La­di­es, ba­ra säg nej!

Plaza Kvinna - - INNEHÅLL -

Visst kan det va­ra kne­pigt att sä­ga nej till kol­le­gor. Nå­got som det här num­rets krö­ni­kör, And­je­la Kusmuk vet myc­ket väl. Slo­pa duk­ti­ga flic­kan, sat­sa i stäl­let på att gö­ra ” kill­räck­ligt” .

Det bör­jar med en oskyl­dig in­bju­dan­de frå­ga ”Men And­je­la, du som är så him­la skick­lig på in­ter­vju­si­tu­a­tio­ner, kan in­te du hjäl­pa mig att coacha in­för det här mö­tet?” – en tjänst för­klädd i en kom­pli­mang, näs­tan helt omöj­lig att vär­ja sig för. Det följs upp med ett ”Du för­res­ten, när jag be­rät­ta­de att du skul­le coacha var det så många som blev tag­ga­de så jag tänk­te att vi kan pas­sa på att hjäl­pa fle­ra nu när vi än­då har bo­kat upp en lunch för det­ta” – nu har ett mö­te mel­lan tre per­so­ner för­vand­lats till en lunch för en grupp om tio, dess­utom stäl­ler kol­le­gan in i sista mi­nu­ten så att jag står där all­de­les en­sam. Och slut­li­gen ett ”Tack snäl­la för att du ställ­de upp, det var så him­la bra. Vad tror du om att kö­ra ett lik­nan­de upp­lägg var­je vec­ka? Vi kan ju lå­ta det ro­te­ra till and­ra team­me­d­lem­mar när du har hit­tat en bra struk­tur” – och DÄR hän­der det. I den stun­den har al­la tors­dags­lun­cher oc­ku­pe­rats av ar­be­te och plöts­ligt står en själv som an­sva­rig för ge­nom­fö­ran­de, pla­ne­ring och över­läm­ning för nå­got som in­te ens kom­mit ur det eg­na ini­ti­a­ti­vet. För­stum­mad och und­ran­des över hur det hän­de blir jag läm­nad med mitt nya upp­drag. Var­för är jag så då­lig på att sä­ga nej?

Att ett så li­tet ord kan va­ra så fruk­tans­värt svårt att sä­ga, spe­ci­ellt på job­bet - där är vi duk­ti­ga flic­kor helt chans­lö­sa när kol­le­gan på and­ra si­dan bor­det ber om vår ex­per­tis in­om allt från vec­kobrev till event­styr­ning el­ler kod­gransk­ning. Med ett ord går vi från Amal Cloo­ney, po­wer­wo­man ex­tra­or­di­na­rie med all­de­les för pac­kad ka­len­der till Pe­ter Pet­tigrew i Lord Vol­de­m­orts våld (ni vet, råt­tan i Har­ry Pot­ter) med en öns­kan att sva­ra ”Yes Si­re” på vår mäs­ta­res var­je öns­ke­mål.

Vi kan lik­som in­te hjäl­pa det, det lig­ger i vår na­tur att vil­ja hjäl­pa and­ra, över­ta­lar vi oss själ­va. Ly­digt nic­kar vi glatt och sät­ter i gång ge­nast. Som om vi är pro­gram­me­ra­de att all­tid hjäl­pa till. Ingen­ting smär­re än ren per­fek­tion räc­ker och upp­gif­tens om­fång för­vand­las suc­ces­sivt till ett in­fer­no av at­t­gö­ra-lis­tor och se­na kväl­lar av kom­plexa ana­ly­ser. Det­ta trots att fak­tisk tid att hjäl­pa till är en säll­synt blip på ra­darn. Räds­lan för att gö­ra män­ni­skor be­svik­na går först, och upp­gif­ten ska bli klar om det så tar oss hela nat­ten.

