” Jag blir så fru­stre­rad, arg och led­sen ”

Plaza Kvinna - - PORTRÄTT -

jag var i känslo­mäs­sigt, som jag in­te är i nu. Tex­ten (som hand­lar om en­kel och krav­lös kär­lek, reds. anm.) är en bra på­min­nel­se om nå­got man bor­de ha mer av. Gud, jag tyc­ker verk­li­gen att det är en jät­te­bra låt. Se­dan har jag såklart mas­sor av lå­tar som ing­en har hört än som är fa­vo­ri­ter, men det kom­mer. Vilket är ditt bäs­ta mu­sik­min­ne?

– Jag har så många. He­la mitt liv är fyllt av mu­sik­min­nen. Jag och min sys­ter lyss­na­de myc­ket på en ar­tist som he­ter Dwe­le. Vet in­te vilket år det här var men Dwe­le spe­la­de i al­la fall på Fa­sching där jag har hängt väl­digt myc­ket. Jag var väl­digt ex­al­te­rad. Jag stod längst fram och när han kör­de en co­ver på en låt bad han mig plöts­ligt kom­ma upp på sce­nen, och jag fick 100 pro­cent pa­nik. Och he­la publi­ken bör­ja­de skri­ka ”Sa­bi­na, Sa­bi­na, Sa­bi­na!” Jag var jät­tener­vös, men jag var ju ba­ra tvung­en att kö­ra. Så vi sjöng ihop och jag är så glad att jag gjor­de det. Jag bru­kar in­te va­ra star­struck alls, men där och då var jag det. Jag har ett till min­ne som är väl­digt bra.När jag satt på ett ho­tell­rum och jam­ma­de med ar­tis­ten Bi­lal som ock­så ha­de kört på Fashing. Vi lyss­na­de på svensk mu­sik och tog fram en gi­tarr. Det var väl­digt fint. Har du nå­got ro­ligt min­ne från en tur­né?

– Gud, jag har jät­te­många ro­li­ga min­nen från tur­né­er. Men jag minns fort­fa­ran­de min förs­ta Brå­val­la-spel­ning och Way Out West-gi­get. Det var två gig som ut­märk­te sig ef­tersom de in­ne­höll en kom­bi­na­tion av en mas­sa sa­ker. Vi var al­la på så bra hu­mör och ha­de mest ba­ra kul. De gi­gen ha­de allt det man vill ha. Bra ener­gi, bra publik, vi spe­la­de bra, det var bra väder. När vi soundchec­ka­de på Brå­val­la var det typ fem per­so­ner i täl­tet. Jag tänk­te att det är typ ing­en som kom­mer att kom­ma. Men jag var sam­ti­digt så in­ställd på att ba­ra gö­ra det bäs­ta av si­tu­a­tio­nen. Men så kom vi ut och det var ett helt hav av män­ni­skor i täl­tet där vi spe­la­de. Och då ha­de jag sjukt nog in­te ens släppt så många lå­tar. Man kän­de sig så upp­bac­kad och fick så myc­ket kär­lek. Vem kom du bäst över­ens med i Så myc­ket bätt­re? Har ni fort­fa­ran­de kon­takt?

– Jag skul­le sä­ga att jag kom jät­te­bra över­ens med al­li­hop. Men fick li­te ex­tra myc­ket kär­lek till Car­ro och Ai­no. Det var skönt att ha dem där för att jag fick va­ra mig själv då. Det hän­der att vi hörs nå­gon gång ibland för att chec­ka lä­get. Men li­vet går ju vi­da­re åt varsitt håll såklart. Hur skul­le du be­skri­va din stil?

– Min stil är svår att be­skri­va. Jag har så många oli­ka ka­te­go­ri­er. Men skul­le jag för­sö­ka sum­me­ra den skul­le det va­ra av­slapp­nad, de­talj­rik men sim­pel. Har du nå­gon frå­ga du brin­ner ex­tra myc­ket för just nu?

– Det är väl­digt många frå­gor jag brin­ner för men jag är de­fi­ni­tivt mest ta­gen av slav­han­deln. Jag blir så arg. Nå­gon mås­te för­kla­ra för mig hur det ens kan fin­nas. Ofatt­bart. Jag blir så fru­stre­rad, arg och led­sen. Men typ mest fru­stre­rad för det känns som att jag le­tar ef­ter sva­ren men jag har dem in­te. Jag öns­kar att jag kun­de gå till nå­gon och sä­ga ”skärp dig!” och få ett slut på det he­la. Men det fun­kar in­te så ty­värr.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.