Styr­kan bakom sor­gen

Plaza Kvinna - - CONTENT -

Att ra­tio­na­li­se­ra bort svå­rig­he­ter är loc­kan­de för vem som helst. Men med sorg kom­mer ock­så styr­ka. Nå­got som det här num­rets krö­ni­kör Malin Ar­vids­son fått lä­ra sig myc­ket om.

Svett­pär­lor­na i glit­ter­klän­ning­en har knappt hun­nit tor­ka. Årets Guld­bag­ge är igång, Films­ve­ri­ge är sam­lat och vår egen äls­ka­de ”di­sco­ku­la” är spräng­fär­dig. Fo­to­gra­fer­na fång­ar varen­da li­ten vin­kel av den kom­man­de lyc­kan på bild.

Med knappt en vec­ka kvar till be­räk­nad för­loss­ning gli­der jag och min man in på en för­vän­tans våg till barn­mors­kan. Allt såg bra ut! Vi var re­do. Det var sam­man­drag­nings­fest och vi vän­ta­de på att för­loss­ning­en skul­le sät­ta igång på all­var. Så plöts­ligt – en hård spark, en an­norlun­da ener­gi. Är det in­te vat­ten som sipp­rar mellan be­nen? Visst är det rik­ti­ga vär­kar jag bör­jar kän­na nu? Min in­re röst över­ty­gar mig om att allt är som det ska. ”Såklart är det mind­re fos­ter­rö­rel­ser.” ”Hon är ju så stor nu och får ju knap­past plats att jaz­za loss som hon bru­kar.” Men det var fel, såklart blir det in­te mind­re rö­rel­ser mot slu­tet. Ba­ra an­norlun­da, tyng­re. Men in­te mind­re.

En dag in­nan vår dot­ter var be­räk­nad att fö­das låg jag i säng­en och ha­de just miss­lyc­kats med att få kon­takt med hen­ne. Mint-tuggu­mi och iskallt vat­ten har all­tid väckt spar­kar och stepp­dans. Nu var det helt stumt i ma­gen sam­ti­digt som sam­man­drag­ning­ar­na fort­fa­ran­de var igång. Och som en blixt från klar him­mel så viss­te jag, det är nå­got som in­te stäm­mer. Jag mås­te åka in till sjuk­hu­set nu. Trots det väg­ra­de jag er­kän­na den ska­van­de rös­ten in­om­bords. Om den in­te var sann så kanske den skul­le bli det om jag sa det högt?

Men i bi­len på väg till sjuk­hu­set, på par­ke­ring­en ut­an­för mot­tag­ning­en, i vänt­rum­met så kän­de jag på mig– det värs­ta har nog skett. Det blir ett ra­san­de högt tem­po med bå­de barn­mors­kor och lä­ka­re som skyn­dar sig in och ut i rum­met. Öron lyss­nar no­ga med ste­to­sko­pet, ögon tit­tar spänt på ult­ralju­det. Allt blir stil­la för en stund. På en gul plast­brits i ett li­tet rum väx­lar ögo­nen plöts­ligt till mig och så kom de, or­den som in­te fick kom­ma. ”Jag är så led­sen men vi hit­tar inga hjärt­slag.”

Krop­pen fry­ser till is, för­öd­el­sen träng­er sig in. Trots ge­nom– för­lam­ning ber jag om att få min te­le­fon för att ringa min le­van­de dot­ter, som mås­te häm­tas från cel­lon. Lugnt och me­to­diskt tar jag mig ige­nom al­la sam­tal, in­for­me­rar om allt akut och prak­tiskt, och sen fal­ler jag.

