Möt nya stjärn­skot­tet Grant

Hon äls­kar att stå på scen, brin­ner för konst och kul­tur, dröm­mer om rätt­vi­sa och att en dag ta över värl­den. Pla­za Kvin­na har träf­fat nya stjärn­skot­tet GRANT som nu släp­per sitt de­bu­tal­bum. Hen­nes mu­sik är rå, dra­ma­tisk och hand­lar om att växa upp.

Plaza Kvinna - - INNEHALL - Av Jon­na Dagli­den Hunt Fo­to Christop­her Hunt sty­list kaj­sa svens­son hår & ma­ke­up fi­lip­pa smed­ha­gen/agent bau­er

GRANT är Car oli­ne Ce­der­löfs pop-per­so­na . Hon be­skri­ver det som en dy­na­misk hel­het där al­la bi­tar hon vi­sar upp till var­dags får plats.

– Mam­ma val­de Caroline, men GRANT har jag valt själv, sä­ger hon. I vår släp­per hon sitt de­bu­tal­bum. Mu­si­ken hand­lar om att växa upp och är för Caroline väl­digt är­lig, rak och na­iv.

– Mitt sound är rått och dra­ma­tiskt. Jag är in­flu­e­rad av mi­na barn­dom­si­do­ler: 4 Non Blon­des, Edith Pi­af, Ni­na Si­mo­ne och trip­hop-sce­nen i Eng­land på 90-talet, sä­ger hon. Du be­skri­ver att du skrev lå­ten Wa­ter­li­ne un­der en tid då du måd­de som sämst, men att du även kun­de an­vän­da dig av ång­es­ten till nå­got pro­duk­tivt. Hur kän­ner du in­för att lyss­na på lå­ten idag?

– Det är be­tyd­ligt enkla­re för mig att sjunga den li­ve än att lyss­na på in­spel­ning­en. Den krä­ver myc­ket av mig. På scen sät­ter den sig i krop­pen, tar mig till­ba­ka och jag vill verk­li­gen be­rät­ta, käm­pa och upp­fyl­las. Den är väl­digt kraft­full så. Jag lyss­nar för kri­tiskt på in­spel­ning­en för att kun­na nju­ta, även om jag är nöjd. Jag tror det hör till konst­när­ska­pet att va­ra li­te ner­vig så, in­för sitt eget verk. Du är stolt men ock­så li­te skep­tisk. Du har re­dan stått på scen med din mu­sik. Hur känns det att få mö­ta publi­ken?

– Det är det bästa jag vet. Du är ute­läm­nad och sår­bar ut­an att kän­na dig svag, det är en otro­ligt stark och me­nings­full upp­le­vel­se. Har mu­si­ken all­tid fun­nits där för dig? Vil­ket är ditt första minne?

– Ja, den har all­tid fun­nits där och är då som nu livsvik­tig för mig. Mitt första mu­si­ka­lis­ka minne? Far­mor som sjung­er snapsvi­sor. I maj kom­mer ditt de­bu­tal­bum! Be­rät­ta om mu­si­ken, vad hand­lar den om?

– Att växa upp. Jag har text­mäs­sigt ut­fors­kat oli­ka sidor av mig själv som in­te all­tid får rum, och käns­lor som kan va­ra svå­ra att sät­ta ord på an­nars. Det hand­lar om min sex­u­a­li­tet, min ång­est och re­la­tio­ner till dem som står el­ler har stått mig nä­ra. En av lå­tar­na är tilläg­nad min pap­pa. Det är min fa­vo­rit just nu. Vad är din re­la­tion till mo­de och klä­der? Hur skul­le du be­skri­va din stil?

– När jag var li­ten bru­ka­de jag klä ut mig i far­mors gar­de­rob och äg­na tim­mar åt fa­mil­jens fo­tolå­dor. Klän­ning­ar och fri­sy­rer från 60-talet, mam­mas fan­tas­tis­ka 90-tals­gar­de­rob och far­fars ko­sty­mer från 70-talet. Klä­der och stil har all­tid va­rit en pas­sion. Det har väl ock­så med iden­ti­tet att gö­ra. Mi­na klä­der vi­sar vem jag är men jag kan ock­så va­ra vem som helst. Klä­der är ett lek­fullt all­var. Jag ro­man­ti­se­rar då­ti­dens gar­de­rob och kö­per mest se­cond hand, men den nu­ti­da pro­gres­si­va mo­desce­nen är ock­så otro­ligt kul och spän­nan­de. Jag äls­kar klä­der som känns som konst­verk och/el­ler har myc­ket ka­rak­tär. Min stil är art­sy trash gla­mour, typ, med star­ka in­slag av fransk spion på 60-talet. Vad dröm­mer du om just nu?

– Portvin på en bak­ga­ta i Lis­sa­bon med min pojk­vän, och såklart att jag får ta över värl­den en dag. Finns det nå­gon frå­ga du brin­ner för ex­tra myc­ket?

– Jag brin­ner all­tid för kons­ten och hur den kan spe­la en enorm roll för en li­te tryg­ga­re och mer hu­man fram­tid. Konst och kul­tur bi­drar till att ri­va mu­rar, en­ga­ge­ra, skapa ge­men­skap och upp­ly­sa när det är som bäst. Det tän­der och hål­ler liv i dröm­mar ock­så. Jag dröm­mer om rätt­vi­sa. Vem är din störs­ta idol?

– Min far­mor, även­ty­rers­kan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.