Risque dressing – en feministisk aktion eller bara mans-tillvänd?
underklänningarna har lämnat gruppchatten och risque dressing som internet kallar det har gjort entré. Tycker du dig se fler och fler trosor på stan? Du har inte fel.
Jag som haft en personlig vendetta med allt vad foder och underklänningar heter sedan barnsben då jag varken tycker det är snyggt eller speciellt bekvämt, var inte sen att haka på the naked dress när den gjorde entré. Bristen på foder öppnar ju dessutom dörren till något mycket roligare och uttrycksfullt – underkläder. Men snygga underbyxor och bh:ar i all ära, vi är nog alla överens om att detta är en trend som kan vara lite knepig att översätta från catwalk till sidewalk. Jag tror inte att jag är ensam om att lätt glömma att en transparent klänning inte riktigt ger samma vibes på 2:ans buss mellan Sofia och Norrtull som på modeveckan i Paris. För när jag en tisdagsmorgon blippar mitt busskort och med blicken febrilt letar sittplats på den kondensdimmiga bussen, så kommer känslan plötsligt som en blixt från klar himmel – jag är typ naken. Gör det mig till huvudkaraktären i Kejsarens nya kläder? För visst har jag betalat dyrt för typ ingenting. Det blir inte heller bättre av att mina medpassagerare garanterat insett detta långt före att jag gjorde det. Så vad gör jag? Sträcker på ryggen, drar en slinga hår bakom örat och återgår till att svara på det där mailet.
För 100 år sedan var kvinnors ben något vilt och utmanande. Då var det enkelt att provocera, det var bara att låta ankel skymta under kjoltyget eller varför inte vara riktigt skandalös och bära byxor? Ibland känns det inte som att så mycket har hänt sedan dess, vi tar hela tiden ett steg framåt och två bakåt. Men historien har ändå banat vägen för den transparenta trenden under flera årtionden. Inte minst 80 och 90-talet som under de senaste säsongerna varit de stora referenserna för modehusen. Ingen har väl missat den där bilden på Kate Moss i metallic slip-klänning från en Londonfest 1993? Hur många moodboards den varit på för hösten 2023 vågar jag inte ens ge en vild gissning.
När allas våran problematiska favorit Carrie Bradshaw lämnade sitt hem i den lilla beiga miniklänningen, also known as the naked dress, som bara någon timme senare skulle leda till ligg på första daten var domen från väninnorna delad. Hade hon haft kontrollen eller var hon offer för patriarkatet? För mig har det alltid bara handlat om kläderna och väldigt sällan om just mottagaren av de budskap jag medvetet och omedvetet sänder ut med mina sartorialistiska val. Jag klär mig för mig själv och mina tjejkompisar. Att en naken klänning kan, eller ska jag snarare säga med största sannolikhet, sexualiseras är som sagt någonting som slår mig mycket senare än det borde. Gör det mig till feminist, eller ett naivt offer för den manliga blicken? I min mening har folk alldeles för lätt att bli objektiva när det gäller mode, när mode precis som konst inte bör betraktas objektivt utan alltid subjektivt. Ett konstverk är nödvändigtvis inte dåligt bara för att du inte förstår det, men det är lättare att döma ut något än att medge att man inte förstår det. Och självklart är målet helt öppet när det gäller mode för att det till stor del är en kvinnlig arena.
Men det står i alla fall helt klart när jag pratar med de designers som gör, och kvinnor som bär, dessa kläder är att de är skapade i egenskap att låta sin bärare äga narrativet. Vi är inte halvnakna för någon annan än oss själva och struntar uppriktigt i om du tycker att det är snyggt eller smickrande. Och om det stör dig så kanske du ska ta och fundera på varför. Jag vet i alla fall att jag kommer att fortsätta ta bussen till jobbet i mina transparenta klänningar, läsa mailen i godan ro och strunta blankt i allmänhetens dom så länge de inte uppskattar Kate Moss på 90-talet och Miu Mius Fall Winter 2023 visning lika mycket som jag.