Veronica Maggio
Hon ska sluta åka taxi utan skyltar, sluta leta efter kaos eller fylla. Efter två års tystnad är Veronica Maggio tillbaka – och som vi har längtat. Sveriges mest älskade måndagsbarn nynnar äntligen på nya låtar! Och vem passar bättre att intervjua henne inför det stora singelsläppet än hennes bästa vän Maja Francis som redan har hört hela albumet– och har dansat till det. Plaza Kvinna fick hänga med när kompisduon pratar om allt från skavande kändisskap och bitande ångest till ihärdigt musikskapande och orubblig vänskap.
Veronica: Vi är typ lords of being douchebags. Maja: Bara för att vi pratar musik? Veronica: Ja! Maja: Det är det roligaste jag vet att göra med dig. Det är verkligen det bästa – när vi ses hemma och ingen annan kan tycka att vi är tråkiga och egoistiska narcissister. Vi får vara lite narcissistiska tillsammans. Gud vad härligt. Maja: Vi får inte vara så flamsiga! Jag känner att det lätt kan bli flamsigt. Veronica: Ja, nu måste vi vara seriösa. ”När förlorade du oskulden?” Haha nej, det där klipper vi bort. Maja: Jag har ändå känt mig nervös inför att intervjua dig. Jag känner att det lätt blir tramsigt när jag är med, så det måste vara mitt fel! Du har lite mer integritet. Veronica: Jag kanske har lite mer fokus än vad du har. Maja: ”Fokus” kallas det, ja. Veronica: Haha ja, det är fokus. Maja: Det är därför du borde intervjua! Hur som helst, jag tänker att de vill veta saker de inte vet. Veronica: Alltid när man intervjuas så får man frågor om exakt samma saker. Maja: Vad brukar du behöva svara på? Veronica: Vilka som är ens förebilder, vilka jag lyssnar på… Maja: Får du ofta frågan om dig som mamma? Veronica: Ja, det är tydligen väldigt intressant. Det känns som att vara mamma på något sätt har så lite koppling till musiken. Maja: Jag älskar att prata om Bosse. Din son är ju livet. Veronica: Men vi pratar ju aldrig om mitt moderskap. Då pratar vi ju om Bosse. Vad han har sagt och vad han har gjort. Maja: Vi kanske borde intervjua honom istället? Ingen vill läsa det! Förutom vi. Veronica: Vi läser det. Maja: Jag minns att du sa för ett tag sedan “Vad kan de fråga mig mer om än det jag redan har sagt?”. Hur kan någon fortfarande intervjua mig?”. Det har jag tänkt på ibland. Jag fattar det, för det är inte som att du kan förnya dig själv i varje intervju och säga något fantastiskt nytt. Veronica: Nej, och det kan nästan bli en ångest. Jag tror att det där är vad som driver folk till att berätta saker om sig själva, nästintill ljuga om sig själva, för att de känner att det inte finns något kvar. Maja: Exakt, de själva räcker inte riktigt till. Maja: Vi har ju känt varandra i nästan tio år nu och jag kan tänka mig att det är svårt för en journalist som inte känner dig på samma sätt som jag gör att veta vad man ska fråga. Jag kan ju se att du har förändrats otroligt mycket. Du är fortfarande verkligen dig själv, men vi båda har gått igenom så mycket. Jag känner själv att jag förändras hela tiden, men samtidigt är jag densamma. Veronica: Så som man har en relation med någon på TV eller så, man känner dem på ett visst sätt. Maja: Jag känner ibland att du nästan vill leva upp till bilden som någon annan har byggt av dig? Förstår du vad jag menar då? Veronica: Ja, absolut är det så. Maja: Någon har sagt att du är lite sval och sen behöver du vara det. Veronica: Där sa du något. I början så minns jag att jag verkligen försökte gå ifrån den bild av mig som folk hade målat upp, som jag inte alls kände igen mig i. Just att jag var så väldigt sval. Jag minns att jag hatade det. Jag kände bara – gud vad tråkigt. Kan jag få vara någonting annat? Sval är ju liksom en omskrivning av supertråkig. Maja: Det är det sista jag skulle säga om dig. Sen kan jag förstå om det kan verka så om någon är lite mer reserverad än jag är. Jag som kan berätta hela mitt liv påliv på tio minuter. Veronica: Man skulle inte beskriva dig som sval. Maja: Precis, det kan vara ett problem åt andra hållet. Men jag tänker att det är vad som kan uppfattas som “svalt” med dig. Men du är en av de roligaste jag vet och jag undrar ibland om folk förstår det. Du är ju liksom sjuk i huvudet! Veronica: Sen försöker man visa mer vem man är, men när man har lyckats med det så känns det som att man måste upprätthålla den fasaden. Vilken bild man än målar upp så blir
jag kan tänka mig att det är svårt för en journalist som inte känner dig på samma sätt som jag gör att veta vad man ska fråga. ”Vad kan de fråga mig mer om än det jag redan har sagt?” ”Folk hade målat upp en bild som jag inte kände igen mig i.”
