På dju­pet med Alicia Vi­kan­der

Alicia Vi­kan­der är på top­pen av sin kar­riär. Vi åk­te till Lon­don för att träf­fa hen­ne och fick ett nä­ra sam­tal om #me­too, ef­ter­hängs­na pa­pa­raz­zis och den nya rol­len som ac­tionhjäl­te.

Plaza Kvinna - - INNEHÅLL - av Em­ma da­ni­els­son

”Jag var ex­tremt choc­kad när ny­he­ten kom ut ”

V i har in­te ens hun­nit häl­sa på varand­ra när

Alicia bris­ter ut i ett stort le­en­de och ex­al­te­rat be­rät­tar hur glad hon är över att änt­li­gen få pra­ta svens­ka. I sam­ma stund ur­säk­tar hon sig.

– Jag har gjort så många in­ter­vju­er på eng­els­ka nu att jag har bli­vit så van vid att pra­ta eng­els­ka, så det kan hän­da att jag tap­par or­den el­ler har en kons­tig me­nings­bygg­nad, sä­ger hon.

Men svens­kan är det ing­et fel på. Visst släng­er hon in någ­ra eng­els­ka ut­tryck emel­lanåt, men hon gör det på ett sätt som känns na­tur­ligt och char­migt.

Vi möts i en mi­ni­ma­lis­tiskt in­redd svit på ett lyx­ho­tell i öst­ra Lon­don – sta­den hon nu­me­ra kal­lar sitt hem. På föt­ter­na har hon ett par sky­höga pär­lpryd­da pumps från Nicho­las Kirkwood, men hon sit­ter upp­kru­pen i skräd­dar­ställ­ning i sof­fan som om det vo­re ett par toff­lor. Alicia Vi­kan­der till­hör nu­me­ra Hol­ly­woode­li­ten, men hen­nes var­ma och vän­li­ga sätt får det att kän­nas som om vi sit­ter i ett var­dags­rum och ta­lar som vän­ner.

– Jag var tju­go när jag flyt­ta­de hit, när man in­te rik­tigt vet än vad man ska gö­ra i li­vet. Jag har ett så­dant tyd­ligt min­ne av när jag var tju­go, att jag tänk­te fan nu skul­le jag, ur­säk­ta mig, nu skul­le jag vil­ja snabbspo­la någ­ra år, för jag vet in­te än vad jag ska gö­ra el­ler vad jag vill gö­ra. Och det var gans­ka myc­ket press ut­i­från. Folk frå­ga­de: ”Ska du plug­ga nu?” ”Vad ska du bli?”

För drygt ett år­tion­de se­dan var Alicia Vi­kan­der en van­lig ton­å­ring som ny­li­gen flyt­tat från Gö­te­borg till Stock­holm för att ut­bil­da sig till dan­sa­re. Idag är hon en av värl­dens mest ef­ter­trak­ta­de skå­de­spe­la­re, som till­sam­mans med si­na bransch­kol­le­gor ställ­de sig upp på Gol­den Glo­be-ga­lan i ja­nu­a­ri för att ap­plå­de­ra åt

Oprah Win­freys nu­me­ra iko­nis­ka tack­tal. Pre­cis som de and­ra gäs­ter­na var Alicia klädd i svart som en pro­test mot sex­u­el­la tra­kas­se­ri­er och bris­tan­de jäm­ställd­het. Av sam­ma an­led­ning un­der­teck­na­de hon i hös­tas upp­ro­ret #tyst­nad­tag­ning, till­sam­mans med över 800 and­ra svens­ka skå­de­spe­la­re. Det är tyd­ligt att #me­too har på­ver­kat hen­ne, pre­cis som det har på­ver­kat he­la skå­de­spelar­bran­schen – och värl­den i öv­rigt.

– Jag var ex­tremt choc­kad när ny­he­ten kom ut, pre­cis som al­la and­ra. Och jag har va­rit ex­tremt stolt över och sett upp till al­la des­sa kvin­nor som har ta­lat ut. Och ring­ar­na på vatt­net … Det är in­te ba­ra i nö­jes­in­du­strin – det är över­allt. Det är in­te ba­ra en dis­kus­sion som vi har. Inga av mi­na när­mas­te vän­ner ar­be­tar i den här bran­schen, och för dem är det en li­ka stor re­vo­lu­tion som på­går just nu, vil­ket är en fan­tas­tisk sak att föl­ja, sä­ger hon. På vil­ket sätt tror du att det kom­mer att på­ver­ka film­in­du­strin?

– Jag hop­pas och jag kän­ner att det finns en med­ve­ten­het, och att en för­änd­ring sker. Det fak­tum att män­ni­skor kän­ner att de kan gö­ra si­na rös­ter hör­da, om så­dant som kons­tigt nog är nor­ma­li­se­rat, som de kän­de att de skäm­des över, och som var en del av de­ras jobb­mil­jö, vil­ket är fruk­tans­värt och mot­bju­dan­de. Nu kän­ner jag verk­li­gen att dis­kus­sio­nen har bli­vit så stor och den har fär­dats ge­nom al­la bran­scher, så jag hop­pas och tror verk­li­gen att den här med­ve­ten­he­ten kom­mer att fö­ra med sig för­änd­ring.

