Att slå barn

Att slå barn är helt oacceptabelt i vårt samhälle. Men är alla former av fysisk tillrättavisning fel? Eller finns det stunder då det faktiskt är okej? Plaza Kvinnas krönikör Andreas Jakobsson funderar över om vi har gått för långt med regler och förordningar - och kommer fram till att allt kanske inte är svart eller vitt.

juli. Det är den första riktiga dagen Det är i mitten av på semestern. Jag sitter på en stenbänk utanför vårt hus i Portugal och jag tänker på det här med barnaga, som så många andra föräldrar gör i semestertider. Det är inte mer än ett par minuter sedan sen min fru gav min nioårige son en smäll på huvudet. Missförstå mig inte, jag är naturligtvis motståndare till våld och framför allt gentemot barn. Men han hade fan samlat ihop till det. Många föräldrar hävdar att all fysisk tillrättavisning mot ett barn är misshandel. Jag hävdar att allt inte är svart eller vitt.

För ett par år sedan hörde jag ett samtal mellan två kvinnor varav den ena gjorde sin lärarpraktik i en lågstadieklass. Hon berättade då om en fasansfull situation där den ansvarige läraren hade tagit en unge i armen och lyft honom ut ur klassrummet. ”Va?!”, flämtade den andra kvinnan med uppspärrade ögon. ”Det är ju misshandel!” ”Jag vet!”, svarade lärarpraktikanten. ”Det är helt sjukt!”

Nej. Det är inte helt sjukt. Att lyfta en unge i armen och placera honom utanför ett klassrum är inte helt sjukt. Eller kanske i Sverige, där inget barn får bli kritiserat, tillrättavisat, avhyst eller tystat – in the name of mänskliga rättigheter. Det är egentligen ingen som vet varför svenska barn får göra som de vill. En del hänvisar till rättigheter i olika former. Andra går så långt som att hävda att det till och med har med demokrati att göra. Jag skulle vilja säga att vi har gått så långt när det gäller regler och förordningar att vi inte längre förlitar oss till sunt förnuft. För tänk om någon är alldeles för osund i sitt förnuft? Vad gör man då?

Så vad är då barnaga och vad är en fysisk tillrättavisning? Enligt mig är det i många fall enkelt och i vissa fall svårt. Jag har på allvar hört flera vuxna som säger att man ska försöka diskutera med en femåring. Visst. Man kan försöka. Men när det inte fungerar då? Hur ska man kunna föra en konstruktiv konversation med en individ som saknar all form av självinsikt? Som beter sig som en full riksdagsman för Sverigedemokraterna? Det finns ingen självinsikt. Han har inte gjort något fel. Och kan du inte se att du är en del av problemet så är du heller inte mottaglig för en diskussion. Vad återstår då?

Föräldrar som slår sina barn, misshandlar för att visa sin makt, för att dominera och i vissa fall slår bara av ren och skär ondska – är såklart vidrigt. Men att ta sin unge i ”nackhåren” och lyfta upp honom ur stolen när han fortsätter att kasta mat på sin lillasyster efter åtta tillrättavisningar? Ska vi koppla in socialen direkt? BRIS? Nationella insatsstyrkan? Eller ska han avlägsnas fysiskt?

Detta är en fruktansvärt känslig diskussion. Kulturellt sett är det dessutom gigantiska skillnader i barnuppfostran världen över. Det ser jag varje dag med mamman till mina barn som har vuxit upp i Frankrike och dessutom har föräldrar från Portugal. I Sverige är ett barns ord lika mycket värt som en vuxens. Det är väl de där mänskliga rättigheterna igen. Om jag diskuterar Syrienkrisen med en svensk polare och hans sjuåriga dotter plötsligt vill säga något så vänder han sig bort från mig och lyssnar på sin unge. Direkt. Utan att ursäkta sig eller ens fundera på vad som känns viktigast. Barnen först. De är vår framtid.

Problemet är bara att svenska barn inte uppfostras till att tro på sig själva, utan att till att tro att de alltid har rätt. Och det är inte samma sak. Det resulterar i att de blir jättechockade senare i livet när någon plötsligt, på en arbetsplats eller i en relation, hävdar att de har fel. Fundera på varför Sverige har flest singlar i världen. Eller hur många jobb du och dina vänner har haft genom åren. ”Nä, nu sa han att jag gjorde fel. Jaha. Då slutar jag. Så det så.”

Avslutningsvis vill jag bara påpeka att det sannerligen inte är bättre i Frankrike. Franska barn har så dåligt självförtroende efter år i skamvrån (vilket fortfarande existerar i skolan) och dagliga tillrättavisningar att de blir tvungna att käka ångestdämpande hela vuxenlivet. Frankrike är det land i världen som i särklass knaprar mest piller. Och det är ju inte heller så värst bra …

Nä. Det är svårt att vara förälder. Lagom är bäst och allt det där. Och det är väl med barn som med din äkta hälft; ”you can’t live with them – you can’t kill them.” *

*Detta är ett citat från filmen True Lies (1994) med Arnold Schwarzenegger – alltså inget som jag själv hittat på eller står för. Herregud. Vad trodde ni?