det jobbigt när man känner att man inte når upp till andras förväntningar. Till slut när man träffar folk så börjar man läsa av för att se vilken typ av mig som de vill ha. Vilken intervju har du läst? Vilket program har du sett? Vilken del av mig gillar du? Vilken skiva gillar du? Vem ska jag vara för dig? Man läser av vilken version personer vill ha av en själv. Man har ändå några olika karaktärer man kan ta fram. Maja: Det är ju det jag vill att folk ska förstå. Vi har alla så många sidor. Om man väljer den där lite sjuk-i-huvudet-personen som jag känner privat, då är det också en personlighet att upprätthålla. Veronica: I längden blir det ändå destruktivt. Att ständigt vara i förmedlandet kring vem man är. Vi har ju valt det som yrke, att förmedla saker med bild, text och genom hela kontexten som man målar in sig själv i. Och jag kan ibland bli så trött av att allt har ett budskap. Typsnittet man använder, kläderna man har på kroppen. Ska ens barn vara med i ens flöde, då är det ett budskap. Ska de inte vara det – ett annat budskap. Maja: Alla val ger på något sätt en konsekvens. Jag har inte så många ögon på mig som du har, men jag kan känna att det gjort mig deprimerad. Just känslan av att titta på mig själv eller min konst utifrån, istället för att leva den inifrån. Det låter klyschigt, men det är verkligen det svåraste jag vet. När vi sitter och sjunger hemma hos dig är det bäst. När tanken inte alls ligger i vart det ska hamna. Veronica: Som när vi satt igår och skrev och hittade på saker. Det är underbart.
”Om jag hör en låt, så kan den eka i mig i flera månader ”
Maja: Vi lyssnar ju båda på mordpoddar, som alla andra i Sverige. Lyssnar du på poddar överlag? Veronica: Egentligen har jag väldigt lite koll på min omvärld, tror jag. Alltså pinsamt dålig koll. Jag lyssnar inte på några poddar, jag följer inga influencers och jag läser inga bloggar. På Facebook har jag senast en bild på min tidigare hund, Alice, från 2009. Det var nog senast jag var där. Jag följer folk på Instagram, men är inte särskilt aktiv. Maja: Jag kan tycka att jag ibland måste ha en paus från Instagram. Jag känner att jag inspireras av vad jag ser, men till slut kan jag ibland inte hålla koll på vilka idéer som är mina och vilka som tillhör någon annan. Att du inte är mycket på sociala medier kanske hjälper dig att skapa saker? Veronica: En liten sak tar så mycket plats i mig. Om jag ser en film eller hör en låt, så kan den eka i mig i flera månader och allt som jag kommer på sen har med det intrycket att göra. Och det är bara en grej. Jag kan inte ta in mycket mer än så. Jag förstår inte hur jag ska orka det. Det som är fint med det är att en liten del av ens liv går att använda. Som en konstnär som målar samma motiv i ett år. Maja: Fastnar du vid en del så att resten bleknar eller väljer du aktivt att vara selektiv? Veronica: Nej, det är nog inte mycket av val. Jag kanske har en liten hårddisk? Saker puttar ut varandra. En del grejer gör inte att det växer något nytt, samtidigt som annat kan få en hel skog att växa upp. Och sedan kan jag vara i den skogen hur länge som helst och hitta nya saker. När jag pratar med människor så tänker jag ibland: ”Hur har du både lyssnat på alla de där poddarna, följt alla serier som går att följa, sett alla filmer, varit på alla restauranger”... Är det påhittat? Eller hur hinner man? För sen ska man hålla ihop sig själv, vara på sitt jobb och ha bra kontakt med alla på jobbet… Maja: Jag tycker att du gör så mycket ändå. Men att du väljer att göra en sak per dag, just eftersom du mår bättre av det. Veronica: Ja, jag mår inte bra av att ha tusen grejer. Min dåliga grej som faller mellan stolarna är att jag blir sämst på att kommunicera. Tråkigt nog går det ut över familj och vänner istället för jobb, eftersom jag känner att jag har någon slags pliktskyldighet som säger att jag måste. Maja: I början när vi sågs var du en periodare. När du inte svarade anade jag att det var mycket jobb just då. Men det vet ju du också. Veronica: Det är kanske bara att jag är gammal, men jag orkar inte den typen av skriftlig kontakt som alla har nu för tiden. Maja: Det var därför jag tog bort min Facebook. Det var liksom ytterligare ett sätt där folk kunde få tag på mig. Veronica: Ja, jag är liksom mitt uppe i något slags albumkaos.
” Jag är nog min egen största fiende.”
Maja: Vad tror du är den största missuppfattningen om dig? Veronica: Jag är nog min egen största fiende. Jag försöker alltid vara så himla enkel och skön. Att jag vill verka enkel att ha att göra med. Men sedan när det inte känns bra för mig, då är det plågsamt uppenbart.
det är jobbigt när man känner att man inte når upp till andras förväntningar.
Maja: Men det inspireras jag av. Veronica: Fast det är skönt! Jag kan verkligen vända stämningen i ett rum, till det negativa. Det är ju en svindålig egenskap. Också att jag tidigare vaggar in personer i tanken om mig – att ” hon är så lugn och glad så länge alla andra är glada” och sen visar det sig att jag inte är glad över huvud taget om det inte känns bra för mig i ett jobbsammanhang. Maja: Men har inte det kommit med åren? Just att det har varit så många gånger där det är din plåtning eller din skiva, men någon annans vision har tagit över? Veronica: Precis. Man försöker vara till lags, men om jag känner att det går emot allt jag vet, då klarar jag inte längre av att fejka. Maja: Det inspireras jag av! Att du vågar säga att något inte känns bra. Att säga nej är något som jag alltid har sett som en egoistisk handling, samtidigt som du tycker tvärtom. Veronica: Ja, jag minns särskilt förr på turné att jag dödade lite av mig själv för att vara den där sköna personen som alltid säger ja. Hela dagen var man en röjig person i bussen med sina musiker. Sedan var det soundcheck och efter det tackade jag alltid ja till intervjuer med skoltidningar, träffade några barn som tagit kontakt med min turnéledare som ville ses. Sedan genomföra spelningen och därefter ha en signering. Efter det: efterfest i logen. I värsta fall kunde man bli insläpad i en VIP-hörna, där folk ville ta selfies hela kvällen. Maja: Jag minns på Way Out West att jag fick tvinga dig att säga nej till bilder så att vi kunde få trettio minuter tillsammans för att bara dansa och hänga. Veronica: Det är där man måste börja prioritera. Göra ett aktivt val. Fråga sig: Vad vill jag prioritera