vi­sion ung för ett nytt sve­ri­ge

Näs­ta ge­ne­ra­tion po­li­ti­ker är här och den är full av star­ka am­bi­tiö­sa kvin­nor. Mor­gon­da­gens le­da­re ser bort­om struk­tu­rer och dam­mi­ga köns­rol­ler, där vi­sion och op­ti­mism får le­da vägen ef­ter va­let. Pla­za Kvin­na träf­fa­de fy­ra stjärn­skott i bör­jan av si­na po

Plaza Kvinna - - POLITIK - av Jen­ny Ols­son fo­to­graf mar­tin pe­ters­son sty­list jen­ni­fer winston tack till down­town cam­per by scan­dic

Det stun­dan­de va­let mö­ter många ut­ma­ning­ar. Från an­ge­läg­na trygg­hets­frå­gor, vård, ut­jäm­nan­de skol­sy­stem till steg­ra­de kli­mat­för­änd­ring­ar. Och svensk par­ti­po­li­tik do­mi­ne­ras av man­li­ga po­li­ti­ker – som för­vän­tas ta itu med det. Ser man till nu­va­ran­de köns­för­del­ning i riks­da­gen kan vi snabbt kon­sta­te­ra att an­de­len kvin­nor är i mi­no­ri­tet med 43,6 pro­cent. Men det finns gott om unga kvinn­li­ga po­li­ti­ker som drivs av en­ga­ge­mang och vi­sion. För att ta re­da på hur de vill ta Sve­ri­ge in i fram­ti­den och be­rät­ta om si­na eg­na re­sor in i po­li­ti­ken har vi bju­dit in fy­ra för­må­gor – från ple­ni­sa­len och ung­doms­för­bund – till ett sam­tal på Down­town Cam­per by Scan­dic i Stock­holm. Vå­ra pa­nel­del­ta­ga­re är Sul­tan Kay­han, riks­dags­le­da­mot för So­ci­al­de­mo­kra­ter­na, Grön Ung­doms språk­rör Han­na Lid­ström, An­na Horn, vice ord­fö­ran­de och rätts­po­li­tisk ta­les­per­son för Li­be­ra­la ung­doms­för­bun­det och Ida Droug­ge, riks­dags­le­da­mot för Mo­de­ra­ter­na. Var­för blev det just politik?

Sul­tan: Jag har all­tid haft ett sam­hälls­en­ga­ge­mang även om det in­te var själv­klart att det skul­le bli just politik. Med för­äld­rar från ett an­nat land väx­te jag upp med två kul­tu­rer sam­ti­digt och kun­de se dem från ett in­i­från- och ett ut­i­från­per­spek­tiv på sam­ma gång. Jag har all­tid va­rit re­bel­lisk och gått emot hur man ”ska” va­ra som flic­ka. Sam­hälls­en­ga­ge­mang­et var na­tur­ligt för mig, att käm­pa mot orätt­vi­sor, struk­tu­rer, sa­ker som be­grän­sar mitt liv och and­ras. Där­e­mot var po­li­ti­ken in­te själv­klar.

An­na: För mig var det ock­så vil­jan att för­änd­ra men även en stark an­svars­käns­la. Jag kän­de att jag vil­le ta an­svar för vårt sam­häl­le på nå­got sätt. Det pas­sa­de min per­son­lig­het att bli po­li­ti­ker så det var gans­ka själv­klart. Näs­tan som ett kall. När jag gick med i Li­be­ra­la ung­doms­för­bun­det kän­de jag att jag ha­de kom­mit hem. Det var så myc­ket som föll på plats. Jag blev upp­skat­tad för den jag är, för mi­na åsik­ter och det fanns folk som lyss­na­de och dis­ku­te­ra­de med mig. I ung­doms­för­bun­det fick jag verk­li­gen möj­lig­het att tes­ta mi­na åsik­ter väl­digt ti­digt.

Ida: Det där stäm­mer jät­te­bra över­ens på mig. Jag blev ak­tiv och en­ga­ge­ra­de mig i po­li­ti­ken när jag var 15 år. Jag tror min upp­växt har på­ver­kat mig väl­digt myc­ket. I min fa­milj ber man in­te and­ra om hjälp, det ska myc­ket till, men när vi kom till en punkt då en i familjen blev sjuk och vi verk­li­gen be­höv­de hjälp men in­te fick det upp­lev­de jag det som att sam­häl­let svek oss. Det finns ett tyd­ligt fö­re och ef­ter för mig. In­nan så var jag väl­digt arg och upp­rörd över att det fanns så myc­ket orätt­vi­sor i sam­häl­let. Men när jag en­ga­ge­ra­de mig po­li­tiskt kun­de jag bör­ja se verk­ty­gen och hit­ta lös­ning­ar. Det gav mig en trygg­het som fick mig att vil­ja fort­sät­ta.

