"alla i en familj påverkas"

Inka Rodriguez var bara fem år gammal när hennes pappa begick självmord. Som nioåring stod hon i fönstret och ville hoppa, precis som han gjort. Vid 14 års ålder utsattes hon för en våldtäkt. Som 20-åring drabbades hon av en gruppvåldtäkt. Det har krävts många år av terapi och stöd – men nu har hon hittat tillbaka till livet.

som Inka Rodriguez har trots alla de mörka stunder upplevt i livet kan hon se ljust på framtiden. Hon har valt att dela med sig av sina erfarenheter för att kunna hjälpa andra som är i en liknande situation.

– Det blir bättre! Det finns hopp! Det var därför jag skrev boken; för att berätta för unga kvinnor att det faktiskt finns ett slut på lidandet, säger hon.

Hon är lugn, men också färgstark, har stora tatueringar och lätt till skratt. Vi träffas i ett Stockholm som hon långsamt återtagit, efter att ha åkt färdtjänst i elva år, på grund av panikångest och IBS.

– När jag blev utsatt för gruppvåldtäkten av tre helt okända killar våren 2002 hade jag redan haft kontakt med psykiatrin och skolhälsovården sedan jag var fem år. Jag har inte alltid haft trygga vuxna personer i mitt liv. Min pappa var tung missbrukare. Han begick självmord genom att hoppa från en balkong, mitt framför min farmor. Jag var fem år då, och hade inte träffat honom på ett år. Han lämnade inget avskedsbrev efter sig. Det är så mörkt ...

Boken Som en jävla käftsmäll kom till som en reaktion på det Inka såg andra unga tjejer gå igenom. Den är ett brev uppdelat i olika kapitel, tillägnat

hennes bortgångna älskade farmor i Finland.

– När pappa dog slutade jag prata. Sen hände det destruktiva saker slag i slag, som mobbning, och att jag började dricka ganska hårt som 15-åring, förklarar hon.

Våldtäkten som 14-åring lyckades hon på något vis sopa under mattan. Istället vände hon ilskan inåt.

För femton år sedan gick Inka som 20-åring på krogen tillsammans med en väninna. När de skildes åt var Inka full och började leta efter en taxi i centrala Stockholm. Dagen efter vaknar hon i en okänd lägenhet bland flera okända killar, som senare hävdade att de träffat Inka utanför krogen och att hon följt med frivilligt. – Jag kände mig underlig, som om jag blivit drogad, minns Inka. Att få igenom ett drogtest dagen efter en våldtäkt visade sig vara krångligt. Med hjälp av en väninna och sin mamma, via några turer mellan Maria Ungdomsmottagning och Maria Vuxenmottagning, kom svaret. Men då hade redan ett dygn förflutit.

– Nej, man hittade inga droger. Men det märkliga var att ingen frågade varför jag ville göra ett drogtest!, säger hon.

I boken beskriver Inka de mångåriga turerna mellan polisen, Södersjukhuset, psykiatrin och övriga vården. Att som våldtagen sköta ett arbete, gå i skola, ta hand om det rent praktiska med förhör, undersökningar och genomföra en vardag, tog ut sin rätt till slut.

"Journal anteckning 040305- Pat beskriver uttalade sömnsvårigheter. Berätta ratt hon sitter uppe länge på kvällarna, ha rångest inför att lägga sig. Har uttalade suicidtankar, är rädd för att hon ska skära sig. Vågar inte skära upp bröd, t.ex. Pojkvännen kom på henne härom natten med att ha en skalpell, som han nu har slängt bort. Pat uppger att hon anser att pojkvännen och hennes mamma får det bättre om hon inte finns. Känner sig vara en belastning för dem."

Pojkvännen, som fanns med från början som en nära vän, heter Rickard. På sensommaren efter våldtäkten utvecklades relationen till en annan nivå. De blev ett par. Men även han drabbades av Inkas panikångest och depressioner. – Alla i en familj påverkas, sammanfattar Inka. I maj 2007 gifte sig paret under ett körsbärsträd. "Det var en ny start på mitt friska liv", skriver Inka i boken. Därefter började en ljusare tid i hennes liv.

–Tunnelbanestationen Stadion varet t ångesthål i 12 år. Det var där jag hamnade efter gruppvåldtäkten, då jag inte visste var jag var. Den platsen utlöste panikångest hos mig. Till slut tog jag med min bror, åkte dit, fotade och lade ut på Instagram. Ingen ska få ta min stad ifrån mig, skrev jag.

Inka skrattar.

– Idag är jag glad. Jag gillar att gå till jobbet. Jag jobbar 80 % inom psykiatrin. Men jag har ju en lång lucka i mitt CV på grund av alla år av sjukskrivningar. Faktum är att jag har dragit IBS-kortet några gånger då arbetsgivare har frågat. Det har varit ganska jobbigt att sitta vid anställningsintervjuer och snabbt försöka komma på en vettig förklaring till mina långa sjukskrivningsperioder.

Idag ser hennes liv annorlunda ut. Dygnen av piller, sömn och panikångest har bytts mot fredagsmys, jobb och umgänge med släkt och vänner. Nu vågar hon gå ut och möta Rickard efter jobbet för att ta en bit mat på någon trevlig restaurang i Stockholm.

– Rickard och jag har skitkul ihop! Vi käkar falukorv och snabbmakaroner på fredagsmys i Hagsätra, skämtar Inka.

Paret har börjat med lerduveskytte och de funderar på att ta jägarexamen. När de vill andas ut åker de till Björkviks brygga på Ingarö och metar abborre.

– Att bara vara i naturen är läkande i sig och jag har fortfarande ett stort behov av återhämtning, säger Inka.

De små nöjena i livet, som att gå på bio och att våga åka någonstans, är viktiga för Inka.

– Vi måste skapa trygga barn idag. Då måste de få kosta. I mitt fall blev totalkostnaden på lång sikt för hög, rent samhällsekonomiskt. Egna barn? Jag vet inte idag ... Men kanske fosterbarn, i framtiden, avslutar Inka.

Tatueraren Anna har hjälpt Inka att älska sin kropp.