det gjor­de det jäv­lar i mig. Jag ha­de da­gen till ära iklätt mig ett par sladd­ri­ga box­ers­horts och tun­na lin­ne­byx­or. Det vo­re verk­li­gen egen­dom­ligt om de in­te bor­ta från ex­pe­di­tions­hu­set på and­ra si­dan går­den kun­de se min ut­bukt­ning.

Jag kom­mer ald­rig att glöm­ma Andreas blick. Vi såg på varand­ra och det var lik­som in­te alls li­ka fint som det en gång va­rit. Vi bru­ka­de se på varand­ra i sam­för­stånd när vi lyss­na­de på en bra ski­va el­ler såg en snygg tjej på stan. Men ald­rig så här. Ald­rig så fult. Ald­rig så… Smut­sigt.

Jag stop­pa­de snabbt ner han­den i fic­kan och rät­ta­de till obe­ha­get men det var för sent. Andreas tog yt­ter­li­ga­re ett steg tillbaka och såg på mig. Jag fick in­te fram ett ord. Han gjor­de ett choc­kar­tat för­sök att vin­ka ad­jö till de and­ra in­nan han vän­de sig om och för­svann ur mitt liv för all­tid.

Till en bör­jan tänk­te jag att jag skul­le kom­ma på nå­got bra att sä­ga, el­ler kanske in­te näm­na det alls när jag ring­de. Men han flyt­ta­de till Dublin ett par vec­kor se­na­re och ef­tersom det här var in­nan mo­bil­te­le­fo­ner­nas in­tåg kun­de jag in­te rik­tigt vän­ja mig vid tan­ken att ta upp det per mail.”Kä­ra Andreas. Du minns kanske den där gro­tes­ka bu­lan du kän­de sist vi träf­fa­des …” Nä.

Det har nu gått näs­tan tju­go år se­dan ut­bukt­ning­en på gräs­mat­tan. Jag tän­ker fort­fa­ran­de att om jag träf­far ho­nom på ga­tan så skul­le jag sä­ga som det var; att jag ald­rig, in­te en en­das­te gång, un­der vårt fi­na år till­sam­mans ens ha­de en tan­ke på att lig­ga med ho­nom. Allt­så re­al­ly. Jag tror han skul­le för­stå att det in­te hand­la­de om det.

Men det är klart, om jag var tvung­en att lig­ga med nå­gon av kil­lar­na i den klas­sen så skul­le jag helt klart ha le­gat med Andreas. Det be­ror väl sna­ra­re på att man gär­na vill lig­ga med nå­gon som man de­lar in­tres­sen med och så. Vi skul­le kun­na snac­ka fot­boll och lyss­na på U2 och… Äsch. Det där kanske jag bor­de hål­la för mig själv. Det kan vi ju ta li­te se­na­re, ef­ter att ha träf­fats ett par gång­er.

”An­led­ning­en till att Andreas och jag in­te ses idag är väl­digt olyck­lig.”

[[email protected]­za­kvin­na.com] Andreas Ja­kobs­son bor i Pa­ris och skri­ver en krönika för Pla­za Kvin­na i var­je num­mer. Han är ak­tu­ell med sin de­but­bok

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.