I fokus Carey Mulligan
I Promising Young Woman, den första nyanserade metoo-filmen, ser du Carey Mulligan som du aldrig har sett henne förut: ragglande, halvt medvetslös, mimande till Paris Hiltons Stars are Blind i nattklubbsmörkret – och ute efter den sorten ljuva hämnd som man bara vågar fantisera om i duschen. Plaza Kvinna träffar den oscarsnominerade skådespelaren i London för att prata råa kvinnoporträtt, samtidsfenomen och vikten av tillit.
Året var 2009 när en 24-årig Carey Mulligan fick hela världen att gå ner i spagat för sin genombrottsroll i An Education. Hon jämfördes med Audrey Hepburn, prydde omslag världen runt och lindade kritikerkåren kring sitt lillfinger. Och visst finns det en viss ironi i att hon nu elva år senare gör sitt livs roll en film med titeln Promising Young Woman. Mulligan är född att spela Cassandra Thomas, den avhoppade läkarstudenten som jobbar på hipstercafé, bor kvar hos sina föräldrar, och som på nätterna lurar ”snälla killar” genom att låtsas vara redlöst berusad. Men det här är inte en film som enbart är ute efter att sätta dit antastande rekosnubbar. Den jagar hela systemet; medhjälparna och apologeterna. Alla delar av filmen, från musiken och fotot hela vägen ner till rollistan är inne och påtar i vad vi känner oss bekväma med – och inte.
När jag träffar Mulligan på The Soho Hotel i London syns inte ett spår av flamboyansen som hon briljerar med i filmen. Framför mig sitter en nedtonad filmstjärna som ger ett nästan skört intryck, iförd en helsvart, långärmad klänning som bryts av med ett guldpläterat bälte runt midjan. Mulligan toppade listan av de skådespelare som Emerald Fennell allra helst ville ha som Cassandra Thomas; regissören gick till och med så långt att hon skickade manuset ihop med ett tiggarbrev och en låtlista med spåren som hon ville ha med på soundtracket – en taktik som skulle visa sig ge resultat.
– När jag läste manuset så kände jag direkt en sådan distinkt röst. Senare när jag väl träffade Emerald tillbringade vi knappt tio minuter ihop innan jag visste att hon skulle leda det här projektet briljant. Jag kunde testa olika tagningar, utan att noja inför att tappa ansiktet – jag kände mig så bekväm. Ibland är det lätt att hålla tillbaka om man inte har fullt förtroende för regissören. Fast med Emerald så visste jag att vilka val jag än gjorde, så fanns det inga fel beslut.
Du är väldigt rolig som Cassandra. Har du sett fram emot att äntligen få visa upp en mer lättsam sida av dig själv?
– Man tackar! Det har jag faktiskt. Jag har gjort väldigt tunga filmer, men tänkt att en dag, så ska jag sparka alla i skrevet med ett gäng skämt! Grejen är att jag inte är så rolig egentligen, jag är bara omringad av komiker här. Det är en övertygande illusion att ha folk som Bo Burnham, Jennifer Coolidge och Sam Richardson omkring sig.
Det skrattframkallande i filmen är också beklämmande och makabert. På ytan ser filmen ut att ta lätt på något väldigt mörkt, en dimension som Mulligan på egen hand för in. Det är uppenbart att hon trivs i det där känslomässigt svårtillgängliga.
– Att mima till Paris Hilton när ingen annan kan höra musiken var antagligen det som var svårast av allt under inspelningen. När du har en öronsnäcka och bara du kan höra musiken, det är ganska utmanande. Men skämt åsido, allt var utmanande på ett bra sätt, och mycket av det handlade om hur Emerald uppmuntrade och pushade mig i riktningar som jag var nervös över att närma mig.
Var det något särskilt som du våndades över?
– Nej, egentligen var allt outforskad mark. Cassandra är oförutsägbar och stundvis inte särskilt sympatisk. Jag hade svårt i början att komma underfund med henne. Vissa rollfigurer jag gör är en axelryckning, ofta den tvådimensionella trista hustrun eller flickvännen. Men jag blir alltid upprymd när jag läser manus och tänker: Åh, hon är så knepig och komplicerad! Roller där det finns mycket som pågår och karaktären är ett riktigt svårlagt pussel.
Har du lagt märke till en ökning av just komplexa kvinnliga rollfigurer efter metoo?
– Ja, det har skett en gradvis ökning av antal intressanta kvinnliga rollfigurer, men reaktionerna på dem känns fortfarande föråldrade. Även när jag gjorde Wildlife för två år sedan var det en bisarr respons på min karaktär: Att jag var en usel mamma som hade en utomäktenskaplig affär. En man blev skitarg under en frågestund för att han tyckte att det var en hemsk representation av moderskap – bara för att hon hade brister och var mänsklig. Han dömde aldrig Jake Gyllenhaals pappa som övergav fru och barn, men var jättearg på henne för att ha dansat i någons hus.
Intressant! Även denna film uppmuntrar mothugg. Vilka diskussioner hoppas du att den kommer att väcka?
– Berättelsen handlar inte om de onda och de goda, utan den väcker frågor som: Vad har jag vuxit upp med? Vad har jag accepterat som normalt? Vad accepterade jag när jag var i 20-årsåldern? Hur har jag varit medskyldig i allt det här? Jag tror att tittaren kommer att studera sin egen historia, och det i sig kommer att starta samtal. Men samtidigt, när jag såg filmen i Sundance, så var det svårt att inte bli upprymd av romansen. Och jag tror att glädjen med att se filmen också kommer få folk att snacka.
Ingen som har sett Promising Young Woman verkar uppleva att de har sett samma film. Det är som om alla bär med sig olika saker efteråt?
– Ja, vi gjorde faktiskt en tidig testvisning och under en av de svårare scenerna så bröt ett gräl ut mellan två kvinnor. Jag kan inte säga vilken scen, men det var två kvinnor som inte höll med varandra angående vad de nyss hade sett. Det var en märklig upplevelse, men det var intressant att se hur filmen fick en sådan omedelbar respons och väckte så häftiga känslor. Den verkar vara rätt i tiden.