Nakenmodellen som blev stjärnfotograf
För 25 år sedan fick stjärnfotografen Mario Sorrenti ett genombrott när han fotograferade dåvarande flickvännen Kate Moss i bara mässingen. Idag räknas han som en av världens mest eftertraktade och välbetalda fotografer som med sitt skarpa bildspråk fortsätter att vidga gränsen mellan mode och fantasi till en jublande publik. Modevärldens älskling visar inga tecken på att sakta ner.
Det finns alltid en viss risk för besvikelse när man träffar personer man beundrat länge. När en ikon visar sig vara någon helt annan när kameralampan slocknat, och magin går förlorad. Jag måste erkänna att när Mario efter sex ombokade intervjutider äntligen tar emot mig på Nobis Hotel har min affektion fått sig en liten törn. Mörkret har redan hunnit lägga sig över Norrmalmstorg, och i hotellobbyn hör man sorlet och glasklirren leta sig upp i salongerna. Men när dörren väl går upp är allt förlåtet. Hans långa mörkbruna hår är kammat i en mittbena och de svarta karaktäristiska glasögonen ramar in varma ögon. Mario ler nämligen ofta och mycket. Både som en reaktion på något han finner intressant och som en sorts maskering när han inte omedelbart finner orden. En smittsam energi som mycket väl kan vara nyckeln till hans framgång och mångsidiga uttrycksskärpa. Naken perfektion Sedan sitt genombrott har han inte bara hyllats för sitt konstnärskap utan också för sin stilkänsla och utseende som tonåring stod han modell (oftast naken) för stjärnor som Richard Avedon, Bruce Weber och Steven Meisel. Han medverkade också i Georg Michaels ikoniska musikvideo till låten Freedom tillsammans med 90-talets största supermodeller, så som Christy Turlington, Cindy Crawford, Linda Evangelista, och Naomi Campbell – som alla mimade till låten.
– Jag jobbade som modell när jag var ung, och hade förmånen att få arbeta med många skickliga fotografer. Det var världens bästa utbildning och jag lärde mig massor om fotografyrket. Att posera naken har aldrig varit någon grej för mig, men jag har inget behov av att vara i rampljuset, jag trivs bättre bakom kameran. Det har tagit lång tid för mig att hitta ett mellanläge i cirkusen som jag befinner mig i. Det är en slags bitterljuv hatkärlek, eftersom jag har många goda vänner i branschen, men modevisningar och stora
tillställningar gör mig nervös. Jag är en skygg person som gärna blir uppskattad för det jag gör, men vill inte stå i centrum för andras uppmärksamhet.
Mario har under sin karriär gestaltat modevärlden med sitt kraftfulla, ovanliga och ofta råa bildspråk, som svävar mellan konst och mode. Han har själv berättat att han hyser en särskild förkärlek till människans nakna fägring och kvinnor. Han planerar och iscensätter sina bilder minutiöst för att sedan vänta in det oväntade.
– Jag bär fortfarande med mig kameran överallt, det blir många familjebilder. Jobb och privatliv flyter in i varandra, så har det alltid varit för mig. De bästa bilderna är oftast de som blir till av en tillfällighet. Det händer något vackert och äkta när människan är omedveten om sitt utseende. När de släpper kontrollen, eller tanken på vad de borde göra, eller vad de vill göra. Jag försöker fånga dessa flyktiga ögonblick som ofta sker mellan tagningarna. Det kan vara när modellen snyggar till sminket, eller får håret fixat. Det gäller även när jag fotograferar superstjärnor. Stjärns tatus Under åren har Mario blivit en av våra mest etablerade samtida fotografer. Förutom medverkan i alla de största och prestigefyllda modemagasinen som Vogue (amerikanska, italienska, franska och japanska), Vanity Fair och Harper’s Bazaar så har han fotograferat kampanjer för modehusjättar som Chanel, Yves Saint Laurent, Tom Ford, Max Mara och H&M. Att han även hunnit regisserat en mängd reklamfilmer för namn som Chloé, Jimmy Choo, Calvin Klein och Lancôme samtidigt som han gett ut fotoböcker och haft utställningar världen runt är få förunnat.
