Sarah Klang
Queens of Pop 27 juli, Helsingborg och 3 augusti, Uppsala. Way Out West, 9–11 augusti, Göteborg.
Det var under det folkkära programmet På Spåret som Sarah Klang fick sitt stora genombrott när hon framförde två av sina låtar från debutalbumet Love in the Milky Way som fått lysande recensioner av kritiker. Därefter har hon framträtt på P3 Guld och blivit Grammis-nominerad. Hon har kallats Sveriges svar på Adele och har själv kallat sig ledsammast i Sverige. ”Hon sjunger så att man undrar över hur mycket sorg en röst kan rymma – ja skivan är mättad av melankoli och rösten vibrerar till slideguitar, orgel och flöjt,” beskriver musikjournalisten Viveca Bladh i en recension i P1 tidigare i år.
I hemstaden Göteborg har Sarah varit en snackis länge, men nu är det äntligen dags för en bredare publik att få ta del av hennes röst. I sommar är hon på Sverigeturné med stopp i bland annat Karlstad och på Gotland. Dessutom är hon dubbelaktuell på festival, först upp på Queens of Pop, och la grande finale på Way Out West i Göteborg. Här drömmer hon om att få ge igen.
– Jag ser fram emot att totalt krossa alla människor jag alltid tyckt lite illa om eller mina ex. De kommer stå där med öppen mun. Hämnden är ljuv, säger hon. Har du något festivalminne du minns lite extra? – När jag spelade på Stay Out West förra året kändes jättestort. Det var den första stora spelningen jag gjorde med bandet. Det var stort att få uppleva en stor publik, att folk tagit sig dit för att se oss. Jag var väldigt nervös, men också redo. Det var också första gången vi hade bandkläder på oss. Jag kommer alltid att komma ihåg den spelningen. Har du någon artist du ser fram emot att lyssna på under WOW? – Ariel Pink. Jag har fastnat för hans låt Baby. Jag lyssnar inte på så mycket musik generellt, men inför en festival lyssnar man in sig under förfesten. Jag älskar den låten, det är en underbar låt.
Du har minst sagt fått en raketkarriär det senaste året. Har du hunnit landa i alla lovord?
– Ja och nej. Man rör sig ju hela tiden framåt. Det är svårt att stanna upp och reflektera. Det är underbart och obehagligt på samma gång. Jag blir stressad och får prestationsångest – jag känner att jag inte är värd uppmärksamheten. Alla dessa känslor finns även i mitt vardagliga liv, att man inte är tillräckligt bra eller att allt bara är en bluff, de försvinner inte, utan finns kvar även som artist. Det är nervöst, men släpper lite när man kommer ut på scen, då kan jag lugna ner mig. Det är fantastiskt roligt. Att känna sig sedd kan också vara underbart. Hur skulle du beskriva din musik? Vad handlar den om? – Klassisk pop möter alternativ country med fokus på kärlek. Jag skriver från mitt eget liv. Det är viktigt att musiken är bra och välgjord och att jag kan stå för den. All konst är utlösande på något sätt. Samtidigt kan jag ta avstånd från texterna. Det är inte som att jag lever om alla känslor på riktigt under spelningen, det är musik för mig. Och publiken får tolka texterna på sitt eget sätt. Vad är ditt tidigaste minne av musiken? – Jag har inget exakt minne, men mina föräldrar spelade mycket Bo Kaspers när jag var liten. Mamma tyckte mycket om Eva Dahlgren också. Jag har ett starkt minne av en dans jag repade in till systrarna Graaf också! Har du någon av dina låtar som ligger dig extra varmt om hjärtat? – Från albumet Love in the milky way skulle jag säga Strangers för det är första låten som min gitarrist och låtskrivarpartner Kevin Andersson producerade innan vi bestämde oss för att göra ett helt album. Och att den även är svinfin.