Selam Fessahaye
Det är inte lätt att få till en intervju med Eva Röse. Som mångsidig skådespelare har hon ett minst sagt hektiskt schema och är det inte arbete så är det, som hon själv uttrycker det, ”barnskrik”. Hemma väntar nämligen en hel grabbskara med de fyra sönerna Florian, Flynn, Floyd och Franke, samt maken Jacob Felländer. Efter att Eva gick ut Teaterhögskolan i Stockholm 1998 har hon jobbat mycket på scen, men under de senaste tio åren har hon mer eller mindre filmat konstant. Just växelbruket mellan uttrycksformerna; mellan skratt och djupaste allvar driver henne framåt. En spännvidd som hennes nya projekt De dagar som blommorna blommar också fångar upp. Tv-serien sträcker sig över tre decennier, där hon spelar Eva som lever i ett relativt olyckligt äktenskap men har lagt sig vinn om att ha en bra familj. Livets olidliga skörhet går inte att komma undan. Vad fick dig att tacka ja till rollen? – Jag har länge velat jobba med vår regissör Simon Kaijser och Jonas Gardell skriver som bekant fantastiska manus. Det kändes som ett mäktigt projekt helt enkelt. Dessutom är det kittlande att få följa med från 70-talet till nutid och att få jobba med åldersmask. Jag fastande också för att karaktären, hon har humor och ett drastiskt drag som jag gillar. Dessutom blir hon bitsk när hon blir gammal. Ljuvligt! Hur var det att få spela en karaktär som rör sig mellan olika tider i livet? – Det var en väldigt emotionell upplevelse att möta min egen blick i spegeln när jag hade åldersmasken på. Det tog runt fyra timmar att sminka på den. Jag såg min framtid och även min historia i spegeln. Min pappa och farmor. Släktled och vad som kommer. Ingen kände igen mig och jag kunde gå på stan och snatta i pausen utan att bli misstänkt. En 80-årig ligist. Serien handlar om tre vänner som växer upp i samma bostadsområde på 1970-talet. Hur var din egen uppväxt? – Det var mycket igenkänning i miljö och kostym. Helt otroligt vad mycket som händer i minnet när man vistas i miljöer som påminner om barndomens rum. Öppnade jag kylen i ”mitt kök” så var den full av mat och förpackningar som var exakt original från min egen kyl i slutet av 70-talet. Min egen uppväxt var fri. Det var träskor, nej till kärnkraft, noll curling, tre storasystrar och mycket självständighet. Anpassning till flocken och viljan att bryta sig ut. Huset vid skogen i utkanten av 70talsbetongen. Natur och ghetto i en självklar mix. Du firar i år 20-årsjubileum sedan du gick ut scenskolan. Om du ser tillbaka på dessa 20 år, hur skulle du beskriva resan? – Det har varit fantastiska år. Jag drömde om ett spännande liv som skådespelare och lever den drömmen med extra allt. Det ouppnåeliga blev min vardag och jag känner tacksamhet varje dag för att jag får utöva ett yrke som går på djupet. Som utmanar mig, tvingar mig att vara närvarande och modig och som ger själen näring. Du har gjort både teater, tv och film. Vad är roligast? – Jag drogs först till teatern som liten via böcker och sagor. Levde alltid i parallella världar och älskade att gränserna kunde upplösas. Men växelbruket är en förutsättning för att hålla gnistan. Jag har haft den stora förmånen att kunna filma mer eller mindre konstant de senaste tio åren då jag byggt min familj. Därför längtar jag ständigt efter teatern som är alltings grund. Många av dina kollegor har dragit västerut. Lockar Hollywood även för dig? – Jag skulle gärna jobba utomlands om det dök upp något. För äventyrets skull. Men just nu är jag inte intresserad av att lämna min familj för att harva runt på ruta 1. Kanske om jag var 19 år. Finns det någon annan utmaning som känns mer rätt nu? – Ja, jag vill absolut regissera själv. Jag har inget specifikt i pipeline, bara lösa förfrågningar. Efter 25 år i branschen har jag samlat på mig väldigt mycket erfarenhet. Dessutom älskar jag skådespelare och vet hur man bygger en story. Under filmfestivalen i Cannes var du frontfigur och inledningstalare för #tystnadtagning, som uppmärksammade kvinnors situation i skådespelarbranschen. Vad fick du för reaktion på ditt tal om #metoo som uppmärksammades världen över? – Det var fantastiska reaktioner. Jag blev överväldigad av den respons jag möttes av dagarna efter men också av de svallvågor som fortfarande slår emot mig ett halvår senare. Vi har brutit en tystnadskultur som plågat kvinnor i decennier. Det är det första och största steget. Vad är nästa steg? – Att förändra strukturer och tankesätt. Att få människor att inse att detta inte är ett krig mellan män och kvinnor utan en global rörelse för mänskliga rättigheter. Det gynnar oss alla om vi kan skapa ett jämlikt samhälle där 50 procent av befolkningen kan få slippa vara rädda. Där makten och pengarna fördelas jämställt och där vi krossar förlegade mansbilder och ger flickor och kvinnor rätten till sin egen kropp. Vi tar hjälp av politiken, lagarna och skolan. Man måste börja från grunden. Det finns ingen väg tillbaka in i mörkret nu. Har du själv varit utsatt? – Givetvis. Jag har fått anpassa mig efter de patriarkala normer jag växt upp i. Gränslösa beteenden, vidriga övertramp och maktstrukturer. Så många gånger att räkneverket stannat.
handlar om just överlevnad men också om drömmar och framtidstro. Vad drömmer du själv om? – Ett jämställt samhälle där vi på allvar försöker hitta en ny mening med livet än dagens outfit och snabba cash. Jag skulle vilja få ge mina pojkar en porrfri barndom och en möjlighet att hitta egna vägar till vuxenvärlden än de sönderslitna de beträder nu. Jag önskar att de ska få vara allt det en människa rymmer.