Alex­an­dra Pa­sca­li­dou

Mam­mor­na: en be­rät­tel­se om Sve­ri­ge

Plaza Kvinna - - INNEHÅLL -

Stän­digt ak­tu­ell­la Alex­an­dra Pa­sca­li­dou har i många år ar­be­tat ut­i­från de­vi­sen att ge män­ni­skor en röst. Nu släp­per hon sin nya bok Mam­mor­na: en be­rät­tel­se om Sve­ri­ge där hon träf­far dem som står längst bort från mak­ten och det me­di­a­la strål­kas­tar­lju­set.

– Boken hand­lar om allt från mam­mor som väcks mitt i nat­ten av po­li­ser som be­rät­tar att de­ras barn bragts om li­vet till mam­mor som käm­par för att de­ras barn in­te ska bli än­nu en siff­ra i den sorg­li­ga sta­tisti­ken. Mam­mor som en­sam­ma fost­rat och för­sörjt och bli­vit fö­re­dö­men mot al­la odds. Mam­mor från oli­ka de­lar av lan­det och värl­den som al­la har för­or­ten ge­men­samt. El­ler no-go-zo­ner som Sve­ri­ges mest ut­sat­ta or­ter ock­så kal­las. Det här är mam­mor som of­ta står längst bort från strål­kas­tar­lju­sen och längst ner i al­la tänk­ba­ra hi­e­rar­ki­er. De som vet allt om vål­det – det som bör­jar i hem­mets tryg­ga vrå och slu­tar på ga­tan. Än­då får de ald­rig ut­ta­la sig om vål­det som ex­per­ter. Ef­ter år­tu­sen­den av tyst­na­der som bryts i svall­vå­gor­na av #me­too är det dags att även des­sa mam­mor får en röst och att de får bry­ta tyst­nads­kul­tu­ren som fjätt­rar dem vid för­tryck och fat­tig­dom. Var­för vil­le du skri­va boken?

– För att ing­en an­nan skri­ver den. El­ler sam­ta­lar med des­sa mam­mor. Trots att de är histo­ri­ens hu­vud­rolls­in­ne­ha­va­re, se­dan förs­ta för­loss­ning­en i mänsk­lig­he­tens histo­ria, ham­nar de all­tid i skug­gan. Jag vil­le skri­va den här boken för att ge mam­mor­na rös­ter och rol­ler men ock­så den re­spekt de för­tjä­nar men ald­rig får. Du me­nar att man mås­te ta folks oro på all­var. Gör vi in­te det i till­räck­ligt hög grad?

– När po­li­ti­ker sä­ger att man mås­te ta folks oro på all­var ver­kar de främst tän­ka på de hög­ljud­da hu­li­ga­ner­na som ve­var med sym­bo­lis­ka järn­rör på so­ci­a­la me­di­er. De som skräm­mer folk till tyst­nad och sit­ter och nät­ha­tar ano­nymt i si­na för­äld­ras käl­la­re. Det är säl­lan de tän­ker på mam­mor­na som går upp i ot­tan, för­sör­jer fem ung­ar, sli­ter i låg­sta­tus­yr­ken och in­te har råd att un­na sig va­re sig egen tid el­ler se­mes­ter. Som om det vo­re de­ras lott. Des­sa mam­mor är ock­så fol­ket trots att de in­te ho­tar till sig upp­märk­sam­het. De­ras från­va­ro i of­fent­lig­he­ten är ett un­der­be­tyg till oss – värl­dens mest jäm­ställ­da land. Vi går till val om ba­ra ett par må­na­der. Hur tän­ker du kring det?

– Jag hop­pas po­li­ti­ker från al­la par­ti­er på al­la ni­vå­er lyss­nar och lä­ser och tar des­sa möd­rars mö­dor och räds­lor på all­var och att de går från ord till hand­ling. Jag hop­pas att de går från po­pu­lis­tis­ka fin­ter till po­li­tisk hand­lings­kraft och ar­be­tar för in­teg­ra­tion, in­klu­de­ring, jäm­ställd­het och jäm­lik­het som gyn­nar även des­sa kvin­nor. Vil­ken är den vik­ti­gas­te val­frå­gan för dig?

– Seg­re­ga­tio­nen mås­te bry­tas. Det har jag tja­tat om se­dan jag fick en röst i det of­fent­li­ga rum­met ti­digt 90-tal. Re­dan då ta­la­de al­la om in­vand­ra­res kri­mi­na­li­tet – som de nu häv­dar att man in­te får pra­ta om el­ler att me­di­er­na mör­kar. Vi var många som var­na­de för seg­re­ga­tio­nens sönd­ring, för fat­tig­do­mens följ­der, för att för­or­ter­na var tic­kan­de bom­ber. Men ing­en bryd­de sig. Nu bri­se­rar bom­ber­na och po­li­ti­ker ploc­kar po­äng ut­an att vi­sa mins­ta sorg el­ler en­ga­ge­mang. Ha­de det­ta hänt i Tä­by, Ös­ter­malm el­ler Brom­ma ha­de det va­rit helt and­ra ton­gång­ar. Så att bry­ta den väx­an­de seg­re­ga­tio­nen är förs­ta pri­o­ri­tet. I boken mö­ter vi till ex­em­pel mam­mor som trots 20 år i Sve­ri­ge ald­rig satt sin fot i ett svenskt hem. Vi mö­ter mam­mor som ald­rig mö­ter en livs le­van­de svensk i sin var­dag. Bor man i Sve­ri­ge bor­de det väl va­ra en mänsk­lig rät­tig­het att få mö­ta minst en et­nisk svensk om da­gen? El­ler har jag fel? Vad är ditt främs­ta tips till dem som dröm­mer om att skri­va en bok?

– Skriv för li­vet. Skriv så att tan­gen­ter­na nöts ner och hjär­tat bul­tar. Skriv om det som gör ont. Skriv om det du brin­ner för. An­vänd din pen­na som ett va­pen mot orätt­vi­sor, ojäm­lik­het och ojäm­ställd­het och osyn­lig­gö­ran­den. Om jag kun­de bli för­fat­ta­re – som väx­te upp med en mor­mor som var an­al­fa­bet och i ett hem ut­an böc­ker – kan vem som helst.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.