Ligga med Andreas?
väldigt god vän som också hette Andreas. Jag hade en gång en Han kom från Göteborg och vi gick i samma klass på en folkhögskola utanför Malmö. Andreas och jag åkte till Irland tillsammans, luffade runt ett par veckor i Dublin, Waterford, Killarney och Galway. Året var 1998 och U2 var fortfarande störst, bäst och vackrast. Utanför The Kitchen fick vi en pratstund med deras trummis. Det var fint. Efter det sa Andreas att han lika gärna kunde ta livet av sig. Han var liksom nöjd. Det var ett skämt. Alltså att han ville ta livet av sig. Vi skämtade ofta om sådant, Andreas och jag. Vi visste exakt var vi hade varandra. Trodde vi.
Anledningen till att Andreas och jag inte ses idag är väldigt olycklig. Det var inte meningen att det skulle bli så här. Jag tror ingen av oss kunde förutse att något så litet och till synes obetydligt skulle komma emellan oss. Ordagrant. Men så blev det.
Det var i början på juni, de sista dagarna innan sommarlovet, och vi låg på gräsmattan vid folkhögskolan under det stora kastanjeträdet. Andreas taxi skulle komma och köra honom till tåget när som helst. Vi drack de sista folkölen som stått på rummet sedan i julas och pratade om Roskilde och tjejer. Vi skulle dit båda två men med olika vänner. Och det var när Andreas försvann iväg för att se om taxin hade kommit som jag kände att jag låg på något hårt. Jag trodde först att det var roten från det stora kastanjeträdet, men det var något annat. Jag hade helt enkelt stånd. Det är egentligen inget konstigt utan till och med högst naturligt när man är 21 år, ligger på mage och pratar om trevliga saker. Men just då kändes det lite onödigt på något sätt.
Andreas kom springandes och sa att nu var det dags, taxin hade kommit. Ett kramkalas började mellan alla klasskompisar och eftersom vi var typ bästisar så skulle vi kramas sist. Det är liksom så man gör.
Jag försökte ligga ner så länge som möjligt men till slut verkade det nog rätt fånigt. Faktum är att det är tämligen komplicerat att avgöra huruvida ett stånd har lagt sig utan att fysiskt känna efter. Ligger man kvar så är man i alla fall på den säkra sidan. ”Jaha”, sa Andreas. ”Jaja”, sa jag. ”Skall du ligga där länge till eller”, frågade Andreas. ”Nä, inte alls”, sa jag och reste mig sakta upp på alla sätt. Alltså verkligen. Andreas tog plötsligt tag i mig och drog mig tätt intill och hade jag bara fått en halv sekund till på mig så är jag än idag övertygad om att jag hade hunnit rätta till vissa detaljer. Andreas kramade hårt och viskade: ”Hör av dig”, innan han plötsligt tog ett steg tillbaka och begrundade det som föreföll bukta ut från min byxa. Och det gjorde det jävlar i mig. Jag hade dagen till ära iklätt mig ett par sladdriga boxershorts och tunna linnebyxor. Det vore verkligen egendomligt om de inte borta från expeditionshuset på andra sidan gården kunde se min utbuktning.
Jag kommer aldrig att glömma Andreas blick. Vi såg på varandra och det var liksom inte alls lika fint som det en gång varit. Vi brukade se på varandra i samförstånd när vi lyssnade på en bra skiva eller såg en snygg tjej på stan. Men aldrig så här. Aldrig så fult. Aldrig så… Smutsigt.
Jag stoppade snabbt ner handen i fickan och rättade till obehaget men det var för sent. Andreas tog ytterligare ett steg tillbaka och såg på mig. Jag fick inte fram ett ord. Han gjorde ett chockartat försök att vinka adjö till de andra innan han vände sig om och försvann ur mitt liv för alltid.
Till en början tänkte jag att jag skulle komma på något bra att säga, eller kanske inte nämna det alls när jag ringde. Men han flyttade till Dublin ett par veckor senare och eftersom det här var innan mobiltelefonernas intåg kunde jag inte riktigt vänja mig vid tanken att ta upp det per mail.”Kära Andreas. Du minns kanske den där groteska bulan du kände sist vi träffades …” Nä.
Det har nu gått nästan tjugo år sedan utbuktningen på gräsmattan. Jag tänker fortfarande att om jag träffar honom på gatan så skulle jag säga som det var; att jag aldrig, inte en endaste gång, under vårt fina år tillsammans ens hade en tanke på att ligga med honom. Alltså really. Jag tror han skulle förstå att det inte handlade om det.
Men det är klart, om jag var tvungen att ligga med någon av killarna i den klassen så skulle jag helt klart ha legat med Andreas. Det beror väl snarare på att man gärna vill ligga med någon som man delar intressen med och så. Vi skulle kunna snacka fotboll och lyssna på U2 och… Äsch. Det där kanske jag borde hålla för mig själv. Det kan vi ju ta lite senare, efter att ha träffats ett par gånger.
”Anledningen till att Andreas och jag inte ses idag är väldigt olycklig.”