Han­na: Jag kän­ner in­te igen mig i att min per­son­lig­het pas­sa­de bra för politik. Som per­son är jag gans­ka rast­lös och arg och väx­te in­te upp med en käns­la av att jag vil­le ta an­svar. Jag var nog ba­ra arg och vil­le vi­sa det. Nå­gon­stans har jag tyckt att det var gans­ka häf­tigt att bli ta­gen på all­var. Det tror jag unga tje­jer blir gans­ka säl­lan. Det finns få fo­rum där and­ra frå­gar vad du tyc­ker och det blev gans­ka stort för mig när jag blev ak­tiv. Jag käm­par myc­ket med min per­son­lig­het och att den pas­sar gans­ka då­ligt i for­men för hur en po­li­ti­ker ska va­ra men att käns­lan av att få ha åsik­ter är så stark. Ils­kan du be­skri­ver, Han­na, är det fort­fa­ran­de den som dri­ver dig? Och vad dri­ver er and­ra?

Han­na: Det skul­le jag nog sä­ga. Jag kän­ner mig in­te arg var­je dag men jag tyc­ker att värl­den präglas väl­digt hårt av dju­pa orätt­vi­sor mot vår ge­ne­ra­tion och att vår för­äl­dra­ge­ne­ra­tion har miss­lyc­kats med att ge oss en bra fram­tid. Så ja, jag är fort­fa­ran­de väl­digt arg.

Sul­tan: Jag är en sam­hälls­in­tres­se­rad dri­ven per­son som vill va­ra med och för­änd­ra - Han­na Lid­ström oav­sett om det är in­om el­ler ut­an­för po­li­ti­ken. Jag för­lo­ra­de min pap­pa och min bror i en bi­lo­lyc­ka när jag var 16 och blev en­sam kvar med en väl­digt sjuk mam­ma och det ställ­de all­ting på sin spets. När man ham­nar i så­da­na si­tu­a­tio­ner mär­ker man vad som fun­ge­rar i ett sam­häl­le och vad som in­te gör det. Struk­tu­rer runt om­kring som man in­te styr över. Även om vi bor i ett väl­digt bra land finns det sa­ker som in­te är så bra och allt som är bra kom­mer in­te al­la till del. Det dri­ver mig i dag. Att ta bort orätt­vi­sor och se till att det blir mer jäm­likt.

Ida: Vi har länge haft ett av värl­dens störs­ta skat­te­tryck men jag tror in­te att en ökad på­se peng­ar kom­mer att

”Tje­jer be­hö­ver hö­ra att de­ras tan­kar får fin­nas och att de­ras åsik­ter är vik­ti­ga”

lö­sa pro­ble­men ut­an vi mås­te för­änd­ra sam­hälls­sy­ste­men och vå­ga bli bätt­re på att pri­o­ri­te­ra, det gäl­ler in­te minst oss po­li­ti­ker. Se­dan jag kom in i riks­da­gen har jag grans­kat slö­se­ri­et och hur myc­ket peng­ar som läggs på skit. Det kan kän­nas så ar­ro­gant när man vet vil­ka bra sa­ker man kun­de gjort i stäl­let. Ett stort grund­pro­blem i vårt sam­häl­le är bris­tan­de tillit, bå­de till varand­ra men ock­så mel­lan van­li­ga män­ni­skor och po­li­ti­ker. Det här slö­se­ri­et med vå­ra ge­men­sam­ma skat­te­peng­ar är en vik­tig del i det som vi be­hö­ver lö­sa och det dri­ver mig.

An­na: Min störs­ta och främs­ta driv­kraft är att öka in­di­vi­dens fri­het ge­nom att ge al­la män­ni­skor sam­ma go­da livschan­ser att för­verk­li­ga sig själ­va. Var­je män­ni­ska ska ha möj­lig­het att väl­ja själ­va vad de vill gö­ra med sitt liv. Det hand­lar dels om att vi ska be­hand­la al­la män­ni­skor li­ka oav­sett bak­grund, men ock­så att vi ska be­hand­la män och kvin­nor li­ka. När jag var li­ten upp­täck­te jag att jag be­hand­la­des an­norlun­da för att jag var tjej och blev ti­digt fe­mi­nist. Det var nog där mitt po­li­tis­ka en­ga­ge­mang grund­la­des. Men det hand­lar ock­så om hur vi ska ha en ut­jäm­nan­de sko­la så att al­la får sam­ma möj­lig­he­ter att väl­ja om de vill bli brand­man el­ler sjuk­skö­ters­ka el­ler stats­mi­nis­ter. Vil­ka sam­tids­frå­gor brin­ner ni ex­tra myc­ket för?

