"Detär egentligen kalabalik innan direktsändningen startar"
Sanna Nielsen har lyckats knipa de allra mest prestigefyllda uppdragen i tv-branschen. Inför premiären av Allsång på Skansen berättar hon om glädjen, nervositeten och kalabaliken bakom scenen men även om näthatet och påhoppen som följt henne genom livet.
Med de allra tyngsta tv-uppdragen på sitt CV och ett ständigt leende på läpparna har Sanna Nielsen blivit Sveriges kanske mest folkkära programledare. Hon har lett Melodifestivalen, varit julvärd och gör nu sin andra säsong som programledare för Allsång på Skansen. Men med sådana uppdrag, som sträcker sig långt in i den svenska folksjälen, kommer även granskning och kritik. Sanna säger själv att hon i grunden är en glad människa men att hon blir arg och ledsen emellanåt. Ända sedan hon slog igenom som 11-åring har hon fått ta emot kränkningar och påhopp, först hemma i byn Bromölla i Skåne och sedan på sociala medier.
– Jag har en enorm respekt för uppdragen och kan absolut bli nervös bara över att tänka på dem, men jag drivs också av att vilja lära mig saker, utmana mig själv och se vem jag blir i sådana här sammanhang, så jag tycker att det är kul till 100 %. Jag är också en sådan person som gillar när det är direktsändning och allt kan hända. Men jag kommer ihåg när jag fick uppdraget att leda Melodifestivalen året efter att jag vunnit. Jag ringer till lillebror Thimmy och berättar nyheten varpå han utbrister lite nervöst – Men ska du verkligen göra detta nu när du är omtyckt? Han vet att de här programmen är så djupt rotade i folksjälen och att man har många åsikter kring programmen så han ville såklart inte att jag skulle må dåligt. Fint ändå! Hur gick det till när du fick förfrågan att leda Allsång på Skansen?
– När jag fick samtalet och SVT ställde frågan så var det nog tusen frågor från mig samtidigt. – Är ni säkra på det här? – Varför jag? – Ni vet att jag har bara lett ett program innan? – Har ni verkligen tänkt igenom det här? Samtidigt blev jag otroligt stolt och lycklig över att de hade tänkt på mig. Jag älskar verkligen programmet och stormtrivs när jag får komma ut på scenen och möta den publiken. Var det en självklarhet att tacka ja?
– Egentligen så var det en självklarhet att tacka ja, men jag brukar fungera så att jag tackar för frågan och sen vill jag gå igenom det i lugn och ro, prata med management, familj och inte rusa in i något. Men jag får också akta mig för att vänta för länge för då blir jag oftast rädd och tackar nej. Jag funderade i en vecka ungefär, sedan sa jag ja. Jag visste från början att det här var svårt att tacka nej till och dessutom firade jag 20 år som artist så jag tyckte att det var jättekul att få fira på det sättet. Hur tror du att andra ser på dig i rollen som programledare för Allsång på Skansen?
– Jag vet inte, men jag hoppas att de ser att jag har roligt och att jag är intresserad av våra gäster och att publiken också är i fokus. Det är så viktigt för mig att vi känner att vi gör det här tillsammans; alla som jobbar med programmet, gästerna och hela publiken. Det är gemenskapen som är viktigast. Det är vad Allsång är för mig. Brukar du vara nervös innan du går upp på scenen?
– Absolut! Oh ja! Men det är alltid bra att vara lite nervös. Man är lite extra på tårna tror jag. Jag går igenom min första prata om och om igen och vill gärna vara lite för mig själv. Fast det går inte eftersom alla ska prata med mig: producenten, manusredaktören, ljudbussen och studiomannen. Det är egentligen kalabalik innan direktsändningen startar och jag har verkligen fått lära mig att behålla lugnet minuterna innan en sändning. När jag väl kommer ut på scenen blir jag mer trygg. Då känns det på något sätt lugnare. När trivs du extra bra på jobbet?
– Precis när jag kommer ut på scenen och ska möta publiken med Stockholm i mitt hjärta, eller som när jag var julvärd – precis innan kameran slår på strax innan klockan 15. Man har byggt upp sådan stor förväntan och vet att snart exploderar alla känslor. Det är så mäktigt och jag nyper mig själv i armen för att förstå att jag får vara en del av de här programmen. Sedan trivs jag oerhört bra när det är snabba puckar. När jag exempelvis har intervjuat en artist och går av scenen så har jag ungefär tre minuter på mig att gå vidare till nästa del i programmet. Vad ska jag säga? Hur lång är den delen? Och vart ska jag gå i alla allsånger? Jag trivs med att det händer här och nu. Du fick utstå en hel del näthat i samband med att du var julvärd. Hur påverkade det dig?
– Det påverkade mig absolut. Jag trodde inte att det skulle göra det, men jag hade precis skrivit låten Inte ok och i och med det och påhoppen så slungades jag tillbaka till högstadietiden i skolan, och än en gång fick jag känslan av att jag inte duger. Jag satte ned foten för den 11-åriga tjejen inom mig, men också för alla barn och unga som jag vet går in på mina sociala medier, som utsätts för mobbning och kränkningar varje dag. Jag ville inte att de skulle känna att jag accepterar det beteendet på mina sociala medier. Hur gick du vidare från det?
– Det jag tog med mig var all den kärlek som uppstod. Människor säger ifrån när det inte är okej och det var så fint att se. Det behövs mer av det och mer respekt för varandra. Möter vi varandra med hänsyn och respekt så blir det lite lättare för oss alla. Och egentligen är det ju inte så svårt att göra det, tänker jag.