Presta­tions­sam­häl­let loc­kar oss att gö­ra mer av allt, för att nå de snab­ba be­lö­ning­ar­na vi kol­lek­tivt har bli­vit be­ro­en­de av. Vå­ra hjär­nor sti­mu­le­ras av det: att sä­ga ja, att boc­ka av, att få den snab­ba be­kräf­tel­sen av kol­le­gan som vi hjäl­per. Det vi­sar sig att vi är lätt­s­mick­ra­de. Snart dy­ker även de lät­tas­te av upp­gif­ter upp på vårt bord. Så­dant som kol­le­gan kla­rar av all­de­les ut­märkt på egen hand, men kanske ba­ra in­te kän­ner nå­gon lust att gö­ra. Och vi fort­sät­ter att sä­ga ja, för att blot­ta tan­ken på ett nej gör li­te ont i ma­gen.

Vi är som upp­de­la­de i två lä­ger, hjäl­par­na och hjälp­ta­gar­na. Hjälp­ta­gar­na är den evi­ga räk­mac­kan, stu­den­ter­na som fick högs­ta be­tyg i regler­tek­nik ut­an att egent­li­gen an­stränga sig och hjäl­par­na vi and­ra, som satt up­pe sent och po­le­ra­de in­läm­nings­upp­gif­ten tills den var full­än­dad och se­dan än­då skrev de­ras namn bred­vid vårt.

Det är in­tres­sant att iakt­ta hjälp­ta­gar­na. Grup­pen som helt kallt kan ta på sig upp­gif­ter och lo­va att de ska hjäl­pa till, men se­dan to­talt ski­ta i att ge­nom­fö­ra dem så att det till slut än­då blir vi som ef­ter en se­mes­ter (el­ler sjuk­skriv­ning) får bac­ka ban­det två vec­kor och för­sö­ka kom­ma ihåg vad det var som gäll­de. ”He­he, oj för­låt, jag ska bli bätt­re på att in­te ta på mig sa­ker jag in­te hin­ner med” kan det då lå­ta från kol­le­gan i frå­ga, som in­te an­ser sig ha gjort nå­got fel, ut­an pre­cis för­sökt ”kill­räck­ligt” myc­ket – ja, du vet li­te mind­re än till­räck­ligt – men ti­den har helt en­kelt in­te fun­nits där. Desto snab­ba­re är nämn­da per­son att ta åt sig äran så fort det ska be­röm­mas för upp­gif­ten, då var han in­te ba­ra stöt­tan­de ut­an rent ut sagt ock­så dri­van­de i frå­gan. För­stås.

Det finns en viss em­po­wering käns­la i att kun­na sä­ga nej, när man väl har lärt sig hur. Och med det ut­ar­be­ta­des en plan. Steg ett, att in­te sva­ra ja di­rekt. Att stop­pa min egen i högs­ta grad över­ak­ti­va mun från att kas­ta ur sig ett ja bor­de in­te va­ra allt för kom­plext. Steg två, att sät­ta för­vänt­ning­ar. Stäl­la frå­gor om upp­gif­ten, när den ska va­ra klar, hur om­fat­tan­de den är. Steg tre, sä­ga un­ge­fär när du skul­le kun­na ha tid att ge­nom­fö­ra den, al­ter­na­tivt tac­ka nej och tip­sa om nå­gon an­nan som skul­le kun­na pas­sa. Gär­na in­te en li­ka över­be­las­tad kol­le­ga som va­nan tro­gen är usu­al suspect för den ty­pen av upp­gif­ter.

Och vips, som med ett troll­spö för­änd­ras det. Bib­bi­di bob­bi­di-bor­ta är al­la onö­di­ga frå­ge­ställ­ning­ar om enk­la ad­mi­nist­ra­ti­va upp­gif­ter som jag in­te har nå­gon som helst lust att gö­ra. Jag slu­ta­de va­ra duk­tig flic­ka och bör­ja­de gö­ra ”kill­räck­ligt”. Att änd­ra ett be­te­en­de tar själv­klart tid, i synnr­het när det et­sats fast av pre­sta­tions­täv­ling­en på so­ci­a­la me­di­er så­väl som sam­häl­le­li­ga struk­tu­rer. Och ibland fal­ler jag fort­fa­ran­de dit, men det gör sä­kert Amal Cloo­ney ock­så.

Ad­je­la Kusmuk Ma­ski­nin­gen­jör & start-up råd­gi­va­re

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.