Sul­tan: Jag tyc­ker att fri­het att kun­na väl­ja sitt liv är otro­ligt vik­tig, för det hand­lar i grun­den om män­ni­sko­vär­det. Jag har job­bat hårt för att va­ra där jag är idag, men jag ha­de in­te va­rit fri att bli en hög­ut­bil­dad kvin­na med en karriär ut­an­för po­li­ti­ken och upp­drag som riks­dags­le­da­mot fö­re 30 om det in­te vo­re för det sam­häl­le vi har idag, där trygg­het och fri­het går hand i hand. Att stär­ka trygg­he­ten och gö­ra Sve­ri­ge till ett le­dan­de väl­färds­land är min främs­ta frå­ga. Sär­skilt sjuk­för­säk­rings­frå­gor lig­ger mig varmt om hjär­tat.

An­na: Pre­cis som Sul­tan sä­ger hand­lar det om sam­ma livschan­ser. Att al­la män­ni­skor ska ha möj­lig­het att för­verk­li­ga sig själ­va. Ska jag väl­ja en spe­ci­fik sak­frå­ga så är det sjuk­vår­den, som har bli­vit en väl­digt vik­tig frå­ga för mig per­son­li­gen. Jag kan­di­de­rar nu till lands­ting­et i Stock­holms län för att dri­va sjuk­vårds­frå­gor och då hand­lar det dels om att sät­ta in­di­vi­den i cent­rum, att vår­den ska va­ra till­gäng­lig för al­la, men ock­så om att vår­den ska va­ra jäm­ställd.

Ida: För mig är det slö­se­ri­et med skat­te­peng­ar och som en dju­pa­re di­men­sion av det att möj­lig­gö­ra lät­ta­re gransk­ning av po­li­ti­ker. In­syn och gransk­ning av makt på­ver­kar hur mak­ten ut­övas. Det skul­le va­ra ett sätt att de­mo­kra­ti­se­ra det po­li­tis­ka sy­ste­met yt­ter­li­ga­re, men ock­så sä­ker­stäl­la att skat­te­peng­ar in­te slö­sas bort ut­an fak­tiskt går till sko­la, po­lis och sjuk­vård.

Han­na: Fast jag tyc­ker det är gans­ka sjukt hur man kan ha en an­nan frå­ga än kli­ma­tet som sin vik­ti­gas­te frå­ga. All­ting ter sig väl­digt fut­tigt i jäm­fö­rel­se med ifall vår ge­ne­ra­tion ska få le­va i en hyf­sat sä­ker värld el­ler i en värld som är helt och hål­let präg­lad av kli­mat­ka­ta­stro­fer. Jag kän­ner mig fort­fa­ran­de väl­digt arg på al­la som

upp­rätt­hål­ler det sy­ste­met och på att vux­na in­te tar hän­syn till näs­ta ge­ne­ra­tion el­ler ut­sat­ta män­ni­skor på jor­den. Med all re­spekt, att slö­sa med skat­te­peng­ar är ingen­ting i jäm­fö­rel­se med kli­mat­frå­gan. Ni näm­ner jäm­ställd­het, men den po­li­tis­ka are­nan do­mi­ne­ras av män. Hur upp­le­ver ni kli­ma­tet och vari lig­ger svå­rig­he­ter­na med att va­ra ung kvin­na i po­li­ti­ken?

Ida: Vi har ett sam­hälls­pro­blem och det speg­lar sig själv­klart i al­la po­li­tis­ka par­ti­er, även om det kan fin­nas skill­na­der i vå­ra oli­ka par­ti­kul­tu­rer. Jag har märkt att det är svårt att va­ra ung kvin­na i po­li­ti­ken på fle­ra sätt, men jag kun­de in­te tän­ka mig att det skul­le va­ra så myc­ket svå­ra­re att va­ra en hyf­sat ung mam­ma i po­li­ti­ken. Jag har en dot­ter som snart är två år och at­ti­ty­den jag mött var jag in­te be­redd på. Det finns så många män­ni­skor som tyc­ker att jag hell­re bor­de stå och ko­ka puré­er än att stif­ta la­gar. Frå­gor som ”Var är ditt barn nu?” kom­mer från al­la möj­li­ga, of­ta­re från äld­re kvin­nor än från män. Jag trod­de in­te det skul­le på­ver­ka mig så myc­ket som det gör, men det spe­lar roll.

