Just nu de SenaSte nyheterna inom kultur- & modevärlden
Hon har redan gjort succé på både filmduken och teaterscenen. Nu tar Ruth Vega Fernandez en paus från sina parisiska gator för uppsättningen av Min fantastiska väninna på Stadsteatern. Plaza Kvinna slog sig ner med stjärnan för att diskutera stil, systerskap och skådespelaryrket. Dessutom träffar vi de ständigt aktuella Jankellkvinnorna – Annika, Félice och Happy för ett samtal om uppväxten i rampljuset, avundsjuka och det starka band de fått till varandra. På sidan 48 kan du läsa om svårigheter kantade av stjärnglans när Sveriges stjärnfamilj öppnar upp.
Hon är en klassiskt skolad skådespelare från förorten som förespråkar jämlikhet alla dagar i veckan. Ruth Vega Fernandez har många strängar på sin lyra och imponerar med sin skådespelarkonst på filmduken och teaterscenen världen över. Med beslutsamhet lyckades hon med bedriften att gå ut skolan med högsta betyg trots dyslexi och dansade sig igenom balettakademins tuffa utbildning. Nu har hon flyttat hem från Paris för att repa inför Stadsteaterns redan utsålda uppsättning av Min fantastiska väninna, baserad på Elena Ferrantes succéromaner. Plaza Kvinna träffade den svenska fransyskan för en öppenhjärtig pratstund om skådespeleri, mod och systerskap.
” Är man rädd så måste man vara modig”
Med allt från stora filmroller i Mikael Marcimains Call Girl Gentlemen till en fantastisk rolltolkning av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap visar hon oupphörligen spännvidden på sitt skådespeleri. I vår tar hon sig an rollkaraktären Lila, och inte helt oväntat har det dragits paralleller mellan henne och vackra och stygga karaktär, som inte tar skit från någon. De fyra succéromanerna som utspelar sig i Neapels utarmade kvarter har sålts i över en miljon exemplar på svenska och har redan blivit en hyllad HBO-serie, men när Ruth blev uppringd av teaterchefen Anna Takanen tackade hon först nej till rollen.
– Det var inte helt självklart att flytta till Stockholm med en tvååring för en pjäs skull. Jag bor sedan länge i Paris med familjen, men efter att jag hade sträckläst böckerna och blivit peppad av vänner som tyckte att jag var som klippt och skuren för rollen, så bestämde vi oss för att göra det. Jag har tur som lever med en flexibel musiker till man som stöttar mig. Nu är jag jätteglad att jag hoppade på det här tåget.
– Jag kommer ihåg ifrån min uppväxt att jag ofta fick höra att jag var uppkäftig, precis som Lila. Jag har integritet och vägrar vara mjäkig, det är en väldigt viktig feministisk ståndpunkt för mig. Lila är tuff, orubblig och stundtals burdus, men hon står alltid upp för sin sak, även om det är destruktivt. Jag är helt säker på att ingen hade reagerat på Lilas personlighet om rollkaraktären hade varit en snubbe, då hade han antagligen bara uppfattats som ”cool”. Så varför ska kvinnan alltid behöva vara den som är mjuk, inställsam och ofarlig? Jag har ingen lust att vara sådan. Jag är ju som jag är.
Hur har livet förändrats sedan du fick barn?
– Mycket har förändrats såklart! Men jag jobbar fortfarande lika mycket. Jag turnerade runt i Europa och Kanada som höggravid, det var stundtals tufft men skitkul! Två veckor efter förlossningen uppträdde jag på Dramatenscenen med en unge på armen. Jag ammade honom innan föreställningen, sedan finns det väldigt bra klistergrejer som man kan fästa på brösten så att de inte läcker. Det stoppar liksom upp i några timmar. I vissa scener var jag nästintill naken, jag hade fortfarande mage och jag kände mig allmänt plufsig och förvirrad. Men allt går med lite vilja och glöd. I Frankrike är man inte mammaledig lika länge som i Sverige, det är helt naturligt att man går tillbaka till jobbet efter några månader. Jag hade nog inte velat vara hemma i ett helt år, men ibland kan jag ångra att jag inte tog lite mer ledigt.
– Mina spanska föräldrar separerade när jag var ganska liten, de var väldigt unga och gjorde alla fel som man kan tänka sig.
Jag bollades runt mellan olika länder, jag visste aldrig var jag skulle bo eller i vilken skola jag skulle gå. Det fanns aldrig några pengar, så vi bodde i ruffiga kvarter där man var tvungen att armbåga sig fram. Jag slogs både med ord och knytnävar. Det har tagit lång tid för mig att lära mig det sociala spelet. Jag är urusel på cocktailmingel och kallprat.
– Idag vet jag hur jag fungerar, jag har slutligen blivit vän med orden. Det var synd att jag inte fick min diagnos lite tidigare, då hade skolåren varit mycket lättare. Det var faktiskt via teatern som jag hittade mina egna strategier för lärande, som exempelvis att länka ord till känslor. Jag har svårt att läsa, men jag har fantastiskt bild- och ljudminne.
Var kommer ditt mod ifrån?
– Är man rädd så måste man vara modig. Mod är att erkänna sin rädsla och ändå våga ge sig på nya saker. Jag är en livsperfektionist med en himmelsvid strävan.
Och stil! Har du alltid lekt med plagg?
– Ja, jag intresserade mig väldigt tidigt för kläder. Jag tror att det kommer ifrån min tonårsfascination för cirkusartister, bohemer, och cabaretdansare. De såg inte ut som alla andra, men de hade en läcker stil, där hela deras liv var som ett färgsprakande konstverk. Mina kläder blev en slags trygghet där jag kunde uttrycka mig själv precis som jag ville. Man kan ju inte styra över var man kommer ifrån eller hur mycket pengar man tjänar, men kan styra hur man klär sig. Det är en vacker uttrycksform.
– Det finaste råd jag någonsin fått var av en äldre kvinna som jag delade loge med en kväll på Göteborgsteatern för länge sedan. Jag vet inte vem hon var, men hennes ord har etsat sig fast. Med en poetisk klingande stämma sa hon att jag skulle vara rädd om den lilla sparven, för att ingen annan kommer att vara rädd om den åt mig. Just då fattade jag ingenting, jag tänkte att hon var lite smått galen och flummig, men efteråt föll orden på plats.
Vad tog du med dig från det?
– Att det är så himla viktigt att man som kvinna och skådespelerska sätter sina egna gränser, för annars blir man trampad på. Tänk på dig själv först, för ingen annan kommer att göra det åt en. Vi kvinnor har en tendens att vilja ta hand om alla andra, vara en perfekt fru och mamma, men vi måste också frigöra oss själva så att vår egen konstnärliga utveckling får utrymme.
PLAZA KVINNA