Ico­na pop På dju­pet med

Plaza Kvinna - - PORTRATT - fo­to­graf sand­ra my­hr­berg sty­list jen­ni­fer winston text an­ni­ka le­o­ne

Ef­ter tio år som bästa vänner och mu­sik­duo är Ico­na Pop star­ka­re än nå­gon­sin. In­för släp­pet av den nya EP:n har Pla­za Kvin­na träf­fat Caroline Hjelt och Ai­no Jawo för att pra­ta om sys­ter­skap, kär­lek och fram­gång.

”Vi såg det som vår upp­gift att gö­ra det lät­ta­re för tje­jer ef­ter oss”

Ico­na Pop be­ty­der just po­pi­kon på ita­li­ens­ka – och un­der de tio år som Caroline Hjelt och Ai­no Jawo har ska­pat mu­sik till­sam­mans är det väl ing­en som kan på­stå att de in­te le­ver upp till sitt band­namn. De har gäs­tat de störs­ta talkshow-pro­gram­men, vun­nit pri­ser och spe­lat med världs­stjär­nor. De har er­öv­rat värl­den med sin gir­l­po­wer-pop som spe­lats i mäk­ti­ga tv-se­ri­er som Girls, och i ett gäng sto­ra Hol­ly­wood­fil­mer, men även med sin kläd­stil som vi bland an­nat fick se mer av un­der de­ras med­ver­kan i Så myc­ket bätt­re i hös­tas. Där fick vi ock­så en li­ten in­blick i du­ons pri­vat­liv – och hur hårt de job­bat för att va­ra där de är i dag.

Ico­na Pops störs­ta styr­kor är de­ras mål­med­ve­ten­het och ener­gi, och att Caroline och Ai­no job­bar med sin störs­ta pas­sion, men fram­för allt det star­ka ban­det mel­lan dem – ett band som många till och med valt som att tol­ka som en kär­leks­re­la­tion.

– Vi har ett väl­digt starkt band mel­lan oss, som ett sys­ter­skap. Det är klart att man får det när man va­rit så taj­ta i tio år. Att vi upp­levs som en en­het är in­te så kons­tigt. Jag kan tän­ka mig att folk ibland tol­kar vår ener­gi som att vi vo­re ett par. Det är kanske ock­så folks dröm­bild – att de öns­kar att vi var ett par. Mu­sik­bran­schen är in­te di­rekt känd för att va­ra lätt.Hur myc­ket lät­ta­re tror ni att det har va­rit för er just för att ni är två?

Ai­no: – Det har va­rit A och O. Vi har ju en mas­sa kom­pi­sar som det ock­så gått väl­digt bra för och jag be­und­rar dem verk­li­gen för att de har or­kat käm­pa på egen hand. Vi har stött på så otro­ligt många gri­sar un­der vår lil­la fram­gångs­sa­ga – de som in­te har trott på oss och för­sökt att för­änd­ra oss. Men det är en stor skill­nad på nu och då. När vi bör­ja­de var det till och med ovan­ligt att tje­jer DJ:ade. Ibland när vi skul­le bör­ja spe­la kun­de det kom­ma fram nå­gon till oss och sä­ga: ”Där tryc­ker man på play”. Så trött­samt. Vi såg det som vår upp­gift att gö­ra det lät­ta­re för tje­jer ef­ter oss – och jag tyc­ker att vi har gjort ett bra jobb. Vi be­stäm­de oss för att kom­ma in på de mans­do­mi­ne­ra­de om­rå­de­na och läm­na ett av­tryck! Just nu är det lug­net för stor­men för er: det kom­mer snart en ny EP och se­dan vän­tar tur­né. Ni har ju verk­li­gen så­dan otro­lig ener­gi när ni kör – hur lad­dar ni för att or­ka med det?

Ai­no: – Bland an­nat så trä­nar vi myc­ket. När vi står på scen så hoppar vi i prin­cip i en tim­mes tid – och sjung­er sam­ti­digt. Det är som värs­ta trä­nings­pas­set. Så vi trä­nar näs­tan var­je dag för att kun­na va­ra i at­let­form för som­ma­ren och tur­nén. Tar ni hjälp med trä­ning­en?

