Alexandra Pascalidou
Mammorna: en berättelse om Sverige
Ständigt aktuellla Alexandra Pascalidou har i många år arbetat utifrån devisen att ge människor en röst. Nu släpper hon sin nya bok Mammorna: en berättelse om Sverige där hon träffar dem som står längst bort från makten och det mediala strålkastarljuset.
– Boken handlar om allt från mammor som väcks mitt i natten av poliser som berättar att deras barn bragts om livet till mammor som kämpar för att deras barn inte ska bli ännu en siffra i den sorgliga statistiken. Mammor som ensamma fostrat och försörjt och blivit föredömen mot alla odds. Mammor från olika delar av landet och världen som alla har förorten gemensamt. Eller no-go-zoner som Sveriges mest utsatta orter också kallas. Det här är mammor som ofta står längst bort från strålkastarljusen och längst ner i alla tänkbara hierarkier. De som vet allt om våldet – det som börjar i hemmets trygga vrå och slutar på gatan. Ändå får de aldrig uttala sig om våldet som experter. Efter årtusenden av tystnader som bryts i svallvågorna av #metoo är det dags att även dessa mammor får en röst och att de får bryta tystnadskulturen som fjättrar dem vid förtryck och fattigdom. Varför ville du skriva boken?
– För att ingen annan skriver den. Eller samtalar med dessa mammor. Trots att de är historiens huvudrollsinnehavare, sedan första förlossningen i mänsklighetens historia, hamnar de alltid i skuggan. Jag ville skriva den här boken för att ge mammorna röster och roller men också den respekt de förtjänar men aldrig får. Du menar att man måste ta folks oro på allvar. Gör vi inte det i tillräckligt hög grad?
– När politiker säger att man måste ta folks oro på allvar verkar de främst tänka på de högljudda huliganerna som vevar med symboliska järnrör på sociala medier. De som skrämmer folk till tystnad och sitter och näthatar anonymt i sina föräldras källare. Det är sällan de tänker på mammorna som går upp i ottan, försörjer fem ungar, sliter i lågstatusyrken och inte har råd att unna sig vare sig egen tid eller semester. Som om det vore deras lott. Dessa mammor är också folket trots att de inte hotar till sig uppmärksamhet. Deras frånvaro i offentligheten är ett underbetyg till oss – världens mest jämställda land. Vi går till val om bara ett par månader. Hur tänker du kring det?
– Jag hoppas politiker från alla partier på alla nivåer lyssnar och läser och tar dessa mödrars mödor och rädslor på allvar och att de går från ord till handling. Jag hoppas att de går från populistiska finter till politisk handlingskraft och arbetar för integration, inkludering, jämställdhet och jämlikhet som gynnar även dessa kvinnor. Vilken är den viktigaste valfrågan för dig?
– Segregationen måste brytas. Det har jag tjatat om sedan jag fick en röst i det offentliga rummet tidigt 90-tal. Redan då talade alla om invandrares kriminalitet – som de nu hävdar att man inte får prata om eller att medierna mörkar. Vi var många som varnade för segregationens söndring, för fattigdomens följder, för att förorterna var tickande bomber. Men ingen brydde sig. Nu briserar bomberna och politiker plockar poäng utan att visa minsta sorg eller engagemang. Hade detta hänt i Täby, Östermalm eller Bromma hade det varit helt andra tongångar. Så att bryta den växande segregationen är första prioritet. I boken möter vi till exempel mammor som trots 20 år i Sverige aldrig satt sin fot i ett svenskt hem. Vi möter mammor som aldrig möter en livs levande svensk i sin vardag. Bor man i Sverige borde det väl vara en mänsklig rättighet att få möta minst en etnisk svensk om dagen? Eller har jag fel? Vad är ditt främsta tips till dem som drömmer om att skriva en bok?
– Skriv för livet. Skriv så att tangenterna nöts ner och hjärtat bultar. Skriv om det som gör ont. Skriv om det du brinner för. Använd din penna som ett vapen mot orättvisor, ojämlikhet och ojämställdhet och osynliggöranden. Om jag kunde bli författare – som växte upp med en mormor som var analfabet och i ett hem utan böcker – kan vem som helst.