Alicia Vi­kan­der har på kort tid bli­vit ett av de he­tas­te nam­nen i Hol­ly­wood. 2016 tog hon emot en Oscar för bäs­ta kvinn­li­ga bi­roll i fil­men The Da­nish Girl – nå­got som gjor­de att än­nu fler fick upp ögo­nen för den unga skå­di­sta­lang­en från Gö­te­borg. Men det var ing­et som hjälp­te hen­ne att få rol­len som La­ra Croft i fil­men Tomb Rai­der.

– Det var be­stämt re­dan fö­re Oscars­ga­lan att jag skul­le gö­ra den, så det är över två år se­dan. De an­non­se­ra­de det nå­gon må­nad ef­teråt, men jag ha­de re­dan haft dis­kus­sio­ner med dem un­der en läng­re pe­ri­od. Jag ifrå­ga­sat­te själv­klart fil­mer­na med Ange­li­na Jo­lie som re­dan ha­de gjorts, för hon gjor­de ju verk­li­gen den fil­men till en ikon. Det var ju den mest kän­da kvinn­li­ga ac­tionhjäl­ten man ha­de sett för fem­ton år se­dan. Men se­dan träf­fa­de jag

Ro­ar (re­gis­sö­ren Ro­ar Ut­haug, reds. anm.), och jag spe­la­de det nya spe­let från 2013, och in­såg att det var gans­ka stor skill­nad på spe­len som har kom­mit ut nu och dem som släpp­tes un­der nit­ti­o­ta­let.

Men vi kom­mer in­te att få se Alicia i de mi­ni­ma­la hot­pants som Ange­li­na Jo­lie bar i den förs­ta fil­ma­ti­se­ring­en av Tomb Rai­der. Istäl­let bär hon car­go­byx­or – nå­got som Alicia an­ser lig­ger mer i lin­je med vad vi idag an­ser va­ra sex­igt.

– Det är in­te ba­ra ka­rak­tä­ren La­ra Croft som har för­änd­rats, det är sam­häl­let. Jag tror att det vi upp­le­ver som at­trak­tivt och sex­igt helt en­kelt är an­norlun­da. Jag tror in­te att ens unga poj­kar, ton­å­ring­ar el­ler van­li­ga tje­jer skul­le sä­ga att ett par kor­ta shorts är det de tyc­ker är sex­igt. Det har fak­tiskt för­änd­rats, vil­ket är en fan­tas­tisk sak. ”Du vill in­te gö­ra hen­ne sex­ig?” Jo, jag vill gö­ra en ung kvin­na som är sex­ig, men jag vill även gö­ra hen­ne grym, cool, kvick, ro­lig … Jag vill att hon ska va­ra nå­gon du vill um­gås med, bå­de som kvin­na och som man. Jag tyc­ker att det so­ci­a­la sam­häl­let har för­änd­rats på ett bra sätt, och det här är mer ak­tu­ellt och i lin­je med vad vi an­ser va­ra sex­igt. Vad vill du sä­ga till dem som an­ser att en kvinn­lig hu­vud­ka­rak­tär in­te kan bä­ra upp en så­dan stor och kom­mer­si­ell ac­tion­film?

– Jag me­nar, Hung­er Ga­mes och Won­der Wo­man släpp­tes och be­vi­sa­de att de ha­de fel …

In­för in­spel­ning­en av Tomb Rai­der fick Alicia ge­nom­gå fy­ra må­na­ders hård trä­ning för att kom­ma i fy­sisk form och gå upp de 5–6 ki­lon som rol­len kräv­de. Hon be­rät­tar ock­så att hon un­der de 107 in­spel­nings­da­gar­na gick upp kloc­kan 04.45 var­je

mor­gon för att gå till gym­met.

– Jag trod­de ald­rig att jag skul­le kla­ra av att gö­ra en pull-up i he­la mitt liv. Förs­ta gång­en häng­de jag ba­ra där, och min trä­na­re sa åt mig att det förs­ta jag skul­le gö­ra var att för­sö­ka lyf­ta mi­na ax­lar. Och jag sa ”Jag för­sö­ker lyf­ta mi­na ax­lar”. Men ing­et hän­de. Och den förs­ta gång­en jag kla­ra­de av att gö­ra det, ad­re­na­li­net jag fick … Det var en mix av att va­ra glad, ex­al­te­rad och to­talt över­ras­kad. Jag kun­de in­te tro att jag fak­tiskt kla­ra­de det. Nu kan jag nog gö­ra 35–40 arm­häv­ning­ar och 6–7 pull-ups. Det tar fy­ra må­na­der att kom­ma dit och det tar tre vec­kor att tap­pa allt, skrat­tar Alicia. Du gjor­de de fles­ta stun­ten själv. Skul­le du sä­ga att du är orädd som per­son?

