Elect­ra Hall­man om sitt en­ga­ge­mang

Skå­de­spe­la­ren Elect­ra Hall­man har på kort tid gjort ra­ket­kar­riär i Te­a­ters­ve­ri­ge. Med si­na ge­stalt­ning­ar ser hon till att ifrå­ga­sät­ta bå­de nor­mer och det rå­dan­de sam­hälls­kli­ma­tet.

Plaza Kvinna - - INNEHÁLL - text Jon­na Dagli­den Hunt foto Christop­her hunt sty­ling Jennifer Winston

Elect­ra Hall­man står re­dan på sce­nen när publi­ken bör­jar ström­ma in på Dra­ma­tens sto­ra scen i slu­tet av no­vem­ber. Hon är klädd i en stor, pom­pös klän­ning och står fo­ku­se­rad, vänd bort från ha­vet av män­ni­skor. Snart ska lju­set däm­pas och Elect­ra ta ton som Hed­da Gab­ler, en fru­stre­rad kvin­na in­stängd i pat­ri­ar­ka­la struk­tu­rer som tol­kats av många re­gis­sö­rer se­dan pjä­sen med sam­ma namn skrevs av nors­ka Henrik Ib­sen 1890. I re­gis­sö­ren An­na Pet­ters­sons nytän­kan­de tolk­ning spe­lar Elect­ra mot en gi­gan­tisk skärm där en film med and­ra ka­rak­tä­rer loo­pas och blir som mot­spe­la­re.

Det här är Elect­ras förs­ta hu­vud­roll se­dan hon gick ut Te­a­ter­hög­sko­lan i Mal­mö 2015 – en roll som in­ne­bu­rit ett stort ge­nom­brott för den blott 22-åri­ga skå­de­spe­la­ren. När hon fick frå­gan av re­gis­sö­ren (ef­ter att Elect­ra frå­gat om en fi­ka …) ha­de Elect­ra ald­rig sett en Ib­sen-pjäs. Nu har hon spe­lat för ut­sål­da hus och flyt­tats från en li­te mind­re scen på Dra­ma­ten, Le­jon­ku­lan, till en av Sve­ri­ges mest pre­stige­ful­la: Sto­ra sce­nen på Dra­ma­ten.

– Jag blev tag­gad på An­nas kon­cept kring fö­re­ställ­ning­en och såg det he­la som en gi­gan­tisk ut­ma­ning, vil­ket det ock­så har va­rit. Fö­re­ställ­ning­en krä­ver enormt hög kon­cent­ra­tion, i och med att den är så tek­niskt avan­ce­rad. Det går in­te att spe­la den till 80 pro­cent, det är allt el­ler ing­et, vil­ket jag upp­skat­tar när jag job­bar, sä­ger hon.

Elect­ra Hall­man ham­na­de in­om te­a­tern av en slump. Först var det en fri­tids­ak­ti­vi­tet som barn, och när hon val­de att gå te­a­ter­gym­na­si­um in­såg hon att det ju fak­tiskt kanske skul­le gå att för­sör­ja sig på skå­de­spe­le­ri.

– Jag ha­de lä­ra­re där som be­rät­ta­de om scen­sko­lor­na. Då be­stäm­de jag mig för att sö­ka, och så gick det vägen. Det är in­te nedärvt alls med and­ra ord, ut­an nå­got jag hit­ta­de själv, sä­ger Elect­ra som ock­så har ett stort po­li­tiskt en­ga­ge­mang som hon gär­na tar med sig in på te­a­tern.

– När vi le­ver i en så pass ond­ske­full tid mås­te man som med­män­ni­ska ta sitt an­svar för att änd­ra på det. Man kan kal­la det för po­li­tiskt en­ga­ge­mang, men jag skul­le helst se att vil­jan att ha en jäm­lik värld kun­de ses som ett ne­ut­rallä­ge sna­ra­re än nå­got ra­di­kalt. Finns det nå­got du skul­le vil­ja för­änd­ra med bran­schen?

– Myc­ket. Men främst att bred­da sy­nen på vad vi kan gö­ra på sce­nen. Vil­ka be­rät­tel­ser och krop­par som får ta plats och vad vi kan åstad­kom­ma med hjälp av scen­konst. En modigare bransch skul­le jag vil­ja ha. Många i publi­ken läng­tar ef­ter nya bilder och många som in­te är i publi­ken läng­tar ef­ter att bli in­bjud­na. Finns det nå­gon frå­ga du brin­ner ex­tra för just nu?

– Asyl­rät­ten. Det är en stor skam att svens­ka po­li­ti­ker har så li­te so­li­da­ri­tet att de stäng­er vå­ra grän­ser, splitt­rar fa­mil­jer och har nor­ma­li­se­rat ett fa­scis­tiskt sam­hälls­kli­mat. In­ter­na­tio­nell so­li­da­ri­tet för fan. Vad skul­le du sä­ga är din styr­ka som skå­de­spe­la­re?

– Jag vill tro att jag har en vass ana­lys som på sce­nen över­går i en skarp och ex­akt fy­sisk ge­stalt­ning. Jag tän­ker att jag har ett stort fy­siskt fo­kus som skå­de­spe­la­re, nå­got jag själv upp­skat­tar när jag ser and­ra skå­de­spe­la­re ar­be­ta. Jag gil­lar när krop­pen får be­rät­ta det som ord kanske in­te all­tid kan ut­tryc­ka. Jag tän­ker att det är det som är unikt för vår yr­kes­ka­te­go­ri – att det fak­tiskt hand­lar om att sät­ta en fy­si­ka­li­tet till det skriv­na or­det. Vad har du för dröm­mar med ditt yr­ke?

– Jag dröm­mer om att ska­pa tillå­tan­de och in­klu­de­ran­de rum för så många som möj­ligt. Att ska­pa en plats och ett fo­rum där per­spek­tiv som gär­na glöms bort el­ler neg­li­ge­ras får ta plats. Kul­tu­ren och kons­ten är bland det vik­ti­gas­te vi har i sam­häl­let och en po­li­tisk platt­form som har möj­lig­het att ska­pa and­ra vägar till mö­ten än ge­nom dis­kus­sion kring sak­po­li­tis­ka me­nings­skilj­ak­tig­he­ter. Att via oli­ka histo­ri­er ut­ma­na sam­hälls­ord­ning­ar och makthavare, som ett av fle­ra steg i rikt­ning­en mot ett mind­re seg­re­ge­rat och hi­e­rar­kiskt sam­häl­le. Jag vill ock­så vin­na en Oscar för bäs­ta hu­vud­roll.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.