En monogamists väg till singElskapEt
Nuda
Jag promenerar med en vän längs Norr Mälarstrand. Det är kallt och vi har halsdukar hårt virade runt halsen. Solen skiner och vi vill så gärna ha sommar att vi klätt oss efter den – båda med stora solglasögon på snoken och vita skinande sneakers på fötterna. Hur är allt mellan er nu? Jag öppnar munnen direkt och letar fram mitt mest uppriktiga ansiktsuttryck från min repertoar av inövade minspel. Det är så bra med oss nu! Och det känns verkligen naturligt när jag säger det, jag lever mig in i varje ord och min skådespelarinsats övertygar nästan mig själv. Det. Är. Sååå. Bra. Nu. Hon verkar nöjd med svaret och vi börjar prata om något annat.
Jag har alltid tänkt att så länge jag bär det som skaver inuti, så kan jag ignorera min oro och upprätta en skyddsbarriär runt mig och min relation. Jag har därför undvikt att klä mina känslor i ord eftersom ord som sägs högt aldrig kan tas tillbaka. Nästa gång vi ses så skulle annars min vän säga Hur är er relation, ni hade det ju inte så bra? Och jag skulle behöva se på mig själv genom hennes ögon, som tjejen i en pissig relation. Och jag ville inte vara den tjejen.
Två dagar senare gör han slut med mig. Det är en chock för alla, alla som hört att Det. Är. Sååå. Bra. Nu. Men sanningen är att vår relation var skör, jag hade länge rört mig med försiktiga steg i den. När det tog slut kändes det först som en lättnad och senare som ett vakuum. Jag visste inte vem jag var längre, men jag bestämde mig för att ta reda på det. Det visade sig att jag verkligen gillade personen jag hittade. Men det tog veckor att ställa om från att säga ”vi” till ”jag”. Vi kommer jättegärna på fredag, eller jag menar, jag kommer jättegärna på fredag.
Under gymnasiet flyttade jag ihop med min första pojkvän, den ena avlöste den andra och plötsligt hade jag varit sambo på 24 kvadratmeter i hela mitt vuxna liv. Det var inte förrän jag blev singel som jag insåg hur mycket det påverkat mig och min självbild, att jag i livets mest formbara perioder byggde stora delar av min identitet på att jag var ”någons flickvän”. Jag var ena halvan av något helt och definierade mig själv helt utifrån det. Jag såg tvåsamheten i sig självt som något eftersträvansvärt, något som signalerade till omvärlden att jag var värd att älska. Att någon ville ha mig, att jag inte blev vald sist eller ännu värre, blev ensam kvar. Om han tyckte att jag var speciell, så kände jag mig speciell.
På sociala medier är den lyckliga tvåsamheten lika eftersträvansvärd som en smoothie bowl, ett kreddigt jobb eller en glossig squad. Det här numrets krönikör Frida Vega Salomonsson reflekterar över att hon varit en oärlig poster girl för den lyckliga flickvännen – men inte längre.
Om han ville ha mig, så kände jag mig sedd.
Att älska och älskas är underbart, det kan verkligen vara magiskt att vara två. Eller tre, eller fem, eller hur många man nu vill vara. What ever floats your boat. Det känns ändå som om jag måste få det sagt. Delvis för att slippa bli årets poster girl för bittra ex, om det inte redan är för sent? Men främst för att verkligen understryka att den här krönikan inte en krigsförklaring mot kärleken och en uppmaning till att leva ett stilla liv i ensamhet. Den är snarare ett litet hotbrev, adresserat till alla kärleksrelationer med för mycket lycklig fasad och för lite kärlek. Eller så är den ett litet kärleksbrev från mig till dig med ett tillhörande presentkort. Prova på att avprogrammera dig själv från synen på den romantiska kärleken som den absolut främsta källan till lycka och självförverkligande. Med bästa hälsningar, Frida.
I individualismens tid måste vi hela tiden kommunicera till andra vem vi är och vad som särskiljer oss som individer. Det kan göras på en rad olika sätt: kläder, prylar eller frisyrer. På sociala medier är den lyckliga tvåsamheten lika eftersträvansvärd som en smoothie bowl, ett kreddigt jobb, en exotisk semester, ett härligt hem och en glossig squad. Saker som ger status och som vi strävar efter. Saker vi vill visa att vi har eller åtminstone låtsas att vi har. Vi ska inte bara förpacka oss själva, utan även våra liv och relationer.
Efter uppbrottet började jag reflektera kring hur jag under mina år med blogg och podd ofta varit en oärlig poster girl för den lyckliga flickvännen och den lyckade heterorelationen. Min blogg var navet i mitt identitetsbygge och jag renoverade outtröttligt varje vrå av min virtuella värld.Tillsammans med Flora Wiström hade jag under några år en populär ungdomspodd där vi stundtals var extremt privata och ärliga, men att prata om våra kärleksliv utan att enbart använda extremt positiva ord hände väldigt sällan. Ingen av oss ville vara den tjejen.
Min vän och jag sätter oss ner på en bänk vid Norr Mälarstrand. Det är så fint att ni är lyckliga nu, säger hon medan hon river av plasten runt sin GB-glass. Ja, Det. Är. Sååå. Bra. Nu, instämmer jag. Det är mars och för kallt för att äta glass, men tillsammans spinner vi en gemensam lögn om att det är sommar. Vi vänder ansiktena mot solen och pratar inte om att glassen ilar i tänderna.