Ai­no: – Min pojk­vän Val­le trä­nar oss väl­digt myc­ket. Och vi har ock­så job­bat med Mag­nus Lygd­bäck som trä­na­de Ali­cia Vi­kan­der in­för Tomb Rai­der och

Alex­an­der Skars­gård in­för Tar­zan. Han trä­nar ock­så To­ve Lo. Mag­nus är verk­li­gen ma­gisk. Caroline: – Han är så bra även på den psy­kis­ka de­len. Är man halvt ut­bränd och ska gå in och pus­ha sig själv sten­hårt på gym­met så är ba­ra det en stress i sig. Han lär­de oss att tän­ka på vad vi be­hö­ver, att trä­ning­en är ens eget spa­ce, hur man pus­har krop­pen. För oss fun­kar trä­ning­en som ven­ti­la­tion. Det är den en­da ti­den på da­gen då man in­te tänker på nå­gon an­nan än sig själv och får möj­lig­het att ren­sa hu­vu­det. Även om vi pus­har oss själ­va skit­hårt så är trä­ning­en än­då me­di­ta­tiv. Vi mås­te läg­ga oss på en hög nivå av trä­ning för att kun­na ge vå­ra fans den upp­le­vel­sen som vår show är ska­pad för att ge.

Ai­no: – Ja, det är ju vårt jobb, vi mås­te kla­ra av det. Vi kän­ner så­dan otro­lig lyc­ka när vi står på sce­nen – och det är där­för vi gör det vi gör. Det är en av de få gång­er­na man le­ver i nu­et. På tal om just Ali­cia Vi­kan­der och To­ve Lo – ni fy­ra de­la­de lä­gen­het i Lon­don ihop un­der bör­jan av era kar­riä­rer, och nu är ni al­la värs­ta su­per­stjär­nor­na! Ai­no: – Ja, det är så sjukt egent­li­gen, men så kul! Caroline: – Vi är verk­li­gen som stol­ta stage moms när vi går på varand­ras spel­ning­ar och pre­miä­rer. Typ grå­ter och sä­ger ”hon är vår”, ha­ha. Vi pra­tar fort­fa­ran­de of­ta och kan verk­li­gen ven­ti­le­ra med varand­ra helt ut­an fil­ter.

Ai­no: – Allt­så, vi mås­te be­rät­ta om när vi de­la­de ut ett pris åt Ali­cia på El­les Wo­men in Hol­ly­wood-ga­la. Un­der en flyg­re­sa från Ka­na­da di­rekt till Los Ang­e­les, där ga­lan skul­le va­ra, fick vi reda på att vi skul­le de­la ut pri­set. Vi ha­de väl­digt kort tid att för­be­re­da oss och vi för­stod in­te di­rekt hur stort det här pri­set var.

Caroline: – Her­re­gud allt­så! Det var en su­perin­tim ga­la med sto­ra världs­stjär­nor. Och där gick vi upp på sce­nen ef­ter Le­na Dun­ham och Me­ryl Streep och skul­le lä­sa upp vårt tal från en li­ten iPad – och vi har bäg­ge dyslexi … Till slut kän­de vi ba­ra att vi var

Vi var in­te med i Så myc­ket bätt­re för att vi be­höv­de det

tvung­na att ski­ta i vår text och ba­ra kö­ra på och be­rät­ta vad Ali­cia be­ty­der för oss, det kän­des bra men …

Ai­no: – And­ra, som Sal­ma Hay­ek, ha­de typ ett 40 mi­nu­ter se­ri­öst och långt tal om ALLT. Det var nog bra att vi in­te rik­tigt viss­te hur stort det här pri­set var, för då ha­de jag nog kis­sat ner mig! Och från Hol­ly­wood till Got­land – hur vik­tigt var er med­ver­kan i Så myc­ket bätt­re för er?

Caroline: – Vi var in­te med i Så myc­ket bätt­re för att vi be­höv­de det, ut­an för oss var det en ut­ma­ning. Vi ha­de cir­ka 310 res­da­gar per år, ha­de spe­lat öve­rallt och släppt mas­sor av mu­sik, men vi har in­te va­rit så myc­ket i Sve­ri­ge. Men just då skrev vi på mu­sik och ha­de ett lug­na­re sche­ma så när vi fick för­frå­gan om att med­ver­ka så kän­de vi att det här är nå­got vi aldrig att har gjort ti­di­ga­re, att få tol­ka nå­gon an­nans lå­tar! Vi såg det som en kul grej – fak­tiskt mest för oss själ­va.

Ai­no: – Och det var ock­så en möj­lig­het för oss att släp­pa in den svens­ka publi­ken. Det var verk­li­gen spän­nan­de, men ock­så väl­digt in­timt. Vi har fort­fa­ran­de sms-trå­dar med de and­ra del­ta­gar­na.

Kik­ki skri­ver till ex­em­pel väl­digt myc­ket. Allt­så Kik­ki är så cool. Sten­hård. Typ den coo­las­te per­so­nen jag träf­fat he­la mitt liv.

Caroline: – Ja, det är hon verk­li­gen. Tänk ba­ra hur tufft sche­mat var även för oss som är va­na att job­ba länge och hårt. Un­der en li­veshow får man

ju van­ligt­vis ett ad­re­nalin­påslag som ger gra­ti­se­ner­gi, men att sit­ta på en tre­tim­marsmid­dag och spe­la li­ve fem me­ter fram­för den som har gjort lå­ten man sjung­er, det är in­ten­sivt.

