CISSI FORSS

Plaza Kvinna - - SISTA ORDET -

Med en ba­by i ma­gen fal­ler det sig kanske na­tur­ligt att många av Cissi Forss åta­gan­den den här vin­tern rik­tar sig till just barn. I bör­jan av 2019 kom­mer tillök­ning­en, men re­dan nu kan al­la små (och sto­ra) blädd­ra i hen­nes böc­ker och från den förs­ta de­cem­ber dess­utom se hen­ne var­je mor­gon och kväll i årets jul­ka­len­der.

Be­rät­ta om årets jul­ka­len­der Storm på lug­na ga­tan! Vad hand­lar den om och vad är din roll?

– Den hand­lar om en fa­milj där mam­man är för­fat­ta­re och be­hö­ver kom­ma iväg och skri­va sin nya bok. De flyt­tar till en li­ten stad, men där är det allt an­nat än lugn och ro och mam­man blir su­pe­ren­ga­ge­rad i sta­dens jul­täv­ling, en lus­se­bul­leätar­täv­ling, pep­par­kaks­hus­byg­ge – ja, allt an­nat än att skri­va. Själv har du gett ut barn­böc­ker­na Fis­lan­det och Pa­ket­lan­det. Kän­ner du igen dig själv i att sys­sel­sät­ta sig med allt an­nat än att just skri­va?

– Verk­li­gen, ha­ha. Man gil­lar ju idén, tan­ken på att man är för­fat­ta­re, men när man fak­tiskt ska skri­va kan det bli svårt och så går man runt och gör and­ra sa­ker, men le­ver som att man vo­re en för­fat­ta­re. Jag flyr ibland från plik­ten, men jag har nog in­te gjort det i sam­ma ut­sträck­ning som min ka­rak­tär. Man kan sä­ga att skri­van­de nog in­te är hen­nes kall, sna­ra­re pro­jekt­le­da­re.

Myc­ket av det du gjort på den se­nas­te ti­den är för barn – kom­mer du gå till­ba­ka till att gö­ra sa­ker för vux­na?

– Ab­so­lut, det får vi hop­pas. Det är så ro­ligt att allt jag har gjort för barn kom­mer sam­ti­digt, men be­rät­tarsti­len för barn är väl­digt be­fri­an­de och det är ro­li­ga sam­man­hang att få va­ra i. Det ska­par myc­ket fri­het och med jul­ka­len­dern var det otro­ligt myc­ket gläd­je, kre­a­ti­vi­tet och im­pro­vi­sa­tion. När man job­bar med barn får man an­pas­sa sig på ett an­nat sätt; man kan in­te ha li­ka långa da­gar och då blir det en läng­re in­spel­nings­pe­ri­od. Barn tar ner allt på jor­den li­te, det är all­tid varmt och av­slapp­nat när barn är med. Bud­ska­pet ”Em­bra­ce your weird­ness” sit­ter på väg­gen hem­ma hos dig. Hur vå­gar man gö­ra det?

– Det är egent­li­gen sam­ma bud­skap som jag skri­ver om i mi­na böc­ker – att man ska om­fam­na si­na egen­he­ter. Man ska vå­ga ut­ma­na dem som ryn­kar på nä­san och tyc­ker att det är kons­tigt, och in­te kän­na skam för att man är an­norlun­da. I det kons­ti­ga bor det nå­got väl­digt unikt och det är en käl­la till kre­a­ti­vi­tet som man verk­li­gen ska ut­fors­ka. Så var det när jag skrev Fis­lan­det: jag ha­de en weird idé un­der en lång tid och tänk­te till slut att det var dags att släp­pa ut den, om­fam­na den. Så jag de­la­de med mig och så var det in­te så kons­tigt som jag trod­de.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.