An­na: Ja, man mås­te häv­da sin plats, stän­digt. Nu är jag vice ord­fö­ran­de för Li­be­ra­la ung­doms­för­bun­det, sit­ter i sty­rel­sen för Li­be­ra­ler­na i Stock­holms stad och är topp­kan­di­dat till Stock­holms läns lands­ting men jag mås­te än­då stän­digt be­vi­sa min plats. Oav­sett si­tu­a­tion mär­ker jag att jag be­hö­ver mar­ke­ra vil­ket man­dat jag har och att jag vill att folk ska lyss­na på mig. Se­nast för någ­ra vec­kor se­dan fick jag en kom­men­tar från en äld­re man i ett par­ti­sam­man­hang som und­ra­de vad en li­ten flic­ka som jag skul­le bli när jag blir stor. Men då sva­ra­de jag: Jag dok­to­re­rar i ju­ri­dik och är vice ord­fö­ran­de för Li­be­ra­la ung­doms­för­bun­det. Jag är re­dan någon­ting.

Sul­tan: Vi för­hål­ler oss till män hela ti­den. Kvin­nor är in­te nor­men för va­re sig po­li­ti­ker el­ler le­da­re, det är det vi har att job­ba emot hela ti­den oav­sett sam­man­hang. Fast ska jag va­ra helt är­lig har jag ock­så känt att mot­stån­det in­te ba­ra kom­mer från män ut­an från kvin­nor ock­så. Det fö­re­kom­mer många makt­stri­der mel­lan kvin­nor som jag upp­le­ver är väl­digt osys­ter­ligt. Men stöt­tar kvin­nor varand­ra i po­li­ti­ken, finns det ett sys­ter­skap?

Han­na: Kanske in­te just vi som sit­ter här men in­om ens eget par­ti finns det ett sys­ter­skap. Fast jag kän­ner fak­tiskt in­te igen mig i bil­den av att jag skul­le haft säm­re förutsättningar ba­ra för att jag är tjej. Jag kom­mer från en väl­ut­bil­dad fa­milj och har känt mig väl­digt fri i mitt liv. Jag är ock­så en gans­ka hög­ljudd per­son och har all­tid fått va­ra det. Hi­sto­riskt har man all­tid be­grän­sat kvin­nor ge­nom att få dem att hål­la på med små­sa­ker. Det kän­ner jag igen även idag, hur star­ka kraf­ter för­sö­ker få själv­stän­di­ga kvin­nor att vän­da sig in­åt och ba­ra hål­la på med det per­son­li­ga, som ytt­re at­tri­bu­ter. Nå­got av det vik­ti­gas­te med min po­li­tis­ka

Sul­tan Kay­han Riks­dags­le­da­mot för So­ci­al­de­mo­kra­ter­na, sup­ple­ant för so­ci­alut­skot­tet samt ju­sti­ti­eut­skot­tet Vik­ti­gas­te val­frå­ga: Trygg­het men i en vi­da­re be­mär­kel­se, såsom eko­no­misk och so­ci­al trygg­het. Byxa och blus, Sty­le­in. Skor, COS.

An­na Horn Vice ord­fö­ran­de och rätts­po­li­tisk ta­les­man för Li­be­ra­la ung­doms­för­bun­det, dok­to­rand på ju­ri­dis­ka in­sti­tu­tio­nen vid Stock­holms uni­ver­si­tet.Vik­ti­gas­te val­frå­ga: Sko­lan. Vi be­hö­ver ha en mer ut­jäm­nan­de sko­la och ge al­la sam­ma livschans. Blus, COS. Byxa, Wood Wood.

Han­na Lid­ström Riks­dags­le­da­mot för Mil­jö­par­ti­et, Grön Ung­doms språk­rör Vik­ti­gas­te val­frå­ga: Kli­ma­tet. Det bor­de va­ra den vik­ti­gas­te frå­gan för al­la. T-shirt, & Ot­her Sto­ri­es. Byxa och skärp, se­cond hand. Ör­häng­en, H&M. Klack­ring, Ma­ria Nils­dot­ter. Ring, Dra­ken­berg Sjö­lin. Skor, Ni­ke.

Ida Droug­ge Riks­dags­le­da­mot för Mo­de­ra­ter­na Vik­ti­gas­te val­frå­ga: Trygg­het. Vi be­hö­ver ha fler po­li­ser men ock­så in­fö­ra ett rik­tigt tjäns­te­man­na­an­svar. Skjor­ta, sty­lis­tens pri­va­ta. Byxa, Com­me des Garçons. Ör­häng­en, Holpp. Skor, Re­schia.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.