Ai­no: – Jag som­na­de till och med på en av mid­da­gar­na. Al­la and­ra ha­de haft en halv dags le­dig­het, men vi åk­te och gi­ga­de. Jag var helt slut och låg där och snar­ka­de när nå­gon an­nan skul­le upp­trä­da. De kun­de in­te rik­tigt fil­ma mig, ha­ha.

Caroline: – Men det läs­ki­gas­te av allt med Så myc­ket bätt­re var att man in­te fick se el­ler hö­ra nå­got alls in­nan pro­gram­met skul­le sän­das. Vi har ett ex­tremt kon­troll­be­hov, men med det sagt be­hö­ver in­te allt va­ra per­fekt, men vi är va­na att all­tid ha sista or­det i det som släpps el­ler vi­sas och vi är väl­digt in­vol­ve­ra­de i allt vi gör. Och så är det så lång tid mel­lan in­spel­ning­en och när pro­gram­met bör­jar att sän­das, ett halv­år un­ge­fär.

Ai­no: – Det är tur att det in­te är som i Pa­ra­di­se ho­tel och man har le­gat med nå­gon, ha­ha. Hur tröt­ta ni än var un­der mid­da­gar­na så var ni ALL­TID så snyg­ga i era out­fits. Tar ni hjälp av sty­lis­ter el­ler är det ni själ­va som väl­jer klä­der?

Caroline: – Vi gil­lar att gö­ra ut­tryck ge­nom klä­der och väl­jer out­fits be­ro­en­de på vil­ka lå­tar vi ska kö­ra och så vi­da­re. Ibland tar vi sty­list­hjälp och just för Så myc­ket bätt­re job­ba­de vi med ett jät­te­bra team av sty­lis­ter. Men of­tast så sty­lar vi oss själ­va. Vi gil­lar att slänga på oss det som känns rätt för stun­den av det vi har i gar­de­ro­ben. Men visst är det kul att bli sty­lad och få plagg fram­för sig som man van­ligt­vis kanske in­te skul­le ha på sig – och som man än­då kän­ner sig cool i. Det är än­då det vik­ti­gas­te av allt – att kän­na sig rätt i si­na klä­der.

Caroline: – Ja, det värs­ta som finns är att stå på en röd matta och in­te va­ra be­kväm med det man har på sig: att plag­gen kanske in­te sit­ter bra, el­ler att man kän­ner sig som nå­gon an­nan. Då kan man in­te le­ve­re­ra!

Ai­no: – Och det syns verk­li­gen när man in­te trivs i en out­fit. Jag ha­de på mig så­na där Ga­ga-klac­kar en gång un­der en spel­ning i New York, och jag kun­de in­te rö­ra mig så till slut tog jag av mig bar­fo­ta. Ni gjor­de ny­li­gen ett sam­ar­be­te med de­sig­nern Ida Klam­born där ni hyl­lar al­la som vå­gar va­ra sig själ­va – men hur hit­tar man dit?

Caroline: – Jag tror så här: så fort man för­sö­ker att pas­sa in, då lyc­kas man in­te. Då tit­tar man ba­ra på vad al­la and­ra har och man ser in­te det man själv har, och det gör en olyck­lig. En per­son kan se helt själv­klar ut i jeans och t-shirt, och en an­nan helt obe­kväm ut i en su­per­fix­ad out­fit. Man mås­te ba­ra hit­ta sin mag­käns­la och för­sö­ka li­ta på den. Krop­pen sä­ger ju till en vad man gil­lar och in­te. Ai­no: – Mo­de ska va­ra kul. Jag kan verk­li­gen by­ta stil från dag till dag, från ut­sväng­da bral­lor till att helt plöts­ligt se ut som en pun­ka­re.

Caroline: – Ja, hål­ler man det kul blir det aldrig för se­ri­öst. Vi får ibland frå­gan vil­ka som är vå­ra no-nos, vad vi ab­so­lut in­te skul­le ha på oss – men för oss finns ing­et så­dant hur che­e­sy det än lå­ter. Det hand­lar om att äga det man har på sig. När du väl kör – så kör! Ni har väl­digt många res­da­gar per år. Hur gör ni för att få era re­la­tio­ner att fun­ge­ra? Ai­no: – Vi har vis­sa reg­ler, som att det in­te får gå för många vec­kor ut­an att vi ses, och vi hörs var­je dag och så vi­da­re. Car­ro, du kan egent­li­gen det här bätt­re än jag ef­tersom du va­rit i mas­sor av re­la­tio­ner. El­ler mas­sor, ha­ha, gud vad hemskt det lät … Det är ju jag som va­rit det fast de in­te har hål­lit!