och hur vill jag må? Maja: Jag har ju hört alla dina låtar från det kommande albumet, eftersom när ingen annan ser på så sitter vi och lyssnar på våra egna låtar. Veronica: Ja! Vi dansar lite till dem, känner oss peppade, peppar varandra. Maja: Det är väldigt härligt. Och kanske lite osmakligt. Veronica: Någon gång måste man ju få glädjas över sin konst! Maja: Som vän har jag känt att den här albumprocessen har varit något… annat. Förstår du vad jag menar? Något nytt. Veronica: Jag brukar alltid göra ett album som en motreaktion på det förra. Så har det alltid varit och det säger jag jämt. Jag säger också alltid att det är den sista gången jag gör så. Men det här albumet är inget undantag. I förra albumet var det som att jag gjorde lite mörkare texter. Det var lite heartbreaking. Min sinnebild av albumet var att jag stod högt upp på en skyskrapa, att festen pågick bakom mig, men att jag inte var med. Jag stod på balkongen och tittade 300 våningar ner, det blåste i mitt hår och jag hörde festen där inne, men jag stod bara och tänkte. Den känslan. Maja: Just ja. Veronica: Jag ville inte göra den förra skivan klaustrofobisk, så jag valde att spela in i olika studios med olika människor istället för att bara ha ett crew. Och det var nu när jag tittar tillbaka, otroligt jobbigt. Den här gången började jag med en skiva för två år sedan, där jag slängde alla låtarna när jag åkte till L.A. Så nu, var det som att jag och Jocke Berg... Maja: Visst träffades ni under Bergmanlåten? Veronica: Precis! Men varken jag eller han älskar att sitta framför datorn och prodda. Eller snarare: jag kan inte. Han kan prodda, men älskar det inte. Så då slog vi ihop oss med Simon Hassle och Agrin Rahmani. Världens minst pretentiösa, men mest hjärtliga personer. Jag kan inte säga nog om de två. Maja: Det känns som att du har haft det bra. När vi har träffats så har du haft energi kvar, du har inte behövt kämpa mot en massa egon. Veronica: De är båda inspirerande. Jag älskar även hur Jocke tänker och skriver. Han är helt grym. Det känns som att den här skivan har jag valt att gå emot någonting ljust istället för någonting mörkt. Några låtar handlar om att jag viftar med vit flagg, att fiender är tråkigt. Maja: Mjukhet på ett annat sätt. Veronica: Utan att det blir mesigt eller kumbaya. Maja: Jag blir nästan rörd när du säger det. Jag tror att mjukhet behövs. Det kanske inte är mjukhet i din skiva, men mer åt försoning. Jag tycker om att det kan få vara mjukt och mäktigt. Jag är trött på hårt och argt. Jag känner det i låtarna nu när vi lyssnar på dem, att albumet känns hoppfullt. Jag behöver det i alla fall. Veronica: Jag tror att det kanske handlar om att jag är på en bra plats både när det gäller kärlek och familj, vilket i princip är första gången i mitt liv. Maja: Ja! Veronica: Hur länge har jag inte kämpat i motvind! Maja: Relationer är svåra. Veronica: Verkligen. Jag tror att plattan är ljus eftersom jag är på en bra plats i livet, och för mig måste det kännas som att jag har
jag dödade lite av mig själv föratt vara den där sköna personen som alltid säger ja. ” Jag tycker om att det kan få vara mjukt och mäktigt – jag är trött på hårt och argt.”
