To­ve Lo

TAR VÄRL­DEN MED STORM

Plaza Kvinna - - CONTENTS -

Det är så sant som Kristof­fer Tri­umf sa det i Vär­vet: To­ve Styr­ke är näs­ta sto­ra grej. Ti­di­ga­re i år släpp­te hon al­bu­met Sway som har ta­gits emot med öpp­na ar­mar, in­te minst av kri­ti­ker­na som bland an­nat be­skri­vit det som årets bäs­ta po­pal­bum. Men 2018 har in­te ba­ra in­ne­bu­rit kär­lek från re­cen­sen­ter­na: To­ves fan­ba­se har växt la­vinar­tat, in­te minst ge­nom Spo­ti­fy, men ock­så ge­nom en ökad när­va­ro ut­om­lands. Att va­ra för­band åt två världs­stjär­nor är minst sagt im­po­ne­ran­de – det­sam­ma kan sä­gas om en egen in­ter­na­tio­nell so­lo­tur­né i fle­ra världs­de­lar. Mel­lan 23 no­vem­ber och 15 de­cem­ber spe­lar hon i de skan­di­na­vis­ka län­der­na, men in­nan dess har hon tur­ne­rat i bå­de Stor­bri­tan­ni­en, USA och Ka­na­da. När vi får tag i To­ve sit­ter hon på tur­né­bus­sen på väg in till San Fran­ci­sco och en av de sista ame­ri­kans­ka spel­ning­ar­na, som dess­utom är ut­såld. – Det här året har va­rit helt fan­tas­tiskt. Att tur­ne­ra i Nor­da­me­ri­ka med Lor­de har va­rit bland det ro­li­gas­te i li­vet, och att föl­ja med Ka­ty Per­ry i Eu­ro­pa var overk­ligt, jät­te­ro­ligt, pre­cis som he­la den här hös­ten när jag har min egen he­ad­li­ne­tur­né. Hur har mot­ta­gan­det va­rit hit­tills?

– Helt fan­tas­tiskt. Helt sjukt. Jag får ny­pa mig i ar­men var­je kväll när jag går upp på en scen och de skri­ker till­ba­ka. Det är mu­sik som jag job­bat med länge och lagt myc­ket av mig själv i – den be­ty­der myc­ket för mig själv och det är stort att den ock­så kan be­ty­da myc­ket för nå­gon an­nan. Vad är det bäs­ta med att stå på scen?

– För mig är spel­ning­ar­na den plats där jag får mö­ta min publik, och det är ju i slutän­dan dem som jag de­lar mu­si­ken med. Jag gör mu­sik som be­ty­der otro­ligt myc­ket för mig. Folk går hem från job­bet, men det gör ju in­te jag – det här är mitt liv och dem som jag de­lar det med är mi­na fans. På spel­ning­ar får vi träf­fas och det blir som ett eget rum som ba­ra är för oss. Där kan vi mö­tas i käns­lor och ge­men­skap. Vil­ka stä­der ser du mest fram emot på Sve­ri­ge­tur­nén?

– Jag ser verk­li­gen fram emot Umeå, som är min hemstad. Jag vet in­te om jag nå­gon­sin gjort en or­dent­lig spel­ning där. Se­dan Berns i Stock­holm, såklart, ef­tersom jag bott i Stock­holm de se­nas­te åt­ta åren. Så de två, men ock­så Dan­mark och Fin­land – publi­ken bru­kar va­ra ro­lig där. Ti­di­ga­re i år släpp­te du al­bu­met Sway som hyl­lats värl­den över. Vil­ken av lå­tar­na är din fa­vo­rit?

– Det är jät­tesvårt att väl­ja, det är som att be en väl­ja en fa­vo­rit av si­na barn. Var­je låt be­ty­der så sjukt myc­ket, men av oli­ka an­led­ning­ar. Men om jag ska väl­ja en att kö­ra li­ve så är Sway en av de ro­li­gas­te, den är stor och den re­pre­sen­te­rar så myc­ket för mig. Med på al­bu­met finns ock­så Mista­kes, som du har be­rät­tat hand­lar om när allt ba­ra ver­kar för bra och man kän­ner ett be­hov av ka­os. Hur of­ta kän­ner du så?

– Den vi­de­on och lå­ten hand­lar jät­te­myc­ket om att va­ra okej med att in­te va­ra per­fekt jämt, att kun­na släp­pa sar­gen och ba­ra släp­pa allt. För mig är den en hom­mage till de här fuck up:sen och bris­ter­na som vi al­la har. Per­fekt el­ler in­te så ser många upp till dig, men vem har du själv haft som fö­re­bild?

– Det är så otro­ligt många. Jag väx­te upp med Brit­ney Spe­ars, såg upp till Whit­ney Houston och Ma­ri­ah Ca­rey och vil­le sjunga som dem. Ri­han­na är vår ge­ne­ra­tions Ma­don­na, och så Ma­don­na själv såklart. Det finns så många iko­ner in­om pop­värl­den som jag all­tid har sett upp till och som har en spe­ci­ell plats för mig. Jag gil­lar verk­li­gen all sorts mu­sik, men de här finns all­tid med. Finns det någ­ra and­ra kvin­nor, kän­da el­ler okän­da, som du skul­le vil­ja hyl­la?

– Gud ja. Jag äls­kar en ar­tist som he­ter Do­ja Cat. Och även Ti­er­ra Whack, hon släpp­te al­bu­met Whack World i år och är fan­tas­tiskt bra och be­gå­vad. Du har ti­di­ga­re be­rät­tat att du trots fram­gång ibland li­dit av då­ligt själv­för­tro­en­de. Är det fort­fa­ran­de nå­got som vi­sar sig då och då?

– Typ in­te. Det är jag väl­digt glad över. Det är nå­got som jag har fått med åren. Jag skul­le vil­ja un­na al­la unga per­so­ner att kän­na sig myc­ket mer själv­säk­ra. För det är så för så många unga, att man är så myc­ket bätt­re än man fat­tar. Och det tar så lång tid in­nan man fat­tar det. Det är slö­se­ri på bra, lik­som. Vad kan man gö­ra åt det, är det tid som krävs?

– För mig har det va­rit tid som hjälpt mig. Mitt and­ra al­bum gav mig ock­så myc­ket – jag vi­sa­de för mig själv att jag kan ha en idé och ock­så slut­fö­ra den själv. Mitt tips är ba­ra att va­ra så snäll mot sig själv som möj­ligt. Att äls­ka sig själv. Många sä­ger att de gör det, men of­ta så gör de fak­tiskt in­te det på rik­tigt. Hur vik­ti­ga är and­ras åsik­ter för dig?

– In­te alls, det är just det som är gre­jen. Strun­ta i al­la and­ra.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.