Skam. Skuld. Var­för? Vad har vi gjort för fel? Sor­gen lam­slår allt. Och det finns ing­en bro­schyr från So­ci­al­sty­rel­sen som ta­lar om hur du ska han­te­ra den mas­si­va skogs­bran­den in­om­bords. Jag sä­ger pra­ta. Pra­ta. Pra­ta. Ta­la om för al­la vad ni va­rit med om. Sor­gen be­hö­ver tid och ser helt oli­ka ut. Stå still. Känn ef­ter. Låt sor­gen fyl­la he­la dig. För mig fanns det ing­et an­nat sätt än att föl­ja min in­re röst och mitt dju­pas­te be­hov. Även om det gick tvärte­mot min man och hans smär­ta. I sor­gen är du en­sam. Och så ska det va­ra, då bör­jar du lyss­na på din in­re röst. Det svå­ra är att vå­ga föl­ja den även om den sä­ger åt dig – som i mitt fall – att du be­hö­ver pra­ta med och tac­ka hen­nes kropp. Klap­pa, klä och kist­läg­ga hen­ne, pla­ne­ra he­la be­grav­ning­en och grä­va igen gra­ven med di­na ba­ra hän­der. Jag kun­de in­te för­kla­ra var­för i al­la lä­gen. Jag ba­ra viss­te att det var så jag be­höv­de gö­ra, oav­sett vad al­la and­ra kän­de var lämp­ligt. För att ge­nom­le­va för­lus­ten av vårt för­lo­ra­de barn var det helt nöd­vän­digt att va­ra fy­sisk i varten­da steg. I sor­gen var bå­de jag och min man en­sam­ma och oer­hört oli­ka. Det fanns ing­et an­nat sätt än att ta emot hjälp.

Råd som ”Du mås­te gå vi­da­re”, ”Det finns sä­kert en me­ning”, ”Ni ska för­sö­ka igen” ekar tomt. Men nå­got jag ald­rig upp­lev­de slog fel var när­va­ro – det kun­de va­ra sms, brev el­ler besök. Även mat, städ­ning och and­ra prak­tis­ka sa­ker som du plöts­ligt in­te be­gri­per dig på un­der­lät­ta­de enormt.

Att fyl­la år någ­ra da­gar ef­ter hjälp­te in­te till, el­ler så var det just det min fö­del­se­dag gjor­de. Jag var tvung­en att kom­mu­ni­ce­ra med min om­värld. Som en of­fent­lig per­son skul­le jag ock­så be­hö­va han­te­ra frå­gor som skul­le kom­ma gäl­lan­de vår tyd­li­ga gra­vi­di­tet. Där och då gjor­de jag ett val. Jag bör­ja­de pra­ta om min sorg och om vår dot­ter Nike. Jag hit­ta­de sätt att be­gri­pa det som skett ge­nom att ska­pa kon­kre­ta sa­ker som knöt an till min läng­tan ef­ter hen­ne. Där hen­nes ex­istens fick en hög­re me­ning och blev nå­got som mi­na nä­ra och kä­ra kun­de del­ta i sam­ti­digt som jag kun­de sör­ja. I den tan­ken föd­des min in­sam­ling till Späd­barns­fon­den i Ni­kes namn. Ge­nom att fort­sät­ta att rö­ra mig trots att jag ”för­lo­rat be­nen och sy­nen” så tap­pa­de jag in­te vet­tet. Och att ha en 13-årig dot­ter, med allt vad det in­ne­bär, har ock­så vi­sat mig vägen till­ba­ka till li­vets själv­kla­ra me­ning. Det är ing­en dum tan­ke att ut­nytt­ja sor­gens kraft! Den är som vil­ken an­nan kraft som helst och kan för­la­ma, ali­e­ne­ra men ock­så hjäl­pa dig att lä­ka. I mitt fall slu­ta­de jag ta an­svar för vad and­ra skul­le tyc­ka och tän­ka. Min in­re ba­ro­me­ter för san­ning slog till di­rekt och jag slu­ta­de helt en­kelt släp­pa in and­ras skit. Det fanns in­te plats el­ler ork. Den grå­ten jag släpp­te fram när vår dot­ter dog var ock­så helt ny. Jag tillät mig att ka­pi­tu­le­ra in­för sor­gen och än­då krä­va av uni­ver­sum att få kän­na mig trygg. Jag gav vi­ka och slu­ta­de käm­pa emot. Jag har nog ald­rig va­rit så stark som i min sorg. Ald­rig så orädd. Ald­rig hört min röst så klart. Det var som om den släpp­tes fri.

Malin Mas es Ar­vidss on skå­des pe­la­re och kons tnär

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.