– Ibland var jag verk­li­gen rädd. Jag viss­te att jag ha­de ett fan­tas­tiskt team som all­tid var där, och att om jag ha­de sagt till dem att nu har vi nått grän­sen, så ha­de de sagt att det var okej. Men de såg att jag vil­le för­sö­ka. Jag var så kall. Det var så kallt. Och man mås­te hål­la ener­gin up­pe, så man blir så fo­ku­se­rad på att ba­ra gö­ra det. Det var ro­ligt att gö­ra det, men det är ing­et jag be­hö­ver gö­ra igen. Du har en bak­grund som dan­sa­re. På vil­ket sätt har det hjälpt dig?

– När det blir tufft i li­vet bru­kar jag all­tid tän­ka att det in­te är li­ka tufft som det var att trä­na dans. Det är för­mod­li­gen det tuf­fas­te jag nå­gon­sin har gjort. Jag kän­ner det fort­fa­ran­de när jag går på ope­ra och ser dan­sa­re; att det är ett så­dant en­ga­ge­mang bort­om nå­got jag har sett i mitt liv. Även om jag läm­na­de dan­sen, och viss­te att det in­te var nå­got jag skul­le hål­la på med i mitt liv, så äls­ka­de jag det.

Alicia är även bio­ak­tu­ell i fil­men Eup­ho­ria – ett känslo­mäs­sigt sys­ter­dra­ma där hon åter­före­nas med re­gis­sö­ren Li­sa Langseth som upp­täck­te hen­ne en gång i ti­den.

”Alicia är en enorm världs­stjär­na nu, och på en helt an­nan plats. När vi var i Zürich var det kra­val­ler kring ho­tel­let. Jag kan in­te slu­ta för­vå­nas över hur stor hon är. Det går in­te att gå på ga­tan med hen­ne”, sa Li­sa Langseth i en in­ter­vju i ja­nu­a­ri­num­ret av Pla­za Kvin­na. Och det strål­kas­tar­ljus som nu vänds mot Alicia är in­te all­tid upp­skat­tat.

– Jag var ute i Ne­va­daök­nen på en bug­gy med en tjej­kom­pis, och så skäm­ta­de jag.”Ja, jag ska väl in­te ta av mig min topp här. Här kan det va­ra pa­pa­raz­zis”. Fast jag tänk­te att så kan det ju in­te va­ra. Men då är det nå­gon som har klätt­rat upp i ber­gen och ta­git bil­der. Och det är kons­tigt, för det känns in­te som att det bor­de va­ra lag­ligt. Jag har inga pro­blem när folk kom­mer fram och sä­ger hej, det är fan­tas­tiskt. Jag är so­ci­al och jag äls­kar att pra­ta med folk, men den bi­ten är den en­da som jag tyc­ker är kons­tig.

Alicia har fler ex­em­pel på hur på­fres­tan­de det kän­dis­skap som föl­jer med kar­riä­ren kan va­ra, och hur det har på­ver­kat hen­nes so­ci­a­la um­gänge.

– Jag är nog gans­ka pri­vat ge­ne­rellt så jag rör mig kanske mer på stäl­len där det in­te är li­ka sto­ra folk­sam­ling­ar. Det här året är förs­ta året jag har va­rit iväg med vän­ner, och vi ha­de en in­ci­dent när vi trod­de att vi var en­sam­ma, fast det var en båt som tog bil­der på 300 me­ters av­stånd. Vi var ute till havs och det var in­te en en­da båt i när­he­ten. Men 300 me­ter kan man tyd­li­gen ta bil­der ifrån. Och se­dan ska jag hänga med mi­na tjej­po­la­re, som är mi­na gam­la po­la­re som jag har hängt med se­dan jag var 17 bast. ”Nu ska vi gå ner och ba­da”. ”Nej, jag sit­ter här i min hå­la istäl­let”, och det är trå­kigt, för­kla­rar hon.

När in­ter­vjun har av­slu­tats, vi har kra­mat om varand­ra och jag går ut till al­la de and­ra jour­na­lis­ter­na som rest från värl­dens al­la hörn för att få någ­ra mi­nu­ter med Alicia, på­minns jag om att det av­slapp­na­de sam­ta­let till trots är en världs­stjär­na jag pre­cis ta­lat med. Alicia Vi­kan­der till­hör nu­me­ra Hol­ly­woode­li­ten, och hon kom­mer att få vän­ja sig vid att ha ef­ter­hängs­na fo­to­gra­fer i hä­lar­na även i fram­ti­den. För hen­nes kar­riär – den går spikrakt upp­åt.

”Ibland var jag verk­li­gen rädd”

ALICIA VI­KAN­DER Ål­der : 29 år. Bor: Lon­don. Fa­mil j: Gift med skå­de­spe­la­ren Mi­chael Fass­ben­der. Bak grund : Slog ige­nom 2010 i fil­men Till det som är vac­kert, som även gav hen­ne en guld­bag­ge för bäs­ta kvinn­li­ga hu­vud­roll. Vann en Oscar 2016 för bäs­ta...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.