Om du googlar ”Mario Sorrenti” kommer hundratals träffar upp på Hollywoodstjärnor, artister och världskända filmregissörer som poserar vänskapligt vid hans sida. Det är alltså ingen slump att de flesta av 80- till 00-talets allra största namn, som Madonna, Brad Pitt, Gigi Hadid, och Rihanna har porträtterats av stjärnfotografen. Mario skakar på huvudet och berättar att det ibland blir för mycket av det goda och att han med jämna mellanrum måste resa bort från alla som sliter och drar i honom.
– Min uppfattning av perfektion är nakenhet i total frihet, att slippa förhålla sig till andra. Den glamourösa modevärlden får lyxen att tappa sin lyster efter ett tag. Jag behöver ren vildmark för återhämtning. Tystnad är lyx för mig. Många tycker att The Hamptons är så maffigt, och visst är husen fina, men de ligger så tätt att man inte kan vara naken någonstans. Jag har nyligen köpt ett hus i Spanien omringat av fantastiskt landskap. Huset är väldigt enkelt i sig, men föreställ dig karga klippor, hav och vinden som får trädkronorna att rassla. Mer än så tänker jag inte avslöja, det är mitt hemliga paradis.
Samtalet leder oss in till ett annat paradis, nämligen Brittiska Jungfruöarna. Mario var 20 år och hans då okända flickvän Kate Moss var nyss fyllda 18. Hon var Marios första kärlek och föremålet för hans ivrigt glödande fotograferande. De spenderade tio dagar tillsammans på en liten ö i Västindien för att ta svartvita foton till en parfymkampanj. Det var nämligen Calvin Klein som hade uttryckt en önskan om bildmaterial till den numera ikoniska Obsession-kampanjen. I Marios senaste bok Kate, får man för första gången ta del av en intim serie med 50 stycken aldrig tidigare publicerade fotografier av en knoppande Kate. Mario berättar att det var hans fru Mary som väckte idén till boken, och det är även hon
som har handplockat bilderna. Du är konstant omgiven av så många vackra, stundvis nakna kvinnor, men hur hanterar din fru det?
– Min fru är en fantastisk kvinna. Förutom att hon är oerhört vacker är hon också väldigt smart och älskvärd. Vi har varit tillsammans i 22 år och hon har aldrig visat tecken på svartsjuka. Jag tror faktiskt att det är därför som vi fortfarande är tillsammans. Vi har våra problem som alla andra par, men vi pratar med varandra och löser saker genom att vara ärliga. Vi accepterar livets damm och ofullkomlighet. Hon är alltid med mig och tar hand om mig, säger Mario och skrattar.
Det gäller även denna gång, då Mary väntar på rummet tills intervjun är slut och Stockholm bara är deras. Under vårt samtal blir det tydligt att Mario är en man som uppskattar livet, men som också har en sund distans till sig själv och modevärldens divalater – och en elegant kvickhet.
– Jag växte upp i Italien på det glada 70-talet, med två konstnärssjälar till föräldrar. De lärde mig att förstå och vara ödmjuk inför de privilegier som jag förunnats. Jag är försiktig med det jag har och älskar. Jag låter inte framgången stå i vägen för det jag verkligen vill åstadkomma. Att skapa konst är mitt kall här i livet och jag har nyligen upptäckt tjusningen med att regissera film.
I somras långfilmsdebuterade Mario som regissör med independentfilmen Discarnate. Den mystiska thrillern har det senaste halvåret visats flitigt på filmfestivaler världen runt och recensenterna har inte hållit tillbaka med lovorden.
– Jag är så stolt över filmen och dess visuella uttryck. Nu förstår jag varför skådespelare alltid brister ut i gråt när de tar emot pris. De gråter för att själva processen är så vansinnigt smärtsam. Den här filmen tog oss tre år att göra. Det har varit den värsta och bästa upplevelsen under hela min karriär. Men du har ju gjort film förut?
– Jag har gjort musikvideos och kommersiella fashionfilmer, men det är ingenting i jämförelse med en långfilm. Jag ifrågasatte mig själv många gånger under händelseförloppet. Men jag älskar att utmana alla mina sinnen och i den här filmen får jag paketera allt som jag älskar: musik, bilder, känslor och människor.
Mario är själv en känslomänniska som tar sig tid för att utforska vad som driver oss i allt han tar sig an, oavsett medium. Till frågan vad som motiverar honom ler han finurligt.
– Ibland viskar en inre dömande röst: vad är meningen med allt? Varför gör jag den här boken? Den här filmen? Jo, för att det skänker människor glädje. Jag har fortfarande så mycket kvar att ge.