KLIMATANSVARET ÄR INGEN LEK
Guide till en klimatsmart och Giftfri vardaG.
Vi har precis mätt våra viljor mot varandra, min ena treåring och jag. Jag kan inte påstå att jag vann fighten, men jag lyckades för ovanlighetens skull säga nej så pass länge att han gav vika. Jag ser ryggen på honom när han argt stampar sig bort mot köket. Själv fortsätter jag med det jag håller på med – en hybridsyssla av att vika tvätt, vässa ritpennor, hjälpa till på toa, styra upp ett bråk mellan mina två äldre barn samtidigt som jag tröstar min andra treåring som verkar ha fått sig ett tjuvnyp. Det är då jag känner lukten. Den omisskännliga doften av hämnd sprider sig från köket. Ett par steg senare är jag framme vid bokashihinken. Vår inomhuskompost, som aldrig tidigare vållat mig några bekymmer utan effektivt bryter ner matrester till matjord. Bredvid hinken står treåringen. Han tittar triumferande på mig. Och jag ser den illaluktande pölen av kompostjuice som sakta sugs upp av det torra parkettgolvet. ”Gör aldrig så!”, väser jag. Han kollar på mig och skrattar, sådär som bara en treårstrotsare som vet att det står 1-0 till honom kan göra.
Ibland känns det övermäktigt att ensam ta hand om fyra barn och hinna med att arbeta, skriva bok, städa, tvätta och laga mat. Lägg på att springa runt halva nätterna och serva med nappar, kräkskålar eller glas med vatten. Och sedan vara en sådär duktig förälder som går på alla möten i skolan, kan ta ledigt varenda APT och studiedag och som aldrig glömmer att packa ner gympakläderna. Samtidigt som jag vill och måste försöka rädda den här planeten.
Det är sådana dagar som jag ifrågasätter varför jag ska anstränga mig för att leva så klimatsmart som jag bara kan när världen ändå ser ut som den gör: folk konsumerar som galningar, världsledare förnekar klimatkrisen, de fossila bränslena bara ökar globalt och tvågradersmålet för att begränsa klimatförändringarna känns fullkomligt avlägset. Men det är också när jag känner så, som jag väljer att tänka på mina barn. För oaktat treårstrots, sexårsdramatik och förpubertala moodswings så älskar jag ju dem villkorslöst. Som alla föräldrar vill jag det allra bästa för dem. Och då behövs en frisk planet för dem att leva på.
Det var för deras skull jag valde att sluta slänga sopor för några år sedan. Eller rättare sagt slutade vara upphov till några sopor. Genom att källsortera allt som går, kompostera matresterna
Anna Rydne lever som hon lär. Hon är fyrabarnsmamma och slänger inga sopor. Hur går det ihop, undrar du? Till Plaza Kvinna berättar hon om hur hon började plastbanta, kompostera matrester och rensa ut skåpen till miljömedvetna alternativ. Allt för en klimatsmart livsstil. och sluta med engångsartiklar, (till exempel plastblöjor och hushållspapper som vi bytte ut mot tygblöjor, tygservetter och trasor), så är det nästan ingenting som hamnar i den egentliga soppåsen längre. Inte bara känns det bättre för planeten, det sparar tid och lämnar mer pengar kvar i plånboken också.
Det var även för barnens skull som jag plastbantade hemma, bytte ut städ- och tvättmedel mot miljövänliga rengöringsprodukter och kemikalieminimerade vårt badrumsskåp. Utan dem hade jag kanske inte vaknat upp ur min bubbla av i-landsignorant överkonsumtion, slit- och slängmentalitet och okunskap om gifter i vardagen. För precis som så många andra ägnade jag inte särskilt många minuter åt att grunna på vad jag kunde göra för klimatet. Men när barnen kom ändrades allt. Plötsligt hade jag ansvar för några andra som är långt mycket viktigare än jag själv.
Jag tror att många tänker: ”Vad håller hon på med? Det spelar ändå ingen roll.” Men det gör ju det. Om varje människa bara skulle ta ett enda litet steg mot en klimatsmartare livsstil så skulle vi direkt få en massverkan som heter duga. Men tyvärr är vi långt därifrån.
Alltför många människor tänker att det inte ligger på en själv att fixa klimatkrisen. Att förvänta sig att någon annan ska bringa ordning i kaoset är en klassiker. Jag vet, för jag tampas med det varje dag: ”Det var hans idé att vi skulle hälla ut allt pussel”.”Det var hon som öppnade utklädningslådan”. Hemmavid slutar de här diskussionerna om vem som ska städa ofta med att jag blir heligt förbannad. Hotar med att ta fram en säck och sopa ner allt som inte plockas undan i den och sedan lämna grejerna till välgörenhet.Tyvärr är barnen duktiga på att syna mig och nästan alltid slutar tjafset med att det blir jag som får städa upp. 1-0 till dem igen. Men jag tänker att om jag så bara vinner kampen en enstaka gång, så lär jag dem i alla fall något om vad som väntar dem i framtiden.
För så här är det: även om jorden fortfarande existerar om femtio år kommer inte sviterna av klimatkrisen att vara utraderade. I den snigeltakt som vi klimatanpassar oss idag måste morgondagens vuxna vara beredda att grovstäda efter oss som gått före. För precis som hemma, måste det röjas bort.