kvin­na, "Jag är ur­stol­tö­ver att va­ra och på and­ra sätt är detskit”

Plaza Kvinna - - JUST NU / I FO­KUS - Av Jenny Ols­son Fo­to Fred­rik hess­man sty­liST Kaj­sa Svens­son hår & ma­ke­up Lo­vi­sa Lun­ne­borg

Un­der­sö­kan­det är hen­nes driv­kraft, film­ka­me­ran hen­nes verk­tyg. I höst är Anna Odell ak­tu­ell med den nya lång­fil­men X&Y, där hon le­ker med kvinn­li­ga och man­li­ga iden­ti­te­ter, verk­lig­het och fik­tion. Må­let för konst­nä­ren och film­re­gis­sö­ren är att få män­ni­skor att tän­ka till och ifrå­ga­sät­ta bå­de sig själ­va och sin om­värld.

Hen­nes ex­a­mens­ar­be­te på Konst­fack 2009, fil­men Okänd, kvin­na 2009–349701 där hon spe­la­de men­talt sjuk för att grans­ka den psy­kis­ka vår­den, väck­te stor upp­märk­sam­het och en hel del kri­tik.

Hen­nes re­gi­de­but med lång­fil­men Åter­träf­fen 2013 blev en pu­blik­suc­cé och till­de­la­des två Guld­bag­gar för bäs­ta film och ma­nus. Anna Odell har ald­rig va­rit rädd för att blot­ta sitt in­re ge­nom sitt konst­när­skap. Även i den nya fil­men X&Y fort­sät­ter hon att sät­ta sig själv i cent­rum, där hon spe­lar konst­nä­ren och till­sam­mans med Mi­kael Pers­brandt un­der­sö­ker iden­ti­tet. Vad in­ne­bär det att va­ra män­ni­ska? Och vad är egent­li­gen verk­lig­het och vad är fik­tion? I fil­men ser vi för­u­tom Odell och Pers­brandt även Ve­ra Vi­ta­li, Jens Al­bi­nus, Tri­ne Dyr­holm och Shan­ti Ro­ney som ge­stal­tar si­na oli­ka al­ter egon i syf­te att kunna syn­lig­gö­ra vil­ka de va­rit, vil­ka de är och vil­ka de vill va­ra. Din nya film hand­lar om man­li­ga och kvinn­li­ga iden­ti­te­ter. Var­i­från fick du idén till te­mat?

– Jag har all­tid va­rit bå­de rädd och fa­sci­ne­rad av män som är myc­ket män och in­tres­se­rad av att för­stå hur vi män­ni­skor fun­ge­rar. Och Mi­kael Pers­brandt är ju den ul­ti­ma­ta man­li­ga man­nen så han var ett gi­vet val. Det som at­tra­he­rar mig som konst­när är att ut­fors­ka bå­de det som fa­sci­ne­rar och in­tres­se­rar mig, men ock­så det som skräm­mer mig. Det jag vill ifrå­ga­sät­ta är hur vis­sa per­so­ner får ta så myc­ket plats och hur vi kan ac­cep­te­ra ett visst be­te­en­de hos en man som vi kanske in­te skul­le ac­cep­te­ra hos en kvin­na. Ha­de du en fär­dig plan för vad det skul­le bli av pro­jek­tet när ni star­ta­de in­spel­ning­en?

– Nej, in­te alls. Det var väl­digt sö­kan­de i bör­jan. Jag viss­te att jag vil­le an­vän­da mig av verk­lig­het och fik­tion och att jag vil­le ut­fors­ka mig och Mi­kael som de me­di­a­la per­so­ner vi är. Det vil­le jag le­ka med. För mig är re­se­arch vik­tigt och att ma­nu­set ut­veck­la­des un­der ar­be­tets gång. Vi träf­fa­des där­för myc­ket in­nan vi bör­ja­de spe­la in och gjor­de iscen­sätt­ning­ar som jag kun­de an­vän­da som ut­gångs­punkt för ma­nu­set. Vi träf­fa­de ock­så skå­de­spe­lar­na som spe­lar vå­ra oli­ka al­ter egon och ut­fors­kat te­mat ge­men­samt. De fick bland an­nat age­ra oss oss ut­i­från hur de tror att vå­ra in­ners­ta tan­kar ser ut, el­ler hur vi skul­le age­ra om vi in­te ha­de någ­ra grän­ser. Be­skriv den där me­die­bil­den, hur ser den ut?

– Folk har nog väl­digt tyd­li­ga bil­der av oss, av mig som den galna konst­nä­ren och av Mi­kael som den gräns­lö­se och be­gå­va­de skå­de­spe­la­ren. Men vem är de verk­li­ga Anna och Mi­kael? Vad är sant och in­te sant? Så till ma­nu­set har jag fått stoff bå­de ut­i­från och in­i­från, ge­nom för­do­mar och giss­ning­ar om oss som män­ni­skor. Du och Mi­kael bod­de i pe­ri­o­der i stu­di­on un­der ar­be­tet. Var­för vil­le du ha den set­ting­en?

– Där­för att det upp­står sa­ker när man stängs in och in­te har ytt­re fak­to­rer som stör i ut­fors­kan­det av den ytt­re och den in­re bil­den av oss själ­va. Man får tid att un­der­sö­ka och lä­ra kän­na varand­ra och så finns det ut­rym­me bå­de för lek och all­var. Vad hän­der när män­ni­skor stängs in och bor ihop så? Det vil­le jag ta re­da på. Jag skul­le nog ha väl­digt svårt för att ba­ra sät­ta mig ner och skri­va ett ma­nus. Jag be­hö­ver det här un­der­sö­kan­det för att va­ra en­ga­ge­rad själv. Har du all­tid ve­lat bli konst­när?

– Nej. När jag var li­ten vil­le jag in­te alls bli konst­när. Jag var mob­bad i sko­lan ef­tersom jag var bra på att ri­ta och byg­ga, det an­sågs tön­tigt. Allt var oer­hört ho­mo­gent och man skul­le in­te stic­ka ut. Att le­ka var rädd­ning­en för mig, det gjor­de li­vet han­ter­bart. När jag när­ma­de mig ton­å­ren och in­såg att jag snart skul­le va­ra tvung­en att slu­ta le­ka var det som att jag bör­ja­de viss­na bort. Många år se­na­re när jag bör­ja­de ta mig tillbaka ef­ter att ha va­rit psy­kiskt sjuk in­såg jag att konst­när­s­yr­ket är som att le­ka fast man är vux­en. I köl­vatt­net av #me­too får man väl sä­ga att taj­ming­en med en film om man­li­ga och kvinn­li­ga iden­ti­te­ter in­te kun­de va­ra bättre. Kvin­nor in­om film­bran­schen är näs­tan dub­belt så ut­sat­ta för sex­u­el­la tra­kas­se­ri­er på job­bet som kvin­nor i all­män­het. Har du själv va­rit ut­satt?

– Det är klart att jag har. Det tror jag i prin­cip al­la kvin­nor har i al­la bran­scher, mer el­ler mind­re. Det hand­lar om att se be­te­en­det och för­stå det, men att in­te ac­cep­te­ra det ut­an att vå­ga sä­ga nej. Me­too är otro­ligt vik­tigt, men det hand­lar in­te ba­ra om kön och det sex­u­el­la, ut­an om ett struk­tu­rellt makt­spel. Att man ac­cep­te­rar den som fö­re­fal­ler va­ra den star­ka och in­te vå­gar sät­ta ner fo­ten. Det finns sto­ra för­de­lar med att va­ra kvin­na och det är ro­ligt, men ock­så pro­ble­ma­tiskt och svårt. Man kan för­sö­ka an­vän­da det som är svårt till att ska­pa för­änd­ring, men det är in­te all­tid man or­kar. Det är jäv­ligt trist att det ska va­ra så. Så på vis­sa sätt är jag ur­stolt och glad över att va­ra kvin­na och på and­ra sätt är det skit. Du har fått stor upp­märk­sam­het för di­na ti­di­ga­re projekt. Vad har du för mål med din konst och vad vill du att bi­o­publi­ken ska få med sig ef­ter att ha sett X&Y?

– När jag gör konst ut­i­från nå­got slags un­der­sö­kan­de så är må­let att få män­ni­skor att tän­ka till. De mås­te in­te tyc­ka som jag, men jag vill att de ska re­flek­te­ra mer och ifrå­ga­sät­ta bå­de sig själ­va och and­ra och sin om­värld. Un­der­sö­kan­det dri­ver mig. Och det här li­te kitt­lan­de som jag kan va­ra li­te rädd för dras jag ock­så till, sam­ti­digt som jag vill för­stå själv. Jag vill att publi­ken ska re­flek­te­ra över vad det är att va­ra män­ni­ska, al­la oli­ka si­dor vi har i oss, vad vi vi­sar och in­te vi­sar, vad som är sant och in­te sant. Att de ska ifrå­ga­sät­ta vad vi ac­cep­te­rar och in­te ac­cep­te­rar.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.