Caroline: – Min nu­va­ran­de re­la­tion är gans­ka ny, men om jag pra­tar om de för­hål­lan­den jag har haft ti­di­ga­re så kan jag sä­ga att om man ska va­ra till­sam­mans med nå­gon som oss, nå­gon som är bor­ta väl­digt myc­ket, så mås­te man va­ra väl­digt själv­sä­ker, och ”the key” är verk­li­gen att li­ta på varand­ra. Och man kan in­te bli lat i sitt för­hål­lan­de. Man mås­te hö­ra av sig of­ta och in­vol­ve­ra varand­ra i si­na liv. Men jag tyc­ker att det är li­te sorg­ligt när vi ibland får hö­ra ”att va­ra till­sam­mans med en ar­tist skul­le man ju in­te vil­ja va­ra, det kom­mer ju aldrig att hål­la”. Det är så ne­ga­tivt! Jag har ju ing­et val, jag mås­te ju tro på att det fun­kar – och det gör det! Och det blir fak­tiskt gans­ka ro­man­tiskt när man häng­er, för det blir verk­li­gen kvalitetstid och man vär­nar om varand­ra.

”Så fort man för­sö­ker att pas­sa in, då lyc­kas man in­te.”

Häng­er era pojk­vän­ner med er ibland när ni re­ser?

Ai­no: – Ja, Car­ros pojk­vän Yoye är of­ta med och fo­tar oss, och min pojk­vän Val­le häng­er med och trä­nar oss. Vi har smart nog vävt in dem i vårt jobb.

Caroline: – Och de kän­ner varand­ra ock­så så det blir väl­digt ro­ligt! Ai­no, hur länge har du och Val­le va­rit ihop?

Ai­no: – I ett och ett halvt år un­ge­fär. Jag är fort­fa­ran­de så nykär. Han är värl­dens fi­nas­te.

Caroline: – Det är ju verk­li­gen helt ma­giskt att va­ra till­sam­mans med nå­gon, fast sche­malägg­ning­en in­te är så sex­ig … Det job­bi­gas­te är att man in­te ba­ra kan va­ra spon­ta­na.

Ai­no: – Och man är all­tid den som läm­nar den and­ra hem­ma, och i ti­di­ga­re för­hål­lan­den har jag fått skit för det. Men det är ju så jag för­sör­jer mig, det är mitt jobb! Där­för är det vik­tigt att hit­ta part­ners som ock­så har en pas­sion, som för­står oss och vårt jobb. Vi äls­kar ju verk­li­gen det vi gör!

Vi äls­kar ju verk­li­gen det vi gör!

ca­ro­li ne Po­lo­trö­ja, 1 600 kr, Why­red. Sil­ve­rör­häng­en, 684 kr, Sank­to­le­o­no/Tictail.com. Guld­plä­te­ra­de sil­ver­ring­ar, 1 699 kr–3 999 kr, FESWA. AI­NO Kap­pa, 6 499 kr, Ro­de­b­jer. Sil­ve­rör­häng­en, 1 200 kr, M.SAHLBERG Jewel­ry.

AI­NO Jac­ka, 4 500 kr, och byx­or, 3 200 kr, Ac­ne Stu­di­os. Sil­ve­rör­häng­en med guld­de­tal­jer, 3 200 kr, Pan­to­lin. Sil­ver­ring, 1 999 kr, FESWA. ca­ro­li ne Jac­ka, 1 330 kr, Isa­bel­la Id­berg/Tictail.com. Kjol, 3 100 kr, Ida Klam­born. Sil­ve­rör­hänge, 2 400 kr,...

ai­no Skinn­klän­ning, 11 500 kr, Ac­ne Stu­di­os. Sil­ver­hals­band, 11 900 kr, Ebon Li. Pumps, 1 550 kr, Jen­nie-El­len/Tictail.com. ca­ro­li ne Topp, 4 640 kr, Beau­fil­le/Sty­le­bop. Kjol, pris vid för­frå­gan, La­mi­ja. Skor, 980 kr, & Ot­her Sto­ri­es.

AI­NO Blus, pris vid för­frå­gan, Eme­lie Jans­son/Borås Tex­til­hög­sko­la. Lack­byx­or, 4 650 kr, Phi­lo­sop­hy di Lo­ren­zo Se­ra­fi­ni/Sty­le­bop. Ör­häng­en i rost­fritt stål, 495 kr, Flei­scher Wer­ner. ca­ro­li ne Skjor­ta, 3 800 kr, Bur­ber­ry. Guldör­hänge, 546 kr, Ani­ta...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.