en ingång textmässigt som är sann för mig. Att jag inte känner att jag skriver om samma berättelse fastän jag inte längre står på den platsen. Jag måste ha det perspektivet jag har. Om jag ska titta ut och beskriva det jag ser, så måste jag se någonting. Maja: Det går inte bara att hitta på. Veronica: Precis. Och jag kan inte heller vara exakt den jag alltid varit. Det var den frågan jag ställde mig: Vem är jag om jag inte är personen som går hem i gryningen efter en fest eller som klagar på att den åker svarttaxi och är full? Maja: Precis som det vi pratade om tidigare – bilden av sig själv. Veronica: Exakt. Och när den förändras: vem är jag då? Men sen så dök det ändå upp en massa texter. Maja: För det är där du är. Det du skriver om är det du haft den senaste tiden, men också är i just nu. Veronica: Ja! Då är det nästan lite sorgligt att en låt heter När solen har gått ner, haha. Maja: Men mörkret finns ju där. Samtidigt som att hoppet finns där. Veronica: Tillslut så känns det antingen bara bra eller dåligt. Det där är så konstigt. Under förra skivan var det också att jag skrev någon låt där jag senare kände “Det här har jag redan skrivit?”. Och den kastade jag. Vad har du för teman du utgår ifrån när du skriver? Alla har tre teman. Jag vet mina. Maja: Jag vet inte? Veronica: Du har ju växtvärk, sen har du vänskapskraft… Maja: Vad fint att du säger det. Veronica: … och att se det vackra i livet. Att förvandla något fult till något fint. Maja: Ja, att alltid försöka ta vara på det vackra. Men hos dig är det vackert att du bara låter det vara vad det fucking är. Men nej, nu svor jag! Veronica: Jag tycker fortfarande att det är pinsamt att jag på Stadion sa ”Jag vill leva hela mitt liv i fucking konfetti” och att det har blivit en hashtag. En gång svor hon, och då blev det en hashtag! Maja: Jag gillar det! Men – dina teman! Vilka är dina? Veronica: Mina är att bli bättre, mycket krossat hjärta. Love, love, love… och en filmkamerakänsla. Jag såg en parodi på mig själv som var otroligt träffande. Supervanligt språk och mycket ” jag kramar en sten, jag tittar på ett barn, barnet är gulligt, jag känner mig glad”, haha. Maja: Haha ja, du är ju nästan så beskrivande! Jag tycker att du har lärt mig att få ner känslor i ett rum. Hur känns det egentligen när jag sitter här? Du kan ju nästan beskriva exakt. Som att du kan zooma in på en känsla. Veronica: Jag förstår precis vad du menar. Att jag bestämmer mig för vilken del av rummet som känns viktigt att berätta om.
”Det är alltid någon som hjälpt till gratis för att de gillar vad man gör.” jag tror att plattan är ljus eftersom jag är på en bra plats i livet.
Maja: Du har inte gett ut någon ny musik på två år. Vad har du gjort istället? Veronica: Levt. Jag har skrivit saker som jag kastat. Fortsatt turnéra. Gjort saker i mitt privatliv. Det är lite så när man jobbar med musik att saker sker i perioder. Det var något fint som min ljudtekniker pratade om med min turnéledare, att när man umgåtts intensivt under sommaren så missar man saker i andra relationer. Då tar man igen familjelivet efter. Minnas folks födelsedagar, fixa i trädgården, köpa missade presenter. Maja: Vill du säga något mer om ditt album? Veronica: Jag har flera gånger under inspelningen fått lite flashbacks till Satan i gatan på något sjukt sätt. Sedan träffade jag några igår som hade lyssnat på några av de nya låtarna, helt oberoende av varandra, som sa ”Det känns som att du gått tillbaka till någon slags Satan i gatan- vibe”. Så sjukt. Maja: Jag fattar att det är något som snuddar vid det albumet. Veronica: Kanske att det känns mer pastelligt än svart. Maja: Jag undrar om du ibland kan känna någon rädsla för att det ska ta slut? Veronica: Jag minns att jag hade en ständig rädsla för det i början. Nu har det ju pågått så länge… Maja: Hur länge är det nu? Veronica: För länge! Maja: Vi träffades under din andra skiva. Veronica: Jag har hållit på med det här sedan 2006. Det jag snarare är rädd för nu är att folk slutar tycka att det man gör känns relevant och att det inte längre berör dem och deras liv. Maja: Jag fattar det. Men samtidigt känner jag att du är tidlös. Veronica: Men älskling. Men det är min rädsla, att sluta beröra. Också att tappa ansiktet. Att bokas in på någon stor scen och att folk inte dyker upp. När det blir fysiskt plågsamt uppenbart att man har siktat för högt för vad man egentligen har för publik. Den skammen är jag rädd för. Maja: Jag förstår känslan. Veronica: Det blir en skam inför arrangören, ens band, ens management, skivbolaget, alla som har satsat och trott på en. Det är alltid någon som hjälpt till gratis för att de gillar det man gör. Jag vill inte göra någon besviken.