Rosa systrar
Som grundare till en av de största tjejgrupperna på Facebook vet Roba Kadhem hur ett knapptryck kan förändra allt. För Plaza Kvinna berättar hon om hur hon fick 120 000 tjejer att hitta – och hjälpa varandra.
Den vita studentklänningen var pressad och struken. Jag satt i mitt rosa flickrum med telefonen rastlöst i handen och kände mig förvirrad – frustrerad över hur ensamt det kändes att få sin värld vänd upp och ner. Jag ville skriva av mig, prata med andra tjejer, få hjälp med det lilla och det stora – ha en trygg plats där jag kunde vara mig själv, utan att bli dömd av andra kvinnor eller män.
Jag insåg tidigt hur världen automatiskt behandlar en annorlunda för att man har en snippa mellan benen. Hur min bror skulle få ta större plats och antagligen tjäna mer pengar än jag skulle göra. Så fort man har sett allt det, så går det liksom inte att gå tillbaka. Så jag valde att gå till Facebook och starta en grupp som kunde peppa och stötta. Jag ville att det skulle kännas som om alla tjejer satt här, ihop med mig, i mitt rosa rum, så namnet föll sig naturligt: Pink Room. Jag lade till mina närmsta vänner till en början, så vi var inte mer än tio medlemmar och i mitt första inlägg uppmanade jag alla att bjuda in sina vänner som skulle vilja vara med i en tjejgrupp. Inlägget var som att slänga en tändsticka i en digital höstack – det spred sig som löpeld. Behovet var så stort att kvinnor i alla åldrar över hela Sverige hittade hit. Så här samlades vi – vi som var arga, ledsna, glada eller bara ville hänga.
Jag ska vara ärlig, de första två åren var tuffa. Jag var inte beredd på att gruppen skulle växa så mycket som den gjorde. Idag är vi sammanlagt tio tjejer som har hand om Pink Room och jag hade aldrig klarat en sekund utan mitt admin-team. Jag finner knappt ord för hur tacksam jag är över att de vill lägga ner sin tid på att ta hand om min fyraåring. Tillsammans har vi gjort Pink Room till vad det är idag. I skrivande stund har gruppen 123 439 medlemmar, 14 700 nya inlägg i månaden med 4,9 miljoner reaktioner. Gemenskapen är obeskrivlig – ett ord kan bli ett internt skämt som lever vidare i månader och en bild kan bli en meme alla känner igen ett år senare.
Jag har sett saker ske här som jag aldrig har sett någon annanstans. Jag kan inte räkna gångerna vi har hjälpt utsatta tjejer och medlemmar genom att donera pengar, mat, bindor och erbjuda dem någonstans att sova – för att inte tala om hur vi har lyckats stoppa flera självmordsförsök ihop. Det är så många inlägg som har stannat kvar – som Cornelia som länge lidit av social fobi, men som efter en hel del pepp lyckades möta upp personen som skulle köpa hennes gamla telefon. Marina som kom ut som homosexuell och fick det stöd hon behövde för att säga det till sin familj och Amanda som led av sjukdomar på grund av sin övervikt och en PT i gruppen erbjöd sina tjänster gratis. Nu har hon gått ner 25 kilo och utbildar sig själv till PT för att hjälpa andra. Helt otroliga historier som kom till genom ett knapptryck!
Jag har alltid fängslats av hur man kan vara så bekväm med främlingar. Missförstå mig rätt, jag skriver själv inlägg om min vardag. Vid ett tillfälle var det så pass intimt att jag hade en livestream där jag spräckte en finne – och 1 600 personer tittade på hela klippet. Det låter kanske märkligt att någon skulle lägga sin tid på det, men faktum är att vi tillbringar närmare sex timmar på medier varje dag. Mobilen är den största tidstjuven och har ersatt mycket vi brukade vila ögonen på: kameran, miniräknaren, anteckningsboken, telefonboken, inköpslistan, kartan, tidningen, TV:n och mer kommer det bli. Dagligen samlar vi på oss mängder av intryck, så det är inte så konstigt att vi behöver få utlopp för våra känslor i samma kanaler. Och ofta har det större effekt än vad vi tror.
Jag jobbar på en PR-byrå och hade ett möte med ett svenskt makeupmärke. De pratade om sina highlighters och läpprodukter som nästan alltid var slutsålda. Jag frågade vad det berodde på – är det att de produceras i liten upplaga? Har ni marknadsfört dem på något speciellt sätt? Grundaren svarar då ”nej, det är för att en tjej rekommenderade dem i tjejgruppen Pink-något och sedan dess har de varit svåra att få tag på”. Det var så lustigt, han visste inte att ”Pink-något” hade startats av mig och att i mitt rosa rum delar vi med oss av allt – sminktips och psykisk ohälsa.
Här sitter jag fortfarande, fyra år senare som en helt annan person. Jag kan inte föreställa mitt liv utan Pink Room. Men oavsett hur fantastisk gruppen är så gör jag det inte för mig själv. Jag gör det för alla förvirrade 18-åringar, mina systrar och min mamma. Jag gör det för min systers barn och min framtida dotter. Jag gör det för mina medsystrar och för alla som känner sig ensamma. Jag gör det för alla icke-män från HBTQ+communityn som behöver support. Jag gör det för alla tjejer som blir utslängda hemifrån och behöver ett rosa rum att vila i. Jag gör det för alla Pink Roomers därute som behöver prata av sig. Utan er går det bara inte.