Inspirerar kvinnor att koda genom Pink Programming
som utvecklare när Vanja Tufvesson började jobb a fick hon snabbt vänja sig vid att vara ensam kvinna i utvecklingsteamet. För att vända den trenden anordnade hon och två andra kvinnor ett programmeringsläger på Österlen sommaren 2015. Resultatet blev Pink Programming. – Det är så otroligt synd att så få kvinnor har hittat till programmeringsvärlden, eftersom det är ett roligt yrke, med otroliga möjligheter, stor frihet och bra lön. Vi tänkte att om vi får in tio anmälningar så kör vi, annars har vi bara en stor fest för våra vänner. Men lägret blev en succé, så vi bestämde oss för att bygga vidare på det stora intresset och starta en ideell förening. Det var så Pink Programming blev till. Hur kan era inspirationsläger för kvinnor se ut? Hur hittar man dit? – Våra läger handlar om att ha roligt. Att lära sig programmera eller utveckla befintliga kunskaper och ha kul tillsammans med andra kvinnor. Vi har flyttat ut programmeringen till en mysig stuga på landet där vi bor tillsammans och lagar mat ihop. Det finns olika upplägg, allt ifrån nybörjarkurser för dem som aldrig skrivit en rad kod förut, till workshops för dem som arbetar som utvecklare. Vi kombinerar detta med aktiviteter för dem som vill. Till exempel hade vi nu i vintras ett läger i Åre, där vi förenade programmering med skidåkning och yoga. Nu utökar vi antalet och kör sex stycken i sommar med olika teman. Hur kom du in på det här spåret, varför just programmerare? – Jag har alltid gillat problemlösning, men inte riktigt vetat vad man kan använda det till. När jag var yngre kände jag ingen som programmerade. Så efter gymnasiet var jag ganska vilsen och det tog flera år innan jag började plugga. Till slut bestämde jag mig för civilingenjör inom teknisk matematik. På programmet ingick en obligatorisk programmeringskurs och när jag läste den fastade jag direkt. Jag fortsatte att inrikta mig mot algoritmer och tekniker för att behandla stora mängder data, som sökmotorer och rekommendationssystem. Mitt första programmeringsjobb blev sedan som apputvecklare, vilket var jättekul. Jag jobbade på en startup i Australien med alltifrån en träningsapp, en caféapp till en medicinsk app för läkare. Det var superkul att som första jobb se hur jag kunde skapa något så konkret med mina kunskaper. Hur ser du på teknikbranschen, håller den på att bli mer jämställd? – I och med arbetet med Pink Programming har jag också sett att det finns en rad andra initiativ som jobbar mot samma mål. Jag har även träffat fantastiska individer och företag som verkligen kämpar för att skapa förändring. Dock är det fortfarande en väldigt lång väg kvar att gå. Jag önskar att vi tillsammans skulle kunna ändra den stereotypiska bilden av hur en utvecklare är och ser ut, då många, inte bara kvinnor, har svårt att identifiera sig med den. Hur ser du på framtiden, vad behöver förändras för att fler kvinnor ska välja den här vägen? – Många kvinnor jag har mött genom Pink Programming blir förvånade över hur roligt det är att programmera. De har dock aldrig provat det i ung ålder. Jag tror att programmering måste mer in i skolan så att alla får prova på och se om det är något man vill fortsätta med. Det finns också så många olika möjligheter med vad man kan jobba med, alltifrån appar, hemsidor och spel till självkörande bilar och robotar. Om du fick programmera vad du ville, vad är drömmen? – Det fantastiska med programmering är att det inte finns något som stoppar mig från att programmera vad jag vill redan idag, förutom tid då kanske! För mig är det viktigaste inte vad jag programmerar utan snarare med vem. Många tror att programmering handlar om att sitta själv vid datorn hela dagen, men det handlar snarare om att ihop med sitt team förstå vad som ska byggas, dela upp arbetet i mindre delar och sedan bygga det tillsammans.