NOLL Kon troll

Idag för­vän­tas vi ha koll på allt och det är lätt att kö­ra på tills man kra­schar. Frå­ga ba­ra det här num­rets krö­ni­kör Karin Adelsköld, som tap­pat kon­trol­len och lärt sig äls­ka ka­o­set.

Plaza Kvinna - - KRÖ­NI­KA -

J ag slad­dar in på mö­tet i sista se­kun­den och kas­tar mig ner vid det ful­la kon­fe­rens­bor­det. Först när jag satt mig ner och ser tio styc­ken män­ni­skor stir­ra på mig med upp­spär­ra­de ögon in­ser jag att jag fort­fa­ran­de har py­ja­mas­byx­or­na på mig. Och att det är helt fel mö­te med män­ni­skor jag ald­rig sett för­ut.

Det här är min var­dag sedan två år. Att glöm­ma, blan­da ihop och åka fel. Jag har kom­mit med sopp­å­sen till job­bet mer än en gång. Kört bil till af­fä­ren och sen gått hem till fots. Jag har mis­sat mö­ten, glömt bort var jag bor och pre­sen­te­rat mig käckt för nya gran­nen ba­ra för att sen in­se att jag gjor­de det da­gen in­nan. Och da­gen in­nan det ock­så.

Hös­ten 2016 gick jag in i väg­gen med ett rejält brak. Själ­va kra­schen kom egent­li­gen in­te som nå­gon över­rask­ning. Jag ha­de job­bat myc­ket, flyt­tat till en ny stad och bil­dat bonus­fa­milj. Ta­git allt an­svar hem­ma med fy­ra ton­å­ring­ar, ett gi­gan­tiskt hus och en valp. Och så li­te re­la­tions­pro­blem på det. Krop­pen ha­de fak­tiskt skic­kat sig­na­ler gans­ka länge, men jag väg­ra­de att lyss­na. ”Äsch, li­te ont i ax­lar­na, jag har nog le­gat fel på kud­den ba­ra”. ”Ja­ja, li­te då­lig sömn har väl al­la”. ”Men hal­lå, al­la kan väl glöm­ma var man bor ibland, det är väl in­te så kons­tigt?”.

En dag stäng­de hård­dis­ken plöts­ligt av. Mitt un­der en pro­me­nad viss­te jag in­te var jag var. El­ler vem jag var. Allt var blankt. Det var som att blix­ten sla­git ner och allt blev vitt. Det vi­sa­de sig att jag ha­de fått en akut stress­kol­laps och de­lar av hjär­nan ha­de slu­tat att fun­ge­ra. Jag ha­de tap­pat min­net, för­må­gan att lä­sa och skri­va. Jag viss­te in­te hur gam­mal jag var el­ler ens att jag var mam­ma. Jag låg där på en brits på psyka­ku­ten och trod­de att jag bod­de på ett ho­tell. Ett gans­ka spar­tanskt ho­tell med gal­ler över fönst­ren, men än­då.

Jag kan fak­tiskt skrat­ta åt elän­det nu. Men just då, trod­de jag att mitt liv var slut. Vem är jag om jag in­te läng­re fun­ge­rar som jag bru­kar? Hur ska jag kunna ta hand om mi­na barn? Mitt liv? I tre må­na­der grät jag kon­stant och tyck­te synd om mig själv. Lä­kar­na trös­ta­de så gott de kun­de. Jag skul­le kunna lä­sa och skri­va igen. Jag skul­le få min­net tillbaka. Men hjärn­ska­dan skul­le tro­ligt­vis in­te gå att re­pa­re­ra. Li­te dum i hu­vu­det fick jag nog räk­na med att bli, som den unga lä­ka­ren så ro­ligt ut­ryck­te det. Nu har det gått två år och de ha­de rätt. Jag har lång­samt bli­vit bättre. Jag läs­te min förs­ta bok i som­ras och skri­ver min förs­ta krö­ni­ka just nu ef­ter kol­lap­sen. Min­net bör­jar fun­ge­ra igen li­te smått. (Även om jag blev väl­digt be­svi­ken när jag upp­täck­te att jag var 45 år och in­te 41 som jag trott). Men jag är verk­li­gen li­te dum i hu­vu­det, li­te trög och ofo­ku­se­rad.

In­nan jag gick in i väg­gen var jag en kon­troll­nin­ja. Värl­dens bäs­ta fak­tiskt. All­tid haft koll på allt och al­la. Ald­rig be­hövt en ka­len­der el­ler att gö­ra-lis­tor, min hjär­na har fix­at det än­då. Att dot­terns hör­lu­rar sist sågs un­der hög­ra kud­den i sof­fan och att so­nen mås­te ha med sig en lapp till sko­lan om två vec­kor. El­ler att kvin­nan längst fram i publi­ken fak­tiskt va­rit och tit­tat på mig för två år sen i Mal­mö. Men nu är jag glad om jag ens minns att jag ätit fru­kost. Kon­troll­för­lus­ten gav mig pa­nik i bör­jan. Jag kän­de mig som ett fyl­lo som rag­la­de runt och för­sök­te ta in allt som hän­de runt om­kring mig. Men ef­ter ett tag bör­ja­de jag slapp­na av och vän­ja mig. Och ännu märk­li­ga­re: jag bör­ja­de upp­skat­ta att in­te ha koll, ut­an att ba­ra hänga med. Nu tar jag da­gen som den kom­mer då jag (på rik­tigt) ald­rig vet vad som ska hän­da. Jag frå­gar all­tid om vägen ef­tersom jag ald­rig kän­ner igen mig, trots att jag va­rit där för­ut. Jag häl­sar glatt på al­la då jag in­te vet om jag träf­fat dem ti­di­ga­re. Jag gör sa­ker när nå­gon ber mig el­ler min te­le­fon pling­ar med en på­min­nel­se. Där­e­mel­lan gör jag ingen­ting, ut­an ett uns då­ligt sam­ve­te.

Stup i kvar­ten upp­ma­nas man att ta kon­troll över sin var­dag. De­sig­na sitt liv och sitt var­dags­rum. Ren­sa ut sin gar­de­rob och si­na tar­mar. Gö­ra vec­ko­mat­sed­lar och kar­riär­pla­ner. Men vad är det för far­ligt med att släp­pa kon­trol­len? En­ligt hjärn­fors­ka­re är det fak­tiskt in­te ens möj­ligt för vår hjär­na att ha över­blick läng­re, vi har in­te plats att lag­ra all in­for­ma­tion. Att ha hål­la koll på mö­ten, pre­sen­ta­tio­ner, hör­lu­rar, skol­lap­par och li­kes på Instagram är rent ut­sagt omöjligt. Än­då kämpar vi för att ta Den He­li­ga Kon­trol­len. Och ännu vär­re: kän­ner oss otill­räck­li­ga även när mai­len är ren­sad, kost­cir­keln slu­ten och källsor­te­ring­en läm­nat hal­len. Ut­om jag då. Som seg­lar runt i nått slags skönt okon­trol­le­rat ka­os och tar da­gen som den kom­mer. Och märk­li­gast av allt, när man vant sig så fun­kar det väl­digt bra. Ing­et för­fal­ler för att jag släppt kon­trol­len, tvärtom har jag mer ener­gi och mår bättre än på länge. Även om folk på mö­ten blir li­te ir­ri­te­ra­de när jag dy­ker upp för­sent i py­ja­mas. Men det är jag helt är­ligt för dum för att bry mig om.

Karin Adelsköld Ko­mi­ker och för­fat­ta­re

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.