Jes­si­ca Hall­bäck

en handstils om på­ver­kar

Plaza Kvinna - - SUMMARY -

På tun­nel­ba­nan in­såg Jes­si­ca Hall­bäck att hon vil­le ska­pa nå­got hon kun­de stå för. Sex må­na­der se­na­re läm­na­de hon job­bet på con­tent­by­rån och hen­nes fe­mi­nis­tis­ka och sam­hälls­kri­tis­ka konst bör­ja­de dy­ka upp på tun­nel­ba­ne­vag­nar i Stock­holm. De vi­ta skyl­tar­na med svart text spreds som en löp­eld på so­ci­a­la me­di­er och idag för­sör­jer hon sig på den konst som spreds just där tan­ken om den star­ta­de – på tun­nel­ba­nan. Du an­vän­der det of­fent­li­ga rum­met, främst tun­nel­ba­nan, som en are­na för konst. Vad drev dig till att bör­ja?

– Ge­nom ga­tu­kons­ten når jag en an­nan grupp män­ni­skor än de som går till ett konst­gal­le­ri. Vi le­ver al­la i bubb­lor av li­ka­sin­na­de um­gäng­eskret­sar, men på det här sät­tet når jag dem som in­te ak­tivt skul­le sö­ka upp den här ty­pen av konst el­ler se nå­got lik­nan­de bud­skap. Tun­nel­ba­nan är ett bra fo­rum för att väc­ka tan­kar. Vad var det förs­ta du skrev?

– If you aren’t an­gry, you’re not pay­ing at­ten­tion. Det skrev jag 2013. Jag har ald­rig va­rit hem­lig med att jag gör ga­tu­konst. Del­vis för att upp­munt­ra fler tje­jer att vå­ga ta plats i den mans­do­mi­ne­ra­de ga­tu­konst­värl­den, men ock­så för att vi­sa att den här ty­pen av konst in­te ba­ra kan ut­fö­ras av en 16-årig grabb, ut­an ock­så av en 37-årig en­sam­stå­en­de mam­ma. Vad vill du sä­ga med din konst?

– Jag vill pep­pa dem som re­dan är fe­mi­nis­tiskt in­sat­ta sam­ti­digt som jag vill ut­bil­da ny­fik­na, och för­sö­ker där­för va­ra pe­da­go­gisk. För­hopp­nings­vis får nå­gon en aha-upp­le­vel­se och bör­jar fun­de­ra över det som står. Jag vill väc­ka tan­kar så att vi, el­ler i al­la fall mi­na barn, kan få upp­le­va ett jäm­ställt sam­häl­le. Var­för är din konst så upp­skat­tad, tror du?

– Jag tror att det hand­lar om att den är själv­klar och en­kel att ta till sig. Ibland kan fe­mi­nism, pre­cis som al­la äm­nen, bli kom­pli­ce­rat. Jag tän­ker att min konst istäl­let kan öpp­na upp för fun­de­ring­ar på ett enkla­re plan, ef­tersom jag sät­ter ord på själv­kla­ra sa­ker. Nå­got spe­ci­fikt din konst lett till?

– Många lä­ra­re hör av sig och frå­gar om de kan få skri­va ut prints och sät­ta upp på sko­lans väg­gar. Det känns som ett vik­tigt fo­rum för mitt bud­skap att få sy­nas i. Jag får ock­så myc­ket mail från per­so­ner som an­vänt min konst som un­der­lag i dis­kus­sio­ner kring fe­mi­nism. Ha­de du tänkt att din konst skul­le få så stor sprid­ning?

– Verk­li­gen in­te, jag blev jät­te­för­vå­nad och är nog fort­fa­ran­de det. Jag har ald­rig haft pla­ner på att bör­ja säl­ja mi­na prints och kun­de in­te dröm­ma om att nå­gon skul­le vil­ja ha min hand­stil på väg­gen. Men idag får jag be­talt för att va­ra ak­ti­vist och ska­pa ga­tu­konst och ut­ställ­ning­ar, vil­ket är ett oer­hört pri